Vi skrev igår (20/5) i eFOLKET om att den svenska krigsmakten nu samövar över svenskt territorium med USA. Svenska stridsflygplan eskorterar USA-bombare mot mål över nordöstra Vänern.
Idag (21/5) finns en nyhetsartikel i Dagens Nyheter (“Här övar USA-bombplan angrepp i Sverige”, skriven av Mikael Holmström).
I DN-artikeln citeras regeringsledamoten Peter Hultqvist (S).
– Detta är naturligtvis en säkerhetspolitisk signal som vi anser bidrar till stabiliteten i vårt närområde, säger försvarsminister Peter Hultqvist till DN.
DN konstaterar att övningen “sker i linje med de överenskommelser som Hultqvist från 2016 slutit med USA:s försvarsministrar Ashton Carter (president Barack Obamas regering) och James Mattis samt Mark Esper (under Donald Trump).”
På DN:s fråga om hur han ser på kritiken, som ju även finns inom hans eget parti, svarar Hultqvist:
– Ja. Men vi har inte den uppfattningen. Därför vi ser den transatlantiska länken som oerhört viktig, inte bara för Europa som helhet utan för Skandinavien och vårt land. Vi har också en tri-lateral överenskommelse USA-Sverige-Finland. Det finns i riksdagen ett brett stöd för samarbetet.
Hultqvist har ju rätt om att SD och de övriga borgerliga partierna M, C och L, liksom regeringskollegan MP, ger sitt stöd till “stärkandet av den transatlantiska länken”, det vill säga uppknytningen till den kärnvapenbestyckade supermakten och efterkrigstidens mest aggressiva militarism.
Men inom det egna partiet har Hultqvist och S-ledningen problem. Detta blev tydligt inte minst då S-regeringen efter tillsägelse från Trump-administrationen backade från stöd till FN-resolutionen om kärnvapenförbud.
Hultqvists tal om att ett nära militärt samarbete med Trumps krigsmakt gagnar “stabiliteten” ligger ljusår från den politik som fördes åren innan Olof Palme avrättades.
Omsvängningen kunde skönjas redan en kort tid efter Palme. Talande är de svar den svenske journalisten Lars Borgnäs fick när han på 90-talet intervjuade företrädare för den djupt Palme-fientliga Reagans regeringen.
När Palme försvann blev också den svenska rösten internationellt mer lågmäld. Sveriges relation till USA förändrades till exempel i ett slag. “Palme var en obekväm person för oss”, sa den amerikanske politiske strategen Edward Luttwak – som varit säkerhetspolitisk rådgivare till Reganadministrationen – till mig i en intervju 1998. (Borgnäs: En iskall vind drog genom Sverige)
Borgnäs redogör i samma bok också för ett samtal Reagans biträdande utrikesminister under åren 1983-85, Richard Burt:
Sverige utan Palme blev ett mer normalt land. Regeringarna i Sverige efter Palme sökte inte längre uppnå grundläggande förändringar i världen Efter Palme fanns det inte längre någon svensk global politik.
Vi kan nog vara säkra på att Vita Huset och Pentagon idag högt uppskattar den lyhörda, “normala” och lydiga svenska regeringen och dess krigsminister Peter Hultqvist. Som kallar övningar vilka tar sikte på att kunna förvandla S:t Petersburg till en ruinhög för stabilitetsfrämjande, och som visat sig vara beredd att ställa upp med militära insatser under USA:s och Nato:s ledning, runt om i världen.
En “stabil” värld värld kommer vi inte att få förrän de militärindustriella komplexen och militarismen förpassats till historiens skräphög. Vägen dit går genom skapandet av en internationell, pacifistisk folkrörelse. En sådan rörelse är idag en skriande nödvändighet. Och att skapa en sådan är inte alls, som de “realpolitiska” en omöjlighet. Det som alla människor utanför den psykopatiska militaristiska maktsfären håller för elementär anständighet och förnuft är i högsta grad en realistisk grundval för en världsomspännande folkrörelse.
Det är då vår plikt som internationalistiska socialister i Sverige att gå till storms mot de militaristiska krafterna här. Och det innebär en kamp för upplösning av den svenska USA-lierade krigsmakten. Så räcker vi människorna i världen solidariskt våra händer.
När ledande socialdemokrater idag hånar den militanta pacifismen, hånar de sin egen rörelses ursprungliga ståndpunkt. På grund av att de socialdemokratiska ledningarna under 1900-talets första årtionde valde att luta sig mot den “egna” militarismen istället för att stå fast vid den internationella arbetarsolidariteten fick vi under förra seklet två världskrig och förödande blodiga krig mot folken i Tredje Världen. Nu handlar det om att stoppa utvecklingen fram mot ett tredje världskrig. Den genuina socialdemokratin måste åter resa sig i kamp mot barbariet!
