Den sista riksdagsdebatten innan valet har hållits. Detta var en av dom sista uppgifterna som partiledarna hade att utföra innan valrörelsen går in i sin mest intensiva period och partiledarna med det kastar sig ut på vägarna och börjar kampanja för sin politik.
I riksdagsdebatten duggade attackerna tätt från vissa, medan andra satsade allt på att profilera sig inom en viss fråga. För många av attackerna stod dom stora partierna, exempelvis attackerade Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson, statsminister Stefan Löfven och menade att Socialdemokraterna trots skattehöjningar har skapat oreda i landet. Kristerssons exempel på oreda var dom kriminella gängens utbredning och dom långa vårdköerna.
Men även dom små partierna var kapabla att attackera sina motståndare. Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, hävdade att en röst på Sverigedemokraterna är lika med en röst på Moderaterna eftersom dom båda står för samma skattesänkande och rikemansgynnande politik. Åkesson gav igen på Sjöstedt och beskyllde Vänsterpartiet för att med sin politik skapa ett näringslöst klimat för arbetande människor.
Folkpartiets partiledare, Jan Björklund, ville lyfta fram att det aldrig tidigare i historien har gått så många barn i skolan som nu. Björklund ville till och med hävda att världens befolkning aldrig haft det så bra som den har idag, och att det är den liberala politik som förts dom senaste 30 åren som lagt grund för detta. Han vände sig sedan mot nationalismen och kallade den för det största nuvarande hotet mot denna liberala värld, med en tydlig pik riktad mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Åkesson å sin sida hävdade att nationalismen var en viktig ingrediens i byggandet av det svenska folkhemmet och att Sverigedemokraterna nu har siktet inställt mot en ny version av detta folkhem, kallat det moderna folkhemmet.
Centerpartiets partiledare Annie Lööf framhöll i sedvanlig ordning sin kamp för småföretagare och sin vilja att genomföra förändringar i lagen om anställningsskydd. Hon vill också höja lönerna för sjuksköterskor och luckra upp hyresmarknadslagarna. Inte heller Lööf avstod från attacker när hon angrep Sverigedemokraterna för deras besatthet i att dela in människor i grupper. Av Lööfs retorik framgick tydligt att hon vill profilera sitt parti som en antirasismens fanbärare.
Kristersson blev av Åkesson pressad i frågan om regeringsbildning när Åkesson belyste Centerpartiets, i förhållande till Moderaterna, diametralt annorlunda uppfattning i migrationsfrågan. Kristersson svarade med att migrationsfrågan är så pass viktig att han vill se en uppgörelse över blockgränserna i denna fråga och att den inte kan inskränkas på regeringsnivå.
Socialdemokraterna verkar efter dom senaste motgångarna i opinionen nu satsa på att väcka en rikstäckande debatt om vinster i välfärden, i hopp om att dom på denna mark ska vinna större framgångar. Löfven kallade flera gånger valet i september för en folkomröstning om vinster i välfärden. Något fullständigt förbud mot vinstuttag i välfärden nämnde Löfven dock inget om.
Miljöpartiet och Kristdemokraterna gick in i riksdagsdebatten med samma strategi – att fokusera på en enda fråga och göra den till sin. Miljöpartiets språkrör, Isabella Lövin, valde att enbart prata om miljö och klimat, vilket många anser är Miljöpartiets enda chans för att lyckas behålla en skara av sina tidigare miljöprioriterande supportrar. Kristdemokraternas talesperson i riksdagen Andreas Carlsson valde att enbart diskutera vård. Om det är ett vinnande koncept är inte lika många övertygade om.
Debattens mest uppseendeväckande händelse var nog ändå att Ulf Kristersson valde att inte debattera med Jimmie Åkesson. Vanligtvis är ju politiker med störst olikheter mest sugna på att debattera varandra och historiskt har Sverigedemokraterna aldrig nekats en debatt. Men denna gång ansåg sig alltså Kristersson inte ha något att kritisera Åkesson för. Något som efter debatten väckt kritik från många, inklusive Alliansens Jan Björklund.
Linus Bouvin
