När mina släktingar tvingades tigga

Min farmors farbror, Rask Jon Andersson, kallad “Tjäder Juga” 1850 – 1933, berättar om att han var lite varstans under sin barndom och ungdom och tiggde:

År 1860 på våren vore jag och min bror, Anders i Lerdal i Rättvik och “tog ajt rättigeti” (tog ut rättigheten = en omskrivning för att tigga). Vi hade bestämda ställen, där vi brukade ligga. Folket kände igen oss och visste vad vi vill samt gav oss mat och husrum, så vi behövde ej alltid tigga. De vore mycket snälla både i Rättvik och i Hälsingland.

Det var vanligt att dalfolket från de fattiga socknarna ovan Siljan gjorde arbetsvandringar och rena tiggarvandringar under nödår till Hälsingland och söderut. Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt med arbetsvandringar till Mälardalen, “Romboland”.

“Tjäder Juga” berättar också om sin far, min farmors farfar, Rask Anders Andersson, som tidigt blev föräldralös och tvingades att tigga tillsammans med sina syskon:

De voro fyra syskon, tre gossar och en flicka. Deras föräldrar dog, medan barnen voro små och en gammal mormor skulle ta hand om dem. Men hon saknade ofta både mat och kläder, och barnen fingo ofta lida nöd. Det var ofta ingen annan utväg än att ta tiggarpåsen och dra åt Hälsingland.

Flickan hette Karin “Rask Katra” och var yngst. På sina tiggarfärder buro bröderna ofta sin lilla syster i en säck…

Rask Jon Andersson, Tjäder Juga, född 1850, och hans hustru Brita, född 1849, i Torsmo.

När Rask Jon Andersson, blev vuxen flyttade han och hans fru Brita Ersdotter 1876 från Skattungbyn till byn Torsmo, en fäbod som blev fast boställe det året. Där levde de i en liten timmerstuga från 1600-talet bestående av ett rum och kammare med öppen eldstad.

Som vuxen behövde Jon och Brita inte tigga men livet var ändå hårt. Han berättar: “Åt oss räckte skörden just aldrig längre än till jul. Sedan var det att skaffa sig något till bruken.”

När värdet på skogen och timret ökade på 1920-talet kunder familjen bygga ett nytt och större timmerhus. Både byggnaderna finns kvar. Den gamla stugan är numer museum.

Det fanns en tid då människor som levde i vårt land under vissa perioder, på grund av missväxt men också på grund av fattigdom som berodde på den orättvisa) fördelningen av jordägandet, tvingades tigga för att överleva.

Många ställde upp och gav allmosor och mat till dem som tvingades tigg. Men de som hade mest och var rikast, de bekämpade istället tiggeriet och försökte förbjuda tiggare från att kom in till städerna och speciellt till de “finare” stadsdelarna. De ville inte bli konfronterade med nöden i landet. En nöd som orsakades av den orättvis fördelningen av jord och pengar.

Idag är klyftorna i världen mellan fattiga och rika större än någonsin. På samma sätt för 150 år sedan vill de som idag förbrukar det mesta av jordens resursers inte bli påminde om att deras överflöd bygger på andra människors utarmning.

Precis som mina förfäder levde ett liv utan skyddsnät i form av socialförsäkringar och pensioner, så lever idag också många människor i världen, även i Europa, utan socialskyddsnät är människor beroende andra människor hjälp och allmosor. Detta faktum går inte att ändra på genom några förbud.

Foste Hjälte

(Hustrun Brita har tydligen i bildtexten ovan fått fel namn.)

Källa: De gamla berättar Orsaminnen, intervjuer gjorda av folkskolläraren Halvars Lars Larsson. Alla hans intervjuer och uppteckningar finns bevarade i Nordiska Museets arkiv. De utgavs 2003 i en bok med titel som ovan.

Liknande artiklar: