Rwanda. Hur gick det sen? Thomas Bodström reser frågan i “När folkmordet kom till Sverige” som kom ut i september 2019. Här kommer några rader om boken men först lite ord om landet och hur det utvecklats.
Nu har det gått över 25 år sedan över 800 000 människor dödades på ungefär 100 dagar.
Med få undantag var förövarna män. Många flydde landet, andra dömdes antingen under en tribunal i Arusha, Tanzania eller i så kallade gacacadomstolar; under rättegångarna pekades gärningsmännen ut av vittnen som berättade om det som skett, men någon teknisk bevisning fanns inte. Rättssäkerheten är diskutabel. Rätten är helt beroende av att vittnen håller sig till sanningen och inte hämnas gamla oförrätter.
I sådana här sammanhang blir domarna många gånger viktigare än straffen – det tar tid att läka såren och den etniska konflikten finns kvar i bakgrunden.
Regimen i Rwanda har försökt få till stånd rättegångar emot rwandier och före detta rwandier i andra länder. I Sverige har man lyckats och det är två sådana rättegångar Bodström beskriver.
Rwanda beskrivs oftast som en framgångssaga.
Det är ett av Afrikas mest tättbefolkade länder. 80 procent av befolkningen bor på landsbygden. De flesta har bara små jordbrukslotter att försörja sig på. Efter folkmordet hjälpte svenska lantmäteriet till att reda ut ägandeförhållande – när böndernas rätt till jorden är säkrad är det lättare att motivera för satsningar på den egna täppan. De arbetar hårt på att förbättra sin situation.
Stora satsningar har gjorts på sjukvård. Dödligheten hos mödrarna har minskat betydligt. Preventivmedel används oftare, en politik som stöds av staten. Nu föder kvinnorna i genomsnitt 4 barn – för tio år sedan var det 6. Åttio procent går ut grundskolan.
Landet är bergigt; vägarna är få och dåliga, de översvämmas lätt under regnperioderna och det försvårar logistiken. Drönare flyger ut blod, vaccin och mediciner till sjukstugorna runt om i landet.
Det vanligaste transportmedlet är annars motorcykel och rwandierna sätter lydigt på sig hjälmarna.
Rwanda är ett av Afrikas minst korrumperade länder.
Det byggs – i Kigali är det inte många som bor i “kåkstäder”. Gatorna är rena. Plastpåsar är förbjudna. Tillväxten har under 2000-talet legat på mellan 6 och 7 procent; antalet extremt fattiga minskar. IT-sektorn ökar; numera tillverkas inhemska smartphones. Ett hinder för utvecklingen är de ständiga elavbrotten.
Löneskillnaden mellan män och kvinnor är enligt World Economic Forum liten. Efter massakrerna var kvinnoöverskottet extremt – följaktligen arbetar fler kvinnor än män.
Redan tidigare fanns ett kvotsystem som gav kvinnorna rätt till 30% av platserna i parlamentet men efter sista valet har Rwandas kvinnor den största representationen i parlamentet i världen, 64 procent. Kvinnor har nu lättare för att göra politisk karriär. Men man kan som Thomas Bodström påpekar fråga sig vad det gagnar till när avvikande åsikter inte accepteras.
Någonstans där tar den positiva beskrivningen slut.
Kriminaliteten är låg. Rwanda är ett av Afrikas tryggaste länder vilket Bodström fann positivt tills han förstod varför. Låt mig citera honom s 142:
“…Human Right Watch…I rapporten konstaterades att mellan juli 2016 och mars 2017 hade 37 brottsmisstänkta personer avrättats utan rättegång av rwandiska säkerhetsstyrkor. Offren hade varit misstänkta för mindre brott som stölder och smuggling.”
Mediafriheten är lågt rankad. Det är inte bara Bodström som skriver om en begränsad yttrandefrihet. Att kritisera regimen är tabu.
Den nuvarande presidenten Paul Kagame är tutsier, och en av grundarna av Rwandiska patriotiska fronten och därtill en av ledarna under det inbördeskrig som föregick massmorden. Vilken typ av ledare han är går att sluta sig till när man hör att han fick 98 procent av rösterna i förra presidentvalet och att oppositionspolitiker både fängslats och dödats.
Det är mot den bakgrunden Thomas Bodströms bok ska läsas. Han beskriver två mål. Under det första är han målsägarbiträde och får en positiv bild av landet. I det andra målet försvarar han en man som av Rwanda anklagas för en rad folkrättsbrott under 1994. Mannen anser att det är regimens hämnd för att han vittnat vid en rättegång i Örebro och berättat om ett värvningsförsök från regimen; de ville att han skulle spionera på andra rwandier.
Varken åklagarna eller domarna förstår, enligt Bodström, att den tilltalade inte kan skaffa fram vittnen på vad han gjorde under de här tragiska veckorna i Rwanda. En rwandier som vittnar för han sak skulle riskera att råka illa ut i hemlandet, kanske också här i Sverige eftersom svenskt åklagarväsen litar på de rwandiska myndigheterna. Bodströms klient lovades stöd från SÄPO innan han vittnade i spionrättegången. Därav blev intet.
Mannen dömdes till livstids fängelse. Om Bodströms beskrivning av målet stämmer borde domen omprövas.
Siv Aksila
