Manuskript: It’s time

av Bruno Bran

Personer: Roy, Rudolph, Hustrun, Prästen.

ROY: Välkomna till Bar Barbari! Sitter ni bra? Svårt att hitta hit? Vad roligt att se er här, vad ni är vackra. Hur tycker ni jag ser ut? Vad tycker ni jag ser ut som? Ser jag ut som en bödel, kanske? Inte illa gissat. När fängelsechefen ger mig ett tecken, är det lilla jag som trycker på strömknappen, nämligen! Men först säger jag: ”It’s time.” Därefter uppmanar jag den dödsdömde att säga sina sista ord, som spelas in för att lagras i kartoteket. Ibland är det jag som ger ett tecken och fängelsechefen som sen går vidare med det andra, trycker på knappen och allt det där. Vi byts av för vi tycker om att vara jämspelta. Fängelsechefen heter Rudolph. Han är en kul kille. Nice guy. Sjunger visor. Vek och känslig, har hög moral standard.

RUDOLPH (in): Lyssna inte på den djävla idioten!

ROY: Rudolph har lärt mig mycket.

RUDOLPH: Lyssna inte på den där jävla idioten!

ROY: Vi brukar sjunga tillsammans.

RUDOLPH: Ja vad ska vi ta?

ROY: “Somliga gråter honung.” Passar bra i en dödscell.

BÅDA (sjunger):
Somliga gråter honung
somliga gråter salt
somliga gråter syra
dom som förlorat allt.

Somliga dör på torsdag
somliga dör på mors dag
somliga dör i plågor
värre än eld och lågor.

Somligas liv är kärva
där finns det noll att ärva
somliga leker i solen
somliga steks i stolen.

Somliga älskar Fia
somliga gillar Mia
någon mördade Pia
för att hon sa nej när han fria.

Somliga spelar cittra
somliga spelar bas
fria fåglar kvittra
innan dom blir ett as.

ROY: Det är en grej…jag vet inte om jag har berättat det här för dig.

RUDOLPH: Det vet inte jag heller. Men du har inte varit direkt tystlåten.

ROY: Jag kan vara tyst.

RUDOLPH: Jo, men det är väldigt få som känner till det.

ROY: I alla fall…det var en gång som jag var ute och gick tillsammans med min mor. Det var på landet. Jag var c:a sex år, tror jag.

RUDOLPH: Barndomsupplevelse, fy för den lede.

ROY: Det var en mörk kväll på vårvintern.

RUDOLPH: Skynda dig. Publiken somnar. Dom som inte har gått hem.

ROY: Vi promenerade över en bäck.

RUDOLPH: Uhu, vad spännande.

ROY: Bäcken var fortfarande frusen. Den hade ett tunt istäcke.

RUDOLPH: Jag fattar grejen. Isen höll inte!

ROY: Vi gick på vägen. Som gick över bäcken.

RUDOLPH: Hände nånting mera, hördudu?

ROY: Precis när vi gick över bäcken, hörde jag ett litet kluckande.

RUDOLPH: Kluckkluckkluckkluck.

ROY: Jag vred på huvet och fick se ett hål i isen. Och i det hålet kluckade det svarta vattnet. Det var som ett stort ont öga som stirrade på mig. Jag var skräckslagen. Det var som ett strupgrepp. Och sen…många, många år senare i livet…det var ett litet barn. En liten tjej. Jag var på besök i hennes familj.

RUDOLPH: Vad gjorde du där?

ROY: Skit i det du.

RUDOLPH: Du lånade pengar.

ROY: Jag lämnade tillbaka pengar! Som jag hade lånat. Ja.

RUDOLPH: För det är lite svårt att tänka sig att du umgicks med människor av andra skäl än pekuniära.

ROY: Vet du vad hon sa till mig? Den lilla tjejen?

RUDOLPH: Om jag får gissa…

ROY: “Du har onda ögon”, sa hon. Hennes föräldrar tyckte det var genant och började be om ursäkt. Men jag sa att när barn är frispråkiga mot en vuxen utanför familjen i sina föräldrars närvaro, så har dom det bra hemma.

RUDOLPH: En snygg liten sensmoral.

ROY: Åren gick. När jag hade jobb i Kalifornien, så fick jag ett svårt uppdrag.

RUDOLPH: Har du varit i Amerika?

ROY: Jag skulle avrätta en ung kvinna.

RUDOLPH: Wow. Om jag känner dig rätt, så njöt du.

ROY: Det är en helt annan sak!

RUDOLPH: Dags för sagostunden. I kväll blir det “Pelle på Tallbacken”.

ROY: Den läste vi i skolan! Den är tänkvärd! Därför tycker jag att vi tillsammans läser den nu.

RUDOLPH: Det var en gång en grabb som hette Pelle och som precis hade börjat skolan.

ROY: Hans nya kompisar lärde honom säga svordomar.

RUDOLPH: Hemma på Tallbacken sa man aldrig ett fult ord. Inte en enda gång. Men när Pelle kom hem efter skoldagens slut kunde han häva ur sig:

ROY: “Jag vill inte käka den djävla morotsstuvningen!”

RUDOLPH: Och en annan gång:

ROY: “Håll käften, djävla motherfucker!”

RUDOLPH: Riktat mot fadern.

ROY: När som helst kunde han utbrista:

RUDOLPH: “Förbaskade helvetes faen!”

ROY: “Förbaskade helvetes satans djävlars faen!”

RUDOLPH: När ett kommande besök av moster Edith annonserades vid kvällsvarden, kommenterade Pelle:

ROY: “Ska den skenheliga satkärringen komma med sina pissiga helsickes förbannade psalmer och sitt satans djävla skitsnack om heliga guds lamm och allt fucking helvete!”

RUDOLPH: Fadern fick nog. Han sa till Pelle mycket allvarligt:

ROY: “Hädanefter slår jag in en spik i dörrposten varje gång jag hör dig svära!”

RUDOLPH: Och så blev det.

ROY: Bang! Bang bang! Bang bang!

RUDOLPH: Men det verkade inte som om Pelle brydde sig.

ROY: Han svor så det osade. Det var som om spikarna gjorde det än mera lustfyllt.

RUDOLPH: “Ta mig helvetes faens förbaskade jäklars attans satans djävlars skit och piss i rôva!”

ROY: Efter ett par veckor var hela dörrposten täckt av islagna spikar. Det fanns inte plats för fler.

RUDOLPH: Hans mamma grät. Och då skämdes han.

ROY: “Snälla pappa och mamma förlåt jag ska aldrig svära mer!”

RUDOLPH: Och för varje dag som Pelle inte svor, drog fadern ut en spik.

ROY: Till slut var alla spikarna borta. Men, som sagan förtäljer:

RUDOLPH: Märkena fanns kvar.

ROY: Stora hål.

RUDOLPH: Som dina onda ögon, Roy-Roy. Vem slog in spikar i dina ögon?

ROY: Jag brukar berätta om Pelle på Tallbacken för delinkventerna.

RUDOLPH: För att dom ska ångra sig?

ROY: Kvinnan som jag skulle avrätta hade begått barnamord. Det var dags att ledsaga henne till elektriska stolen. Först hade jag som uppgift att uppmana henne…

RUDOLPH: …den unga sexiga bruden…

ROY: …att säga sina sista ord.

RUDOLPH: Du hoppades på en kärleksförklaring, va? Att kvinnan i dödscellen älskade sin bödel.

ROY: Hon var söt. Jag tyckte det skulle bli roligt att avrätta henne. “Nu får du säga dina sista ord!” sa jag. Hon sa: “Du har onda ögon!” Det var hon! Som jag hade träffat när hon var liten! Jag kände först inte igen henne.

RUDOLPH: Men hon såg genast vem du var.

ROY: Tydligen.

RUDOLPH: Och hon fick sitt straff.

ROY: Ja, det fick hon. Guvernören, ska jag säga dig, han var grym. Vet du vad han gjorde?

RUDOLPH: Nej?

ROY: Han gjorde en skenbenådning. – Precis innan jag skulle trycka på knappen, kom ett samtal. “Roy-Roy, du har telefon från guvernören! Sätt på högtalaren!” Och det gjorde jag. Alla hörde guvernörens röst: “Hallå, Roy-Roy, benådning utfärdad för fånge 865.” Allmänt jubel! Tjejen fick tårar i ögonen. Alla åskådare kramade om varandra och vinkade till tjejen. Så kom rösten tillbaka: “Nej förresten. Återgå. Fortsätt som förut. Klart slut.”

RUDOLPH: Man snubblar på döden.

ROY: Från döden återvänder man icke, som bekant. Men om man kunde ha den tillfälligt, tror jag åtskilliga skulle vilja begagna sig av den enstaka dagar.

RUDOLPH: Dagen är en grammofoninspelning. På kvällen kan man höra den färdiga skivan om och om igen.

ROY: Spegel, spegel, vad ser du?

RUDOLPH: Man rinner sakta ner i jorden.

ROY: Ögonlocken fäller sina luckor och käften stänger sig stilla.

RUDOLPH: Du Roy-Roy, du är i den åldern nu då du ser ut som om du ständigt bär på ett vedfång.

ROY: Ack vi kärlekens kronvrak.

RUDOLPH: Tala för dig själv.

ROY: Jag vågar inte fria till en käresta.

RUDOLPH: Nä det förstår jag.

ROY: Jag skulle kunna få ett ja.

RUDOLPH: Det är nog ingen risk.

ROY: Och när jag stod vid altaret med min tillkommande, och skulle vända på huvudet för att ge henne ringen, vad finge jag se?

RUDOLPH: Victoria Silvstedt?

ROY: Ett skelett.

RUDOLPH: Och du själv? Vad finge hon se?

ROY: Säg ärligt hur ser jag ut i nyllet?

RUDOLPH: Som ett par kalsonger.

ROY: Kan du säga mig – vem bryr sig om vad gubbstrutten längtar efter?

RUDOLPH: Strutten själv. – Handen på hjärtat, Roy-Roy – har du nånsin varit ung? Tagit dig in genom porten till ungdomen?

ROY: Va?

RUDOLPH: Har du nånsin stått på huvet ner i ungdomens ljusgröna katastrof?

ROY: Nu sjunger vi.

(Sjunger:)
Till dig blir det tyst när jag tänker.
Till dig är det tyst när du finns.
Om du möts av mig
om jag möts av dig
blir det tyst, tyst, tyst
under hela vägen.
Det blev så hjärtans, hjärtans tyst.

RUDOLPH: Oohh, man anar en kärlekssorg i det förflutna.

ROY: Kvinnor såg på mig med ögon som kall välling. Jag grät som skyltfönstret i charkuteriaffären. Där fanns en anordning som hela tiden hällde en vattenström över fönstret. Min far var slaktare. Därför har jag livet igenom varit fascinerad av styckningsscheman.

RUDOLPH: Är du för eller emot dödsstraff?

ROY: För och emot – det kan väl kvitta vilket som. Dödsstraffet har fungerat bra i många länder.

RUDOLPH: Du lever i det förgångna.

ROY: Dinosaurierna kunde ha räddats, om man gjort de nödvändiga insatserna.

RUDOLPH: Ditt liv är en papperslapp som man kramar och skrynklar ihop strax innan man slänger den.

ROY: Vad har jag kvar? Kan du säga mig det?

RUDOLPH: Du har väl kvar några russin i skåpet. Sug på dom.

ROY: Jag gick ofta hem till familjer. I en av familjerna var jag bekant med mannen. “Du kan väl hänga med hem”, sa han. “Visst”, sa jag. För jag började bli hungrig. Det blev god husmanskost. Korv, potatis, en liten efterrätt. Jag minns en annan familj som jag skulle hälsa på en lördagskväll. När jag seglade in genom dörren, blev jag hjärtligt mottagen av frun, som hade kort kjol och blus. När mannen gick in i ett annat rum för att hämta något, såg jag intensivt på henne. “Om du tror att du ska få pippa så tror du fel”, sa frun.

Sen fanns det familjer som hade vänner på besök när jag dök upp. Kul grabbar, snygga tjejer. Jag kände mig som fisken i vattnet.

RUDOLPH: Inte som en fisk på land?

ROY: Jag stormtrivdes och blev bjuden på akvavit. Immiga glas. Armen om en midja. Hon drog sig undan. Fast jag hade inte alls varit burdus. Jag kom hem på morgonkröken. Det var sen vår, kallt och blåsigt och det regnade på vindrutan.

RUDOLPH: Du hade vänner?

ROY: Jag hade en vän som jag inte ville ha. Han jobbade på samma fabrik som jag. Han var den ende som ville ha med mig att göra. För ingen ville vara kompis med honom. Han var kontaktsjuk. Han var energisk, livlig, rentav glad, han hade faktiskt glimten i ögat, men jag ville inte att han skulle ringa till mig. Han ville ha vänlighet. Jag tyckte han var så jobbig. En gång kom han hem till mig. Han satte sig ner och började ögonblickligen tala om ömtåliga inslag i sitt privatliv. Han spred sig själv omkring sig i bitar, pratade om lägenheter, grammofoner, om sin morfar som dog, allt i en enda röra. När jag såg hans glödkolsögon med den där glimten, fick jag för mig att en vacker dag skulle han döda mig. Han var som jag själv.

RUDOLPH: Det var du själv.

ROY: Han var den sidan av mig själv jag helst inte visar för andra.

RUDOLPH: Om vi nu petar lite på höljet. Du hade chansen en gång, va? – Jag menar – du hade ju jobb. Ett anständigt jobb.

ROY: Ah jaså, du menar så. Jaha. Jo.

BÅDA (sjunger):
Bröstet var tomt som efter en chock,
ögonen stirrade som en gammal bock.
Krokiga axlar jag fick som en tok,
log med läppar i en bitter krok.

Every morning kortet dra
fort så faen visste var jag va.
Lön och status, samma nivå,
varför ruttnade vi inte då?

Dagen en säckig begagnad kostym,
avslagen fest utan parfym.
Vi flängde omkring i en benrangeldans
för siffror, tider och leverans.

Här var det bara att fortsätta dra,
slita så djävulen ropa hurra.
Svetten rann som snögubbar i tö,
men drömmen om livet vägrar dö.

Jag mötte chefen, en hygglig prick
med fena på ryggen och späckhuggarblick.
Fabrikskorridoren var mig så kär,
där såg man alltihopa som det är.

Arbetsbänken sliten och rank,
skivan hade en diskutabel svank.
Den gamla borren till slut sade stopp
och smörjpistolen fick en oljepropp.

Då var det bara åt helvete dra!
I markan var Barbro vänlig och bra.
Rasten gick åt till att vänta i kö,
men drömmen om livet,
drömmen om livet vägrar dö.

Här fick du dina historier dra,
morsa på den du skulle vilja ha.
Hennes frisyr intill varje strå
en kaskad av Marilyn Monroe.

Någonstans fläktade frihetens vind.
Tänk att få känna den mot din kind,
komma till rofylld vila till slut,
sova på muggen en kort minut.

I smutsiga fönster som gyllene punsch
solen retades : Ha! Långt till lunch!
Gubbarna tjôtade, sorgen tog adjö,
ty drömmen om livet,
drömmen om livet vägrar att dö.

RUDOLPH: Du kunde ha blivit nånting, Roy-Roy. Sluppit sitta här.

ROY: Fast nog har jag fått det bättre. Förr hade jag till exempel inte råd med revbensspjäll. Men jag hade gott om pommes frites. Så jag lade upp en försvarlig portion pommes frites på tallriken och när jag åt, föreställde jag mig hur det skulle smaka om jag också haft revbensspjäll. På så sätt fick jag en dubbel upplevelse. Och en gång hade jag en stek. Då tog jag på mig läsglasögonen för att steken skulle bli större.

HUSTRUN (utifrån): Är du där?

ROY: Ja det är klart jag är här!

HUSTRUN: Vad gör du?

ROY: Vad jag gör?

HUSTRUN (in): Det är snart middag.

ROY: Jag är upptagen.

HUSTRUN: Potatisen är klar. (Till RUDOLPH:) Du kanske vill ha något i dig?

RUDOLPH: Man får tacka.

(HUSTRUN ut, hämtar tallrikar, bestick etc., dukar fram maten.)
HUSTRUN (till ROY): Har du sett min Femina?

ROY: Ehh…den låg här förut.

RUDOLPH (hittar magasinet): Här.

HUSTRUN: Tack, Rulle!

ROY: Rudolph. Han heter Rudolph.

HUSTRUN: Javisst. Läsglasögonen?

ROY: Men ska du läsa nu när vi har en gäst? Ska jag behöva skämmas för dig!

HUSTRUN (upptäcker att hon har glasögonen hängande runt halsen): Jag trodde dom låg på blombordet. Vad sa du, Roy-Roy?

ROY: Ingenting.

HUSTRUN: Lika bra det kanske. (Kollar i Femina:) Här står det om jultallrikar. Och kristallglas – “Snow Crystal” ett halvdussin bara 995 plus frakt. (Till RUDOLPH:) Ta lite mer!

RUDOLPH: Tack, tack det är bra.

HUSTRUN: Men ta lite mer! Det är svenskt kött!

RUDOLPH: Vad är det här för…

HUSTRUN: Kalv.

RUDOLPH: Det här gula, som flyter…

HUSTRUN: Kalv. Kalvkotlett. Billigt den här veckan.

ROY: Albert Stork i klubbstyrelsen var den som värvade mig. Till ordförande. Jag frågade honom vilka kvalitéer han kunde se hos mig. “Du har gnistan!” sa han. Ja, kanske. Så jag lät mig nomineras. Och jag valdes. Jag var ende kandidaten.

HUSTRUN (till RUDOLPH): Ta lite mer! Snygg skjorta du har. Var har du köpt den?

RUDOLPH: Sveders.

HUSTRUN: Vad fick du ge för den?

RUDOLPH: Ähhh…åtta…nio hundra.

HUSTRUN: Jag tycker om välklädda män.

ROY: Albert gillade när det var lite strid. Som när en snubbe på reparationsavdelningen en vinter krävde vinterdäck på reparationsbilen. Företaget sa nej. Vad skulle vi göra? Ja, Albert Stork hade väl inte varit den han var om han inte hade bestämt sig för att: nu går jag in och förhandlar. Och en dag så sa han till mig: “Kom får du se!”

HUSTRUN (till RUDOLPH): Det blir päronkompott till dessert.

RUDOLPH: Tack, tack, men…

HUSTRUN: Det är egna päron, det vill säga från min syster som har en liten gård, en liten tomt, ska vi kanske säga. Hon odlar päron, tomater och grönsaker och allt möjligt, hon har växthus och en fin stor lurvig hund, så päronen är äkta. Ta nu lite mer, var inte blyg!

ROY: Och jag följde med ut på gården. Och blev stående häpen, gripen. Där stod bilen. Med sommardäcken kvar, visserligen, på framhjulen. Men bakhjulen – dom hade vinterdäck.

HUSTRUN (till RUDOLPH): Drick lite mer!

RUDOLPH: Tyvärr. Det är snart dags.

ROY: En liten hinner du med.

RUDOLPH: Jo, jo, jag hinner nog.

ROY: Botten upp!

HUSTRUN: Botten upp!

ROY: Man måste älska sitt jobb. Kanske inte om man är busschaufför. Eller expedit i en järnhandel. Eller sophämtare. Men om man ska eliminera mördare, spioner och sexualförbrytare, måste man alltid finnas på plats och vara redo i sitt hjärta. Så det blir inte tal om lediga dagar. Ja ja, just nu har jag en liten paus. Men

jag sitter hela tiden och tänker på nästa exekution. Även när jag äter middag med min hustru och min kollega. – Jag hade en gång en skolklass på besök. Vi pratade om brott och straff. Jag visade dom tekniska instrument. Då var det en grabb som föreslog att vi skulle avskaffa dödsstraffet! Det var rörande. Hur skulle det gå till, då? Jo, genom att ändra på samhället! Men nu har vi ju det här samhället. Det här samhället är vad vi har! Trodde han att någon skulle ge oss ett annat?

RUDOLPH (till ROY): Det var roligt att se hur du har det. (Till HUSTRUN:) Och tack för maten.

HUSTRUN: Ska du gå?

RUDOLPH: Plikten kallar. (Till ROY:) Jag väntar därute.

HUSTRUN (till ROY): Ska du också gå?

ROY: Räddningshelikoptern. Jag tyckte precis att jag hörde…

RUDOLPH: Du hörde fel.

ROY: Men du sa ju att den skulle komma. När det blir riktigt djävligt, sa du, så kommer helikoptern. Ingenting så djävligt som det här som håller på att hända nu ska kunna hända dig, det sa du.

RUDOLPH: Har jag aldrig sagt.

ROY: Jo! Det är jag helt säker på att du sa. – Och Rudolph, du kan få följa med! Du är min bäste kompis! Klart du ska med till Kanarieöarna eller vart det blir.

RUDOLPH: Kanarieöarna?

ROY: Eller Mauritius. Mauritius är nästan bättre.

RUDOLPH: Mauritius?

ROY: Vi snackar med piloten. Han är nog öppen för förslag. Fast jag vet inte om jag kan åka egentligen. Jag har hund.

RUDOLF: Ja just det. Vem ska ta hand om den?

ROY: Jag lämnar aldrig ifrån mig hunden! Hör du det!

RUDOLF: Så så, jag menade inte…

ROY: Jag har hund. Då tar jag själv hand om den.

RUDOLPH: Var är den nu? Jag ser den inte.

ROY: Den har stränga tillsägelser att hålla sig ur vägen när jag får besök.

RUDOLPH: Vad är det för ras?

ROY: Ras? Tror du jag fäster mig vid sånt? Här är icke jude eller grek, schäfer eller mops.

RUDOLPH: Stor eller liten?

ROY: Vad är det för en konstig fråga! Jag älskar den hunden.

RUDOLPH: Vad heter den?

ROY: Fylax.

RUDOLPH: Ett…vackert namn.

ROY: Fylax är min partner.

RUDOLPH: Partner?

ROY: Vi respekterar varandra. Jag ger hunden vad den behöver. Den litar på mig. Jag litar på hunden. Vi betyder mycket för varandra.

RUDOLPH: Var sover den?

ROY: Han bor i en korg under trappan i hallen. Korgen är rymlig och bekväm.

RUDOLPH: Har du provlegat den?

ROY: Aldrig skulle jag kunna tänka mig att låta Fylax fara illa. Aldrig skulle jag kunna se ner på honom. Aldrig skulle jag kunna förakta honom.

RUDOLPH: Vad tror du jycken tänker om dig?

ROY: Han är mig tillgiven. Han följer mig vart jag går. Jag behöver inte ens säga “plats” för att han ska stanna. Vi är jämlikar.

RUDOLPH: Du och han?

ROY: Ja, men för den skull betyder det inte att jag nominerar honom till styrelseordförande. Fylax är ju bara en hund.

HUSTRUN (till ROY): Och vad är jag då?

ROY: Är du kvar?

HUSTRUN: Ja ett par minuter till. Mens jag tar på mig kappan.

ROY: Vart ska du? (HUSTRUN ut.)
Så har hon aldrig gjort förut.

RUDOLPH: Nu sjunger vi.

RUDOLF och ROY (sjunger):
När jag var förti var jag flörti
såg ut som trettitvå.
Nuförtiden spattig
och fattig – det får gå.

Min ungdom var ett misstag, jag bar hatt och paraply,
samlade på drömmar, men ingen som var ny.
Jag ville ha en kärlek, en äkta nymfoman
mittemellan Skärselden och Reeperbahn.

Genom åren lekte våren
som en doft i en berså.
Nu är lukten
ett med fukten – det får gå.

Min ungdom var en hägring i studenternas kafé.
Flabbade jämt, fast livet var på sne.
Till taxin efter festen fick jag vännernas stöd.
Chauffören sa: Han är ju död!

Min far och moder gav mig roder,
allt det bästa man kan få.
Min hjärna var en stjärna,
nåt man trodde på.

Jag hyrde rum i staden av en idiot.
Jag fick min faders cykel, den körde jag till skrot.
Min ungdom var en taska, platt och pinsamt pank,
tentamensboken blank.

ROY: Jag visste precis vad mitt nästa verk skulle bli. Mitt nästa verk skulle bli en monolog, där den manliga huvudpersonen är en dödsdömd fånge. Han har begått ett rånmord, och nu ska han få sitt straff. Närmare bestämt inom ett dygn. I min penna finns mycket hat. Men också mycket kärlek. Mycket kärlek, ja. Jag skulle låta honom tala i en bekännelse, som riktar sig till den kvinna, som skulle blivit hans hustru, om inte det begångna brottet kommit emellan. Han ville slå på stort när han gifte sig. Så han behövde mycket pengar. Ja ja. Kvinnan ska skymta förbi i pjäsen precis när mannen ska avrättas – hon förs in till rummet, som är avsett för åskådarna, men när hon får se sin före detta fästman på andra sidan om det skottsäkra glaset, vänder hon och går ut. Starkt. Jag skulle låta bödeln uppmana delinkventen att säga sina sista ord. Den dödsdömde ropar till sin fästmö: “Kom tillbaka, Anne-Marie!” Starkt. Där slutar pjäsen.

RUDOLPH: Anne-Marie?

ROY: Det namnet tog jag efter en arbetskamrat, som jag i hemlighet höll av.

RUDOLPH: Den hemligheten varade inte länge.

ROY: Jo, för min fru. Rätt så länge.

RUDOLPH: När är en människa mest sårbar?

ROY: När hon är glad.

RUDOLPH: Och farligast?

ROY: När hon älskar. Men jag kände inget hat! Bara lust. Det sa jag i rätten!

RUDOLPH: Jag tror knappast det förbättrade ditt läge.

ROY: Jag önskar att Anne-Marie levde.

RUDOLPH: Det skulle nog hon heller inte ha nåt emot.

ROY: Vi skulle gå på promenad. Min fru var hos sin syster. Det var sommar. En hel dag skulle jag få umgås med Anne-Marie. Ja, på jobbet, på fabriken, sågs vi ju jämt. Men den här dagen skulle jag få rå om henne ensam. Jag tog på min bästa kostym. På det överenskomna klockslaget stod jag framför hennes dörr. Nu börjar det, tänkte jag. Jag ringde på dörren. Hon öppnade. I samma ögonblick såg jag hur besvärad hon var. Fram till nu hade hon hoppats på miraklet att jag skulle ringa återbud. Om hon bara hade bett mig stiga in. Jag begärde inte att hon skulle gifta sig med mig. Bara vara med mig den här dagen. Men så blev det inte. Jag tänkte bara på henne. Gick till jobbet dag efter dag och tänkte bara på Anne-Marie. Såg hennes lätta steg när hon tog pallyftaren och fraktade galvaniserade beslag in till lagret. Hur det ljusa håret stod ut som en kvast när hon plockade ner grejorna i en binge. Hur hon log mot sina kompisar på sin avdelning. Skrattade när någon sa nåt dumt. Men jag sa ingenting till henne. Jag har alltid varit skicklig på att inte säga något. Den som kan dölja sin kärlek kan också dölja sina brott. Så slutade Anne-Marie på fabriken. Nu fick jag inte ens se henne.

RUDOLPH: Men din fru var kvar hos dig.

ROY: Tills nu.

RUDOLPH: Saknar du henne?

ROY: Lite grann.

RUDOLPH: Hon har flyttat till Skänninge. Jag fick inte säga det till dig, men…

ROY: Varför har jag inte gift mig? Frågan är oroande. Jo gift har jag varit, men det räknas liksom inte. Varför vill ingen ha mig?

RUDOLPH: Du tänder inte människor.

ROY: Jaså inte?

RUDOLPH: Ni träffades igen, du och Anne-Marie. Efter ett par år.

ROY: Vi satt i hennes kök. En av de där vilsamma ljusa kvällarna, då dagens flod planar ut i ett delta. Jag ville bekänna för henne. Tala om för henne att jag också slutat som metallarbetare. Tala om att jag lyckats få ett nytt jobb och vad för slags jobb det var. “Jag vill att du ska anförtro dig åt mig”, sa hon. De varma, skarpa och lysande ögonen. Det vänliga, antydda leendet. Solljuset som klättrade på väggen och köksklockan. Jag var mitt i tillvaron.

RUDOLPH: Berättade du för henne att du var bödel?

ROY: “Jag är executioner”, sa jag.

RUDOLPH: Hm.

ROY: Det blev mycket tyst. Så tyst, så tyst, så hjärtans tyst. Så sa hon: “Du, jag känner att jag vill vara lite för mig själv.” Jag gick därifrån. Med en död fågel i bröstet.

RUDOLPH: Och sen?

ROY: Ja, sen…min fru reste bort på ett par dagar. Då gick jag hem till Anne-Marie igen. Jag behövde lägga tyngden av mitt eget liv i hennes händer. När jag kom, sa hon att hon hade mått illa i flera dagar av det hon fått veta om mig. “Det funkar helt enkelt inte att vi träffas”, sa hon. “Skulle du röra vid min kropp samma kväll efter att ha dödat en fånge? Skulle jag bli en dörrmatta för ditt dåliga samvete? Tänk om vi får ett barn!” “Vi får väl vara försiktiga”, försökte jag säga. “Vad ska jag säga till barnet som frågar ‘Vad gör pappa?’ Och när bestämde du dig för att ta det där jobbet? Du har gått och utbildat dig till skarprättare utan att jag fått veta någonting! Du är feg! Du är en hycklare! Du är maktsugen. Sadist! Nej du. Rör mig inte!” Jag tog om henne, tog händerna innanför klänningen, men jag tyckte inte att jag tvingade mig på henne.

RUDOLPH: Inte?

ROY: Hon spottade på mig för att komma loss. Det var inte våldtäkt! Det var vållande till annans död! Hon hade nullifierat mig till ett smutsigt djur.

RUDOLPH: Var det inte precis så du uppförde dig?

ROY: OK, jag kanske gjorde ett övertramp. Men hon var ju för faen rigid!

RUDOLPH: Du kanske skulle tänka lite på vad du säger.

ROY: Tänka? På? Jag har ingenting att förlora!

RUDOLPH: Åjo. Värdigheten. Domen över död man.

ROY: Död? Vad menar du?

RUDOLPH: It’s time, Roy-Roy.

(HUSTRUN in.)
ROY (till HUSTRUN): Vafaen gör du här?

HUSTRUN (till RUDOLPH): Hej, Rulle!

RUDOLPH (till HUSTRUN): Jag föreslår att det är du som trycker på knappen den här gången. I fortsättningen kan vi bytas av.

HUSTRUN: Helt okej för mig.

(RUDOLPH och HUSTRUN binder fast ROY i elektriska stolen.)

PRÄSTEN (som är en ung kvinna, klädd i skinnjacka, korpsvart hår, välfriserat i en kaskad, glasögon och prästkrage, in): Hej.

ROY: Vem är du?

PRÄSTEN: Jag är pastor Mona. Du ska inte behöva dö ensam. Håll min hand. Tills dom slår på strömmen.

ROY: Jag trodde du skulle vara en äldre man.

PRÄSTEN: Det är inte som på din tid, farfar.

RUDOLPH: Säg dina sista ord, Roy-Roy.

ROY: Jag har en rolig bild i mitt fotoalbum – från min femtioårsdag, då jag sitter i elektriska stolen med en blomsterkrans på huvudet. Så vill jag minnas den här tiden.

(HUSTRUN sätter en blomsterkrans på ROYS huvud. )

ALLA (sjunger:)

“Happy birthday to you, Happy birthday to you,
Happy birthday, dear Roy-Roy, Happy birthday to you!”

Skriven av: Bruno Bran

Bruno Bran: Född 1942 i Arvika. Sysslade med studentteater och gruppteater på 1960- och 70-talen – Pistolteatern, Stockholm, Teater FEM, Göteborg. Medverkade också i några turnéer med Sv. Riksteatern, Skolteatern. I mitten av 70-talet tog han jobb ombord på MS Kungsholm i tre månader. Därefter började han som metallarbetare i Göteborg, stannade kvar tills pensioneringen 2007. Numera medlem i Göteborg Aktörernas Studio, där han sjunger visor i cabaréprogram. Har gett ut två CD: “I vårat kafferum”, solo, och “Knegarlåtar” tillsammans med Bengt Funseth. Har också spelat i ”Bänken” av Roland Janson i Bänknötarna.

Skriver numera dialoger därför att han inte kan låta bli.

Liknande artiklar:
Ett rum tapetserat med tidningspapper, dekorerat med tomma ölburkar. Personer: PETANDER, RONNY, ROSE-MARIE, NICKLASSON, UNG
Manus av: Bruno Bran Personer: FÖRAREN, MAN, KVINNA, BERUSAD MAN, ALLA PASSAGERARE, DAM, MOBILEN, HEMLÖS,
Nytt mycket tänkvärt och spännande - för att inte säga hejdlöst hisnande - pjäsmanus av
Roger Moore, mannen som många av oss känner som James Bond är död. Jag är