Manuskript av Bruno Bran: EN VANLIG DAG PÅ BUSSEN

Manus av: Bruno Bran

Personer:
FÖRAREN, MAN, KVINNA, BERUSAD MAN, ALLA PASSAGERARE, DAM, MOBILEN, HEMLÖS, PASTORN, PRÄSTFRUN, KANNIBALEN, SOLKATTEN, VITA FRUN, UNG MAN MED GITARR, VANJA, CARRO, JONNE, JAN, BENGT, DAMEN MED MOBILEN, MILJÖMINISTERN, LIVVAKTER, DAM 2, RÖST i kommunikationsradio, KONTROLLANTER, AMBULANSFÖRARE 1, AMBULANSFÖRARE 2, ALLAN, KAMERAMAN, ÖRJESSON, POLISENS PRESSTALESMAN.

FÖRAREN: Godmorgon. Alla passagerare färdas från en punkt till en annan så länge bussen går. Men busslinjen ska läggas ner. En ny linje ska öppnas och ingå i ett framtidsprojekt.

Utanför fönstren: scouternas lokal, Länkarnas hus, sjukhemmet, kyrkogården. En livsvandring.

Man får höra mycket.

MAN: Jag tycker om dig.
KVINNA: Hur mycket?
MAN: Mycket. Mycket, mycket. Du, jag vet…
KVINNA: Hur mycket? Kan du säga det
MAN: Ja, nä, nu har jag faktiskt inte stetoskopet med mig, ser du! Du, jag vet vart vi kan…
KVINNA: Är du läkare?
MAN: Ja…
KVINNA: Du är den förste läkare jag har träffat privat.
MAN: Du, jag vet vad vi gör.
KVINNA: Gissa vad jag har för jobb!
MAN: Jobb? Jag trodde du var…modell eller så.
KVINNA: Jag är städerska. På Sahlgrenska. Bland annat. Ibland på varuhus. Också. Du! Vi har kanske setts? På Sahlgrenska? Är det ditt sjukhus?
MAN: Åh. Åh.
KVINNA. Vad är det?
MAN: Ingenting egentligen, men…
KVINNA: Är det nåt som…har det nåt att göra med mig?
MAN: Nej nej nej, oh nej. Men jag sitter här och glömmer bort och undrar om jag inte skulle behöva komma hem egentligen eller stiga av, för jag har jour, kom jag att tänka på plötsligt. Jag har jour.
KVINNA: Ha ha! Du är gift! Det är det du försöker säga! Är du gift? Är du det? Det gör väl inget. Det är jag med.

FÖRAREN: Regn, blåst. Stropparna för stående passagerare hänger ner som tomma snaror på galgar. Oj han den där verkar lite vinglig. Bara det inte blir bråk. Nu sätter han sig bredvid damen där.

BERUSAD MAN: Vad är det som säger pftong pftong pftong? Vet du inte det? Pftong pftong pftong! Va? Spikarna i likkistan med spikpistol. Du ser lite trumpen ut. Ursäkta men jag säger bara som det är. Du ser trumpen ut. Nej, inte ser du ut som en råtta. Vill du ha lite ost?
DAM: Nej tack.
BERUSAD MAN: Och inte tycker jag att du ser ut som en kossa. Nej, det tycker jag verkligen inte. Du ser absolut inte ut som en kossa. Men kan du va snäll och ge mig lite mjölk?
DAM: Mjölk?
BERUSAD MAN: Jag har aldrig sagt att du är en gris med stort tryne. Det har jag aldrig sagt. Jag har bara sagt att du trynar länge på morgonen.
DAM: Det gör jag inte alls! Jag är uppe med tuppen!
BERUSAD MAN: Men du ser lite trumpen ut. Ja det gör du allt.
DAM: Tycker du att jag är ful?
BERUSAD MAN: Åh nej, åh nej! Inte ful! Inte ful! När solen såg dig, nöjde den sig inte med att lysa på dig, utan doppade först sina strålar i honung och guld.
DAM: Så du säger…
BERUSAD MAN: Du och jag i en halmstack. Det vore rena katastrofen.

FÖRAREN: En dam som krampaktigt håller sin mobil till örat. Ljudet är uppskruvat så hela bussen hör.

MOBILEN: Sköterskorna är upptagna. Var god dröj kvar.

FÖRAREN: Och vad är det mer jag hör? En sång! En sång som vandrar mellan alla här:

ALLA PASSAGERARE:

Något lite fint
kan vi väl få höra,
något lite fint
som inte vill förstöra
det som vi i livet
drömmer intensivt
när vi här tillsammans
åker kollektivt.

Ute är det dimma,
dis, och vi förstår
att det nu är regnet
som på rutan går.
Asfalten är slipprig,
modd och smuts och slask.
Naturen har lagt in oss
i en liten ask.

FÖRAREN: Den hemlöse. Jag ser honom varje dag. Han har fått busskort av socialen.

HEMLÖS: Kära publik. Får jag be om lite uppmärksamhet. Jag ska till teatern. Jag ska på audition. Framföra en performance. Jag vill inte avslöja för mycket. Men så mycket kan jag säga, att innan pjäsen är slut, kommer den unga kvinnliga huvudpersonen att dö. Mord är absolut nödvändigt om man ska fånga ett intresse. Blod på tapeterna. Charkuterithriller. Det gäller att anlägga ett våldtäktsperspektiv på människokroppen. Det är det enda som går hem. Jag lägger ner stor omsorg på kläderna. Jag fäster stor vikt vid slipsen. Gärna ålderdomliga skor, men utan rokokospännen. Jag frånsäger mig spännen. Kanske det ser ut som ett fattigdomsbevis att min kostym är i minsta laget, men det är helt avsiktligt. Det ingår. Det tillhör karaktären. Man har ibland frågat mig, varför jag inte har någon humor. På detta har jag ett svar: All humor är relativ. Jag kan vara rolig jag med, men det är ingen som skrattar. Titeln på min performance är “Fågelskrämmans memoarer”. Första repliken: “Redan som ung sökte jag kontakt med fåglar.”

FÖRAREN: Den berusade mannen öser på. Rätt in i örat på sin medpassagerare.

BERUSAD MAN: I Nazityskland så var det en officersfru, som var ute och reste. Hon kom till en stad som hon inte hade varit i förut. Hon gick in i ett stort hus där fasaden såg ut som en järnvägsstation. Men vet du vad det där huset var för nånting? Vet du det?
DAM: Hur ska jag kunna veta det?
BERUSAD MAN: Det var ett koncentrationsläger!
DAM: Nämen usch.
BERUSAD MAN: Och när hon såg det, ville hon ju komma ut därifrån, men se det gick inte det! Dom höll henne kvar och sen blev hon avrättad! Så ingenting skulle läcka ut! – Har du sett den här filmen, öh, “Skenbart”? Ingenting är vad man tror att det är!
DAM: Nä så är det jämt, tycker jag. I alla fall på bio.
BERUSAD MAN: Vi åker här på bussen och tror inte att nånting ska hända och vi är lugna och beskedliga eftersom vi har betalt avgift. Men vad vet vi? Vad vet vi om dom andra som åker med här? Vet vi egentligen vart bussen går? Vi kanske befinner oss på en transport av terrorister, på väg till Guantánamo!
DAM: Jag ska till Kyrkbytorget.

MOBILEN: Sköterskorna är upptagna. Var god dröj kvar.

BERUSAD MAN: Det är många luckor i tidtabellen. Jag tänker öppna egna busslinjer. Köra svart! Titta där! Där var det en som inte hann med. Såg du? Tänk om jag hade kommit där med en egen buss strax efter och sopat upp vid hållplatserna! Va! Ja, jag la väl på nån krona mer, kanske.

FÖRAREN: Ja, dom surrar och surrar.

ALLA PASSAGERARE:

– Ingenting, bara en värld som gick under.
– Slappskaft!
– Fåfängans testiklar.
– Jag blev så förbannad, att jag skulle ha kunnat döda en hel häst.
– Munväder som dödskallen i “Hamlet”.
– Han ser ut som en folkdräkt.
– Jag tycker lönen är bra, sa chefen.
– Ett svin inom rimliga gränser.
– Från etik till butik!
– Paraplyer som inte tål vatten.
– Två sidor av samma nöt.
– Han har ett öppet samvete.
– Om det här är livets middagshöjd, då undrar man sannerligen hur det blir med kvällsmaten.
– Den mördade mannen skulle ha skjutits i somras. Blev mördad i onsdags.
– Alkoholfritt i nattvarden? Är du inte riktigt navlad?
– Jesus hade varit helnykterist, om han hade kunnat se in i framtiden.
– Kunde han inte det då? Nä du, alkoholfritt vin i kyrkan, det är ju som ett horhus utan sex.
– Jag blev alldeles exalterad och jätteglad och så himla chockad!
– Varför då?
– Det var en flärp på paradisasken! Jag fick en paradisask och den hade flärp!
– Människor är vackra, när dom inte är smutsiga.
– När man har förlorat allt, blir alla minnen meningslösa.
– Crime passionnel? Hur det uttalas? Det ska du inte försöka dig på, din lille plutt. Du som har tungan långt ner på magen.

PASTORN: Jag har tänkt på vad som kallas nödlögner. Man ljuger för att man befinner sig i nöd.
PRÄSTFRUN: Jaha?
PASTORN: Kanske du var strängt påpassad som barn och fick stryk om du gjort något som var förbjudet.
PRÄSTFRUN: Jag fick en fri uppfostran. Det vet du väl.
PASTORN: Det är inte alltid så lätt att tala om såna här saker.
PRÄSTFRUN: Spar snusförnuftet till dina konfirmander.
PASTORN: Du fick lära dig ljuga för att slippa straff.
PRÄSTFRUN: Vad pratar du om?
PASTORN: Jag vill att du ska veta en gång för alla, att för mig behöver du aldrig vara rädd. Och du har heller aldrig varit rädd för mig. Det har du väl inte?
PRÄSTFRUN: Nej det har jag inte. Ta och dämpa ner dig lite är du snäll.
PASTORN: Ändå har du ljugit. Du har ljugit. Dina lögner har kommit till därför att du vill lämna mig men du är inte beredd att säga det öppet och ärligt.
PRÄSTFRUN: Tagga ner!
PASTORN: Du uppsöker krogen och sängbottnen med någon annan och sen förklarar du att du suttit uppe halva natten med Karin och Louise och pratat om hur ni berörs av nya förändringar i administrativa ledningsgruppen i affärsenheten på ditt djävl…jobb.
PRÄSTFRUN Nu får du faktiskt hålla käften.
PASTORN: Vem är den andre? Eller dom? En hel armé av raggbögar?
PRÄSTFRUN: Håll käften!
PASTORN: Tillfälliga inkontinenta lustintag!
PRÄSTFRUN: Hållkäftenhållkäftenhållkääääääääffften! Märker du inte att förarn kör på tomgång för att han ska höra vartenda ord som du säger?
PASTORN: Som jag säger?
PRÄSTFRUN: Kan du inte bara va tyst!
PASTORN: Ska jag vara tyst! Ha!
PRÄSTFRUN: Vet du vad du är?
PASTORN: Vaddå? Vad jag är?
PRÄSTFRUN: Du är svartsjuk! Svartsjuk, det är hela saken!
PASTORN: Skulle jag vara svartsjuk?
PRÄSTFRUN: Du är girig och paranoid som en svartsjuk. Jag har varit ute med dom flesta i din schackklubb. Fick du nu så du teg! OK! Föreställningen är slut! Nu går det bra att trampa på gasen igen!

MOBILEN: Sköterskorna är upptagna. Var god dröj kvar.

FÖRAREN: Får jag ställa en fråga till dig där.
KANNIBALEN: Så gärna.
FÖRAREN: Hur blir man kannibal?
KANNIBALEN: Det är inte något som man blir, utan man föds till det. Möjligen kan det ta lite tid innan man blir medveten om sin inriktning.
FÖRAREN: Innan man kommer ut ur garderoben?
KANNIBALEN: Ett olyckligt ordval. Det är inte fråga om en läggning som är förknippad med skamkänslor. Det är en kallelse. En talang.
FÖRAREN: Finns något moraliskt perspektiv i utövandet?
KANNIBALEN: Absolut. Det idealiska är ju om någon erbjuder sig frivilligt till en måltid. Men konflikter förekommer. Konflikter i samband med det kannibaliska är inte annorlunda än livets övriga konflikter, ur vilka det uppstår föreställningar om ont och gott.
FÖRAREN: Så det är normala sociala behov det är fråga om?
KANNIBALEN: Tja. Låt mig säga så här: det var enklare förr. Då vi var amöbor. Då kunde vi göra vad som helst som det mest naturliga. Döda, äta, leva och dö. Man åt varann och drack varandra till. Och hur man än gjorde, så förökade man sig.

FÖRAREN: Ja, det är en helt vanlig dag på bussen. – Nej nej nej, nu kommer den… “Solkatten”. Jag står bara inte ut med honom. Nu doftar det deodorant i hela bussen. Och så fram med den lilla fickspegeln. Jaaa då, frisyren är perfekt.

SOLKATTEN: Palle!
FÖRAREN: Jag heter Pelle.
PALLE: Såg du skylten där borta?
FÖRAREN: Vilken skylt?
SOLKATTEN: Guppvägmärket! Vägmärket för gupp!
FÖRAREN: Vad är det med det?
SOLKATTEN: Vad det är med det! Guppet är redan åtgärdat! Ifyllt! Det gjorde dom i går! Men utan att ta väck skylten! Skylten annonserar ett gupp som inte finns! – Säger du till Trafikkontoret? Eller måste jag göra det också?
FÖRAREN: Vaddå också?
SOLKATTEN: Som med den där gatlyktan vi såg i går.
FÖRAREN: Vilka vi?
SOLKATTEN: Alltid jag som får ta ansvar. Jag ensam. Okej, det blir jag som får ringa.

FÖRAREN: Och här är Vita Frun. Vad jobbar du med? frågar jag, fast jag vet.
VITA FRUN: Jag har en…fotoaffär.
FÖRAREN: Ja, det kan man ju säga. Inte vilka kunder som helst. Samhällstoppar. På en nivå man inte trodde. Smart och charmigt och lite gammaldags. “Vita Frun Foto” på en liten mässingplakett. För att komma in på klubben måste man kunna koden. Den hemlöse lever upp varje gång hon stiger på.

HEMLÖS: Jag skulle vilja engagera dig till min performance.
VITA FRUN: Är du en idiot?
HEMLÖS: Nej jag ska på audition, förstår du, och jag vill att du ska vara med. Säg “goddag”. Var lite schysst. Säg “goddag”.
VITA FRUN: Goddag.
HEMLÖS: Goddag, goddag. Jaså du åker också på den här bussen.
VITA FRUN: Jag brukar inte åka kollektivt. Men jag förlorade ett vad.
HEMLÖS: Vilket strålande väder.
VITA FRUN: Javisst. Om man tycker om höstrusk.

MOBILEN: Sköterskorna är upptagna. Var god dröj kvar.

HEMLÖS: Jag tycker vi tar om där. Goddag!
VITA FRUN: Är du en idiot?
HEMLÖS: Brukar du åka kollektivt?
VITA FRUN: Javisst. Om man tycker om höstrusk.
HEMLÖS: Ja inte sant, vilket härligt väder! Vad sysslar du med?
VITA FRUN: Jag har en…fotoaffär.

SOLKATTEN: Palle!
FÖRAREN: Jag heter Pelle. Pelle Pelle Pelle. Samtal med föraren förbjudet under körning.
SOLKATTEN: Hör du?
FÖRAREN: Vad då?
SOLKATTEN: Ljudet! Ljudet som dunkar! I själva bussen!
FÖRAREN: Vad pratar du om?
SOLKATTEN: Det dunkar i ett lager i ett av hjulen. Det går på varv såhär: gadugadugadusch! gadugadugadusch! Utslitet, förbrukat, ett tu tre så lossnar hjulet. Men du hör inte för du sitter fram. Det är här bak.

(UNG MAN MED GITARR kliver på vid en hållplats.)

FÖRAREN: Och nu så har vi den också. Samma verser varje gång.

UNG MAN MED GITARR:

Plankebit och slägga
slänger jag i vägga
så varje bit av slägga
lägger varje bit av vägga
så att varje millimeter
ligger rätt precis
jämnt skägg.

Stå och slänga
slägga dänga
varje nerv ska klänga
och förvränga
varje gänga
järnet ger jag
så att alla kan få blänga
på ett handgemäng
med tung betong
denna vägga ska jag spränga
dammet yr
som pollen på en äng
så varje millimeter
ligger rätt precis
jämnt skägg
nu är klockan slagen
för denna arbetsdagen.

(UNG MAN MED GITARR går runt med en pappmugg och tigger, får mycket litet. Stiger av vid en hållplats.
Vid samma hållplats stiger VANJA och CARRO på. VANJA har med sig dokumentrulle, portfölj och blombukett. BÅDA befinner sig mitt i ett samtal.)

VANJA: …och nu när jag såg dig så tänkte jag att jag kan ju i alla fall fråga.
CARRO: Ja, ja…
VANJA: Jag skulle verkligen inte besvära dig om jag inte hade hamnat i en lite besvärlig situation. Och när vi är så nära grannar är det lite lättare att fråga.
CARRO: Men säg!
VANJA: Skulle du kunna tänka dig att sitta barnvakt i dag? Nu på dan? Och i kväll? Jag är precis på väg till en meeting och efter lunch fortsätter vi och sen blir det after work och det kommer att dra ut på tiden och…ja om du kunde passa Jonne, då. Jag är hemma nån gång före midnatt.
CARRO: Absolut. Jag har inget särskilt för mig.
VANJA: Du tycker inte jag är för besvärlig?
CARRO: Det är lugnt. Hur dags ska jag komma?
VANJA: Ja precis nu, faktiskt. Alltså Jonne är hemma från skolan i dag. Dom har fridag. Och jag vill inte han ska vara ensam för länge.
CARRO: Hur gammal är det han är nu igen?
VANJA: Tolv. En besvärlig ålder. Ja alla åldrar är ju besvärliga med honom. Han kan va alldeles vild. Slänger saker omkring sig bara sådär utan förvarning.
CARRO: Det löser sig. Jag gillar ungar. Jag vet hur det är. När jag var tolv tretton, alltså…du…jag ska säga dig…du skulle ha sett mig då!
VANJA: Jaså hur…
CARRO: Jag var med i ett gäng. Ett tjejgäng. Gängledaren och nåra till var äldre. Dom kunde väl va en sexton sjutton…vet du vad vi hette?
VANJA: Nä vad…
CARRO: “Häxorna i Gårda”. Vi var tuffa som fan. Vi kunde va väldigt elaka.
VANJA: Hur då?
CARRO: Vi var faktiskt rätt våldsamma. Vi spred rädsla omkring oss. Du vet det fanns killar som skulle stöta på oss och dom skulle tracka oss och allt möjligt, men det hade dom inget för. Vi slog ner dom bara. Tjoff! Det hände att en och annan hamna på akuten.
VANJA: Nämen vad menar du…var du…sån?
CARRO: Vi triggade varann och vi hade knogjärn. Vi var sminkade som vålnader. Och du! Vi hade rakblad i håret i stället för hårspännen! Dom var bra att ha.
VANJA: Nämen…men…och sen då? Vad hände med er som var med i det där gänget?
CARRO: Ja jag sitter ju här. Jag hade det bra hemma. Fast alla hade ju inte det. Jag lugnade ner mig och kom in på vårdskolan. Men en i vårat gäng till exempel sitter inne för dubbelmord för gott. Jag träffar inte nån av dom längre. Jag trivs på hemmet. Sköta om gamlingar passar mig precis.
VANJA: Jaha. Jaha. – Du, en rätt viktig sak som jag skulle säga – så jag inte glömmer – en grej med Jonne. Han kanske inte gör som du säger. Och om han struntar i att borsta tänderna fast du har sagt till honom, om han inte dämpar musiken, om han sitter för länge med datorspel fast du har sagt åt honom att sluta, så ge honom ingen mat. Han får gå och lägga sig hungrig i såna fall. – Du förstår, det var så här, jag kan ju berätta det för dig… en kompis till mig…ja du känner honom också, tror jag? Peter Bosseson?
CARRO: Peter Bosseson, jamen honom träffa jag på ditt fyrtioårsparty. Vi satt och snacka länge. Han är intresserad av kalligrafi.
VANJA: Ja ja. Han skulle egentligen ha varit hemma hos Jonne i dag.
CARRO: Jaha?
VANJA: Men jag bestämde mig för att jag inte ville.
CARRO: Nähä. Varför inte det?
VANJA: Han sa att han inte kunde gå med på att Jonne som straff skulle vara utan mat.
CARRO: Nä…
VANJA: Men det är väl jag som bestämmer den saken.
CARRO: Ja…ja, ja. – Så…så du menar då så här då att om Jonne inte gör som jag säger…men…ja, du… jag skulle också ha väldigt svårt att låta en unge va utan käk. Bara för att han varit olydig. Är inte det lite gammalmodigt?
VANJA: Hur menar du nu?
CARRO: Ett barn ska alltid ha sin mat. Det är en rättighet.
VANJA: Vad säger du?
CARRO: Så var det hemma när jag växte upp.
VANJA: Det har väl inte med saken att göra.
CARRO: Jag skulle i alla fall ge Jonne både middag och kvällsmat om han så hade bränt ner skolan.
VANJA: Är det du som uppfostrar Jonne? Eller är det möjligen jag som gör det?
CARRO: Det är du som uppfostrar Jonne.
VANJA: Då så. Tack.
CARRO: Du uppfostrar din son. Men du kan inte uppfostra mig.
VANJA: Alltså…nä nä nä du, du, det här är inte roligt helt enkelt. Det är inte roligt. Jag tror inte att jag vill ha dig heller som barnvakt. Jag vill inte prata med dig så som jag känner det nu.
CARRO: Du måste inte.
VANJA: Jag vill inte sitta här med dig!
CARRO: Du slipper.
VANJA: Du ska inte lägga dig i vad jag gör!
CARRO: Du är ju som en gammal skolfröken.
VANJA: Jag tål inte människor som inte tar ansvar!
CARRO: Du tål inte att man säger emot.

(CARRO stiger av när bussen stannar vid en hållplats. Samtidigt slänger VANJA alla sina saker på golvet, skriker tillmälen och svordomar.
JONNE stiger på.)

JONNE: Mamma, vad gör du?
VANJA: Va? Är du inte hemma?

(JONNE hjälper VANJA med att plocka upp grejorna.)

JONNE: Jag är med nåra som säljer “Vårblomman” för dom hemlösa.

(UNG MAN MED GITARR stiger på bussen igen.)

FÖRAREN: Skalden tillbaka. Om jag inte tatt Gunnars pass också så kunde jag haft lunch nu.

UNG MAN MED GITARR:

Ut i livet
Åby Åby
spränga banken
hästen heter Blanka
ingen lanka
Luring Fidus Tanka
Cobra Bianca
Chippe Zippe Dipp Anamma
Lisa Dödens Eatmydust
Stå Ditt Kast
Kall Havre Kalle Anka
bong
stor stark
vingel skräll
Bilbo Super Skäll
Rusa Mysa Aftonsång
bong
Tamburino Panama
Tamburello Helavino
flopp
sista lopp
hela sedelbunten
svetten ligger blank
sen så är jag pank
bong
där ligger dom precis
på varje millimeter
kom igen
Chopin
häng
ja ja Chopin
i kurvan fläng
va va va
nej nej nej
galopp och släng
kall häst
jag trodde den var bäst
kusken är en mannekäng
men piskar som en dräng
jag vånne dänga kusen med en slägga
allt förstört
loppet kört
varje gång
samma följetong
slita sönder varje bong
samma tragiska refräng
inte värd
mer än pollen på en äng.

(UNG MAN MED GITARR går runt med sin mugg. Får ingenting. JONNE ber VANJA om en slant att ge bort, men får inte. UNG MAN MED GITARR ut nästa hållplats.
JAN och BENGT stiger på.)

JAN: Bengt!
BENGT: Ja.
JAN: Kan du låna mig femhundra?
BENGT: Va?
JAN: Eller sexhundra. Sju.
BENGT: Vi får se.
JAN: En tusenlapp vore förstås väldigt fint. Två tre.
BENGT: Du har spelat igen?
JAN: Ja jag är skyldig några tusen. Kan hända vem som helst.

SOLKATTEN: Palle. Lyssna, Palle. Lyssna riktigt noga.
FÖRAREN: Kom inte med nån döskallegrej nu igen! Gå och sätt dig!
SOLKATTEN: Dom två som klev på nyss. Som ser ut som mormoner.
FÖRAREN: Ja vad är det med dom?
SOLKATTEN: Dom är från CIA.
FÖRAREN: Nu får du väl för faen ge dig.
SOLKATTEN: Det syns ju på dom! Det syns ju lång väg!
FÖRAREN: Och varför skulle dom vara här?
SOLKATTEN: Dom är ju här! Och det finns bara en anledning till att dom är här!
FÖRAREN: Vilken anledning?
SOLKATTEN: Dom är ute efter nån flykting, som åker med den här bussen!
FÖRAREN: Det är i så fall inte vårt problem. Gå och sätt dig nu. Jag kan inte prata med dig när jag kör.

BENGT: Jan!
JAN: Kan du låna ut? Säg att du kan!
BENGT: Vi får se. Nu kommer ministern snart.

(JAN och BENGT fram till FÖRAREN. Visar sina legitimationer.)

FÖRAREN: Va? Vad är det här? Jag ser inte…säkerhetspoli…jaha…
BENGT: Stanna här framme.
JAN: Stanna där framme.
BENGT: Vi vill bara informera dig om att miljöminister Stina Gran i dag kommer att kliva på vid en av hållplatserna. Hon kommer att hålla ett litet anförande till passagerarna om att kunna resa förnuftigt, hålla luften ren och utnyttja kollektivtrafikens möjligheter för en bättre miljö. Du kommer att bli stoppad av hennes livvakter vid den aktuella hållplatsen. Låt henne stiga på precis som en vanlig passagerare. Det var allt. Kör vidare.
JAN: Då kan du köra vidare.
FÖRAREN: Vilka dagar…

JAN: Du vet en kväll var jag på casinot och där träffa jag en tjej som också spelade och först så vann hon. Sen förlora hon och jag ville ju va lite gentleman så jag gav henne en tusenlapp för vi hade börjat snacka med varann och hon var verkligen söt så henne ska jag träffa igen det är bara att gå till casinot varje fredag för då är hon där sa hon det är rätt praktiskt man behöver inte dejta man går dit bara och så säger man hej vännen och för varje gång blir man lite mer förtrogen med varann liksom och jag vill verkligen se henne igen det kan bli nåt seriöst men det förutsätter ju att jag inte är pank jag behöver till och med en reservkassa. Det här är viktigt för mig. Tror du att du skulle…på ett par månader bara…
BENGT: Vet du vad det bästa vore?
JAN: En vecka i Monte Carlo. Med henne.
BENGT: Det bästa vore om du kunde hålla käften.

SOLKATTEN: Tro inte att dom nöjer sig med det här.
FÖRAREN: Jag skiter väl i dom.
SOLKATTEN: Du kommer att få problem! Du kan bli anklagad för människosmuggling!

BENGT: Kolla henne där! Den du!
JAN: Nämen…det är ju hon! För fan! Det var ju henne som jag träffa…Bengt, det är hon!
BENGT: Flamsar med en lodis.
JAN(till VITA FRUN): Ursäkta jag tränger mig på. Hej…vi sågs ju i förra veckan.
VITA FRUN: Vem är du? Vad vill du?
JAN: Jag vill bara prata lite tänkte jag. Ses vi vid rouletten igen?
VITA FRUN: Är du en idiot?
HEMLÖS: Hahaha!
JAN: Jag tänkte bara…(till HEMLÖS:) Kan jag få se legitimationen?
BENGT: Jan, det räcker.

HEMLÖS: Vi fortsätter min performance: Här är jag, min älskade.
VITA FRUN: Nu tog du väl i.
HEMLÖS: Kanske bättre om jag viskar? H-ä-r ä-r j-a-g, m-i-n ä-l-s-k-a-d-e…
VITA FRUN: Dom har satt ett pris på mitt huvud.
HEMLÖS: Vilka då? Vilka kan ha gjort något så vedervärdigt?
VITA FRUN: Maffian. Mina konkurrenter.
HEMLÖS: Ha! Dom har inte kalkylerat med mig!
VITA FRUN: Jag fick ett hot-SMS:

“Du som är snygg
går aldrig trygg
när du visar stussen
inte ens på bussen.”

HEMLÖS: Det är ju fasansfullt! Det är vulgärt!
VITA FRUN: Vi kliver av här. Håll om mig.
HEMLÖS: Här går det undan, sa snigeln i utförsbacken.
VITA FRUN: Håll om mig!

(VITA FRUN och HEMLÖS ut.)

FÖRAREN: Jag stannar och kör vidare. Stannar och kör vidare. Om och om igen. Men det gör jag ju jämt. Varför funderar jag på det nu?
JAN: Hur tänker du när du ser en som är fattig?
BENGT: När jag ser mig i spegeln menar du?
JAN: Äh! Jag menar när du ser hemlösa och tiggare och alkisar och sådär. Vad tänker du?
BENGT: Tur att det inte är jag.
JAN: Ja det tänker ju jag med. Men sen. Tanke nummer två.
BENGT: Fan vad du är filosofisk. Var med här nu och håll kollen.
JAN: Tanke nummer två för mig är att jag äter på dom.
BENGT: Äter?
JAN: Jag äter på dom. Jag får blodsmak i munnen. Det är skönt på nåt sätt.
BENGT: Är du kannibal?
JAN: Jag kunde ha varit. Ja det kunde jag faktiskt. Sen för det tredje. Min tredje tanke. Det är att jag får dåligt samvete.
BENGT: För vaddå?
JAN: För allt! Jag får dåligt samvete för allting!
BENGT: Men har du gjort nåt då?
JAN: Nä! Det är ju det som är det djävliga!
BENGT: Du kanske skulle gå till kuratorn. Du kanske har jobbat för mycket. – Nej förresten.
JAN: Men jag tror jag vet varför det är såhär. Det är ingen balans! Ingen balans i samhället! Folk är kriminella men kommer undan! Det är därför som vi oförvitliga känner oss skyldiga och får dåligt samvete!
BENGT: Det är lite svårt att följa dig just nu.
JAN: Fast jag tror att jag har kommit på lösningen. Om man gör såhär: ta straffet först, begå brottet sedan!
BENGT: Är du inte riktigt klok?
JAN: Bengt. Vi kan inte utrota kriminaliteten. Låt oss inse det. Men vi kan se till att fler tar sitt straff. Vi kan förbättra balansen mellan brott och straff. Dessutom: om du sitter inne ett tag och sen går ut och gör ett bankrån, så kan du göra det med gott samvete. Du har redan tagit ditt straff.
BENGT: Ja. Men om nu en snubbe under sällsynt råa former vill ta livet av en hel familj, ska han då sitta i kurran på livstid först? När han kommer ut är han kanske åtti nitti år gammal. Han kanske inte kan vrida nacken av en kanin en gång. Och flera av de tilltänkta offren kan vara självdöda.
JAN: Du har en poäng där. Vi får helt enkelt sänka straffsatserna.
BENGT: Eller om en terrorist tänker ta över Sverige?
JAN: Bara han anmäler sig först, så…
BENGT: Då behövs inte vi längre.

MOBILEN: Sköterskemottagningen.
DAMEN MED MOBILEN: Jag har försökt få tag i syster Frida!
MOBILEN: Sköterskorna är upptagna. Var god dröj kvar.

FÖRAREN: Jaha, då kör vi då äntligen. Nehej, tydligen fler som ska med. Liten fördröjning. Alltid vi som får skäll för att inte komma i tid. Tänk om påstigande kunde komma i tid till hållplatserna! – Jaha, ja. Där är den där miljöministern med livvakter.

(MILJÖMINISTERN stiger på bussen tillsammans med två LIVVAKTER.)

BENGT: Vi säger välkommen till miljöminister Stina Gran. Hon kommer att åka med oss fram till ändhållplatsen som ett led i…eh regeringens miljöprogram.
SOLKATTEN(till MILJÖMINISTERN): Jag skulle inte kunna få be om en autograf?
JAN(muddrar SOLKATTEN): Vad ska du med det här?
SOLKATTEN: Jag samlar på autografer.
JAN(får tag i kam och spegel): Vad ska du med det här kittet?
SOLKATTEN: Det är mina vanliga…personliga…fråga Palle!
BENGT(till JAN): Lägg ner.

MILJÖMINISTERN: Kära passagerare. Medpassagerare. Det känns som en ynnest att få åka med den här turen i denna vackra stad. Anledningen till mitt besök är att vi från regeringens sida själva på plats vill kontrollera resultatet av våra strävanden. Det ska vara rent på gator och torg, i luften, i våra sjöar och hav, älvar, skogar, odlade områden, på skolor och sjukhus, i städer och på landsbygden, hemma och borta. Jag ska bekänna en sak: innan jag anlände hit från huvudstaden, hade jag inte hört talas om alla miljöfokuserade ambitioner som man har såväl inom den offentliga verksamheten som i det privata näringslivet just här i denna stad. Men era strävanden är vägledande för att vi tillsammans ska verka för att göra trafiken mera miljövänlig. Bussen vi åker i nu har genomgått en genomgripande renovering. Det gläder mig verkligen att så många har valt att åka kollektivt. Det är inte bara luften som blir renare, själva den mänskliga miljön får ny energi, och energi är något som behövs i vårt samhälle inför alla de prövningar vi genomgår beträffande konjunkturen, bland annat. Vi måste alla tänka på att bete oss förnuftigt, äta förnuftigt, resa förnuftigt. Detta med miljön är så oerhört viktigt, och det ligger i regeringens intresse att söka förmå näringslivet att anpassa sig efter den globala situationen. Miljö är också en aspekt av själva ekonomin, och därför får vi inte bli oroliga för nödvändiga förändringar utan i stället se till resultatet. Det kommer på sikt att gynna oss alla. Vi kan göra så mycket med så lite, mycket mer än vad som syns och hörs. Ät frukt. Se det som ett utvecklande led i livsprocessen att den friska luft du får när du öppnar ett fönster verkligen är frisk. Detta kan vi alla påverka. Vår regering har lagt fram en proposition som har som mål att rena samhället inifrån med din hjälp såtillvida att du själv kan köpa och sälja tjänster som är ägnade att rena miljön. “Cleaning Progress” är ett program som vi verkligen tror kommer att förändra bilden av det vi ser omkring oss.

(Innan MILJÖMINISTERNS tal är avslutat, kommer DAM 2 fram till BERUSAD MAN.)

DAM 2 (till BERUSAD MAN): Hej får jag prata med dig lite jag skulle vilja fråga dig om en sak. – Hallå, hör du mig, jag skulle vilja fråga dig om en sak.
BERUSAD MAN: Fråga på bara.
DAM 2: Jag brukar inte göra så här men jag skulle vilja fråga dig om det är möjligt att du har en cigarett eller ett par stycken över för jag glömde betalkortet hemma…
BERUSAD MAN: Cigaretter?
DAM 2: Ja om du har ett par stycken kan du avvara ett par stycken?
BERUSAD MAN: Jag röker inte.
DAM 2: Det gör du väl.
BERUSAD MAN: Nej så dum är jag inte. Lungor, hjärta, blodomlopp, tänder, hud, kondition – allt går ju åt helvete.
DAM 2: Så du har inga cigaretter alls?
BERUSAD MAN: Nej verkligen inte.

(Bussen stannar vid en hållplats. BERUSAD MAN stiger av. JAN upp med sin smartphone, knappar snabbt in ett meddelande. Bussen startar på nytt. JONNE petar på en springa i ett av fönstren.)

FÖRAREN: Grabben där sitter och petar på nåt på fönstret. Han är full av rörelse och energi. Nej, hans mamma har det nog inte så lätt.

VANJA: Vad håller du på med? Sitt still!
JONNE: Det är en springa här.
VANJA: Ja ja det är väl inget att bry sig om.
JONNE: Men den blir bredare. Titta mamma!
VANJA: Peta inte på den då!
JONNE: Det är alldeles trasigt runt om! Det går sönder!
VANJA: Tyst! Kan du inte sitta ordentligt! Kliv inte på sätet så där!

SOLKATTEN: Grabben har rätt! Det är en springa runt hela fönstret!
VANJA: Vem är du?
SOLKATTEN: Palle! Stanna bussen! Kom och titta!
FÖRAREN: Schhh!

BENGT: Vad är det som står på?
SOLKATTEN: Grabben här har gjort en viktig iakttagelse.
JONNE: Här…
BENGT: Jaja grabben. Vi ska titta på det sen.
VANJA: Han får för sig saker ibland. Ni får ursäkta.

DAMEN MED MOBILEN: Oooh!

(DAMEN MED MOBILEN svimmar.)

SOLKATTEN: Palle! Ring ambulans! Mobiltanten har svimmat!
KVINNA: Gör något!
MAN: Va?
KVINNA: Men gör något!
MAN: Vaddå jag?
KVINNA: Du är ju läkare! Du sa ju att du var läkare. Sa du inte det?
MAN: Ja det kanske jag sa.

(Bussen stannar.)

BENGT(i sin mobil): Kan vi få en ambulans till…var är vi?
FÖRAREN: Stadsparken.
BENGT: Stadsparken. En kvinna har förlorat medvetandet i en linjebuss. Bengt, säk kod 13.

(MAKEN kliver på.)

KVINNA: Jävlar. Min man.
MAN: Är det så han ser ut?
KVINNA: Vad ska jag göra?
MAN: Ett tips är att du skiljer dig.
MAKEN: Vad gör du här?
KVINNA: Hej älskling.
MAKEN: Vad gör du här?
KVINNA: Hej älskling, vad överraskad jag blev.
MAKEN: Vad gör du här?
MAN: Förlåt om jag lägger mig i samtalet, men det ser ut som om din fru åker buss.
MAKEN: Hur vet du att det är min fru?
KVINNA: Men älskling, det sa jag till mannen här.
MAKEN: Så du fick för dig att säga det till en vilt främmande människa?
KVINNA: Javisst, det sa jag plötsligt förstår du bara sådär hoppsan, här kommer min man! Jag blev så glad.
MAKEN: Måste du alltid bete dig på det viset?
KVINNA: Förlåt, förlåt…jag rår inte för det…
MAKEN: Nähä du rår inte för att jag blir inblandad i ett oönskat samtal!
KVINNA: Förlåt, Georg, det var inte meningen, jag blev så glad…
MAN: Du förolämpar din fru så att andra hör. Anmärkningsvärt tycker jag.
MAKEN(till KVINNA): Vad har du där?
KVINNA: Vad då där?
MAKEN: På handleden!
KVINNA: Åh det där det vet jag inte det är nån smuts…
MAKEN: ”Club Amour” står det. Ja djävlar! Din medpassagerare har samma stämpel!
Du har – ni har –

(MAKEN svimmar.)

FÖRAREN: Nä nu svimmar han med…

KVINNA: Georg! Men Georg! – Ring ambulansen!
KANNIBALEN: Det har man ju redan gjort.
JAN: Här händer det grejer.

(MAKEN vaknar till liv.)

KVINNA: Åh Georg, älskling, tack och lov att du… svimmade du?
MAKEN: Vad var det som hände?
KVINNA: Det har inte hänt nånting. Bry dig inte om att försöka minnas.

SOLKATTEN: Vad var det jag sa! Sa jag inte det!
FÖRAREN: Vad är det med dig nu då?
SOLKATTEN: Dom är från säk!
FÖRAREN: Det vet jag väl! – Nu kommer ambulansen.
SOLKATTEN(till JAN och BENGT): Det var roligt att få träffa er. Tänk jag såg genast att ni kom från SÄPO. Jag sa det till Palle, men han ville inte tro mig.
JAN: Har du problem?
SOLKATTEN: Nä, nää…
JAN: Då tycker jag du ska ta och kliva av om du inte kan hålla käft.

(RÖST i kommunikationsradio ger information till FÖRAREN.)

FÖRAREN: Det är så här att ambulansen har fått motorstopp. Jag kör nu till sjukhuset, sedan Trollgatan och därefter ordinarie körväg.

(Bussen startar och rör sig framåt. DAMEN MED MOBILEN vaknar.)

Hon vaknar visst. Det var ju för väl.

DAMEN MED MOBILEN(sjunger):

Små klockor små, små klockor små,
De är så få, men klingar ändå.
Små klockor, klockor klingar som så:
Kling klang, kling klang.
Kan du förstå
en sådan sång från klockorna små?

MILJÖMINISTERN: Efter vår förares rådiga ingripande vill jag gärna återknyta till det som jag nämnde förut. Att miljö egentligen är ett sammanfattande begrepp för hälsa, ordning, omdöme, omtanke, förnuft och känsla. Det är viktigt att affärslivet präglas av…

(Bussen faller sönder bit för bit.)

FÖRAREN: Helvete! Fönstret lossnar! Faller ut mot gatan! Flera andra fönster lossnar! Jag tvärnitar. Nu lossnar ett hjul. Herregud! Det blir kaos.

DAMEN MED MOBILEN(sjunger):

Hej och hå, sa klockorna små.
De ringer sin sång så att du kan få
en hälsning med dig när du går bort,
vilket sker inom kort.
Små klockor små, små klockor små
se till att ingen ensam får gå!

DAM: Och jag som skulle till Kyrkbytorget! Vi skulle planera matsedeln till mitt kusinbarns bröllop!
DAM 2: Den där fyllisen, han med näsan, var han otrevlig mot dig?
DAM: Hon är bara tjugo. Tycker du att det är för tidigt?

(KONTROLLANTER in, börjar kontrollera passagerarnas färdbevis.)

DAM 2: Jag tyckte han såg ut som en tattare.
DAM: Men hon är så bestämd av sig!
DAM 2: Han kan ha varit smittosam också.
DAM: Dom blir nog lyckliga. Det känner jag på mig.
KONTROLLANT(till DAM och DAM 2): Får jag se på färdbeviset!

(DAM och DAM 2 visar sina kort.)

KONTROLLANT(till MAKEN): Får jag lov att se på färdbeviset.
MAKEN: Färdbevis? På en buss som inte rör sig ur fläcken?
KONTROLLANT: Den har rört sig hit. Får jag be dig visa färdbeviset.
MAKEN: Jag är folkpensionär. Jag åker ju för faen gratis.
KONTROLLANT: Inte den här tiden på dan. Har du legitimation?
MAKEN: Ja tänk för att jag har det.
KONTROLLANT: Får jag se den då.
MAKEN: Varför det?
KONTROLLANT: För att jag ska skriva upp ditt namn.
MAKEN: Kan du skriva?
KVINNA: Georg!
KONTROLLANT: Vad heter du mer än Georg?
KVINNA: Han heter Andersson.
MAKEN(härmar): Han heter Andersson.
KONTROLLANT: Född?
KVINNA: Han är född tjugoåttonde april nittonhundrasextiosju.
MAKEN(härmar): Tjugoåttonde april nittonhundrasextiosju. Buu!
KONTROLLANT: Alltså inte ålderspensionär. Försök till bedrägeri. Adress?
KVINNA: Spiralgatan åtta, 414 88.
MAKEN(härmar): Spiralgatan åtta, 414 88. Potta.
KONTROLLANT: Tack.
MAKEN(härmar): Tack. Kvack!

(HEMLÖS och VITA FRUN in.)

DAM 2: Där är en till sån där! Och vad är det för nåt som han har med sig?

(HEMLÖS och VITA FRUN skrattar åt förödelsen.)

HEMLÖS: Man kommer fram fortare om man går!
VITA FRUN: Jag fick sån lust att gå ut med dig.
HEMLÖS: Menar du det?
VITA FRUN: Jag vet precis vad jag ska göra.
HEMLÖS: Vad ska du göra?
VITA FRUN: Jag ska sluta.
HEMLÖS: Sluta?
VITA FRUN: Pengar är inte allt.
HEMLÖS: Nej det har jag också kommit fram till.
VITA FRUN: Håll om mig.

KVINNA: Kom nu Georg.

(MAKEN börjar urinera.)

KVINNA: Georg vad gör du…!
MAKEN: What does it look like?
KONTROLLANT: Det är inte tillåtet att urinera här.
MAKEN: Jaså inte det? Men det är väl för faen inte tillåtet heller att äventyra passagerarnas säkerhet genom att köra en skrotfärdig bussdjävel! Ska vi säljas som skrot allihop? Ny affärsidé? Jag är i så fall värd min vikt i guld! Tack vare den här!

(MAKEN pekar på sitt könsorgan.)

KVINNA: Georg! Sluta!
MAKEN: Det är inte så lätt.
KONTROLLANT: Du förorenar bussen!
MAKEN: Så synd, så synd, jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag ska genast säga till min betjänt att kontakta en städfirma!
KONTROLLANT: OK, polisen får ta hand om det här.
KVINNA: Georg, kom nu, nu går vi! (Till KONTROLLANT:) Ursäkta min man är alldeles uttröttad och överansträngd! (Till MAKEN:) Kom nu så går vi hem!
MAKEN: Jag har inget hem!
KONTROLLANT: Håll dig lugn nu. Och kliv av bussen!

(PASTORN och PRÄSTFRUN fram.)

PASTORN(till MAKEN): Jag kanske ska presentera mig. Mitt namn är Salmon Åkhjord. Pastor i Västra Församlingen. Jag förstår att du är en av dem som behöver andligt stöd.
PRÄSTFRUN(till PASTORN): Inte nu för helvete.
PASTORN: Jag förstår att du råkat ut för en prövning. Jag kan bekänna att jag själv inte är besparad motgångar i känsloangelägenheter. I relationer till det andra könet. Min hustru har nyss erkänt att hon vid sidan om äktenskapet…

(PRÄSTFRUN ger PASTORN en örfil. KVINNA drar med sig MAKEN ut ur bussen.)

FÖRAREN: Ny ambulans kommer. Inte för tidigt.

(AMBULANSFÖRARE 1 och 2 fram till DAMEN MED MOBILEN.)

AMBULANSFÖRARE 1: Hur känns det? Nej, inte resa på dig.
DAMEN MED MOBILEN: Vart ska ni ta mig?
AMBULANSFÖRARE 2: Ja vi vet inte riktigt. Vi får leta oss fram lite.
AMBULANSFÖRARE 1(till FÖRAREN): Ja då var vi klara här.

(AMBULANSFÖRARE 1 och 2 ut med DAMEN MED MOBILEN på bår.)

MILJÖMINISTERN: Ja, nu har vi fått ett osökt tillfälle att samla oss kring de frågor som är grundläggande för den del av miljön som är upprätthållande, the supporting walls. Alla har vi våra roller i samhället, bussförare, ambulansförare, administratörer, även kroppsarbetare. Också när allt ter sig lite motigt, finns det olika sätt på vilket vi ändå kan utföra uppgifter i våra respektive samhällsfunktioner och därmed hålla miljön levande.

FÖRAREN: Hurra hurra! Jag var orolig att poeten hade slutat. Men nu är han här. (Till UNG MAN MED GITARR:) Varsågod!

UNG MAN MED GITARR:

Plankebit och slägga
nästa morgon är som vägga
släpig snigelgång
bröstet är ett prång
magen är på språng
halsen är så trång
huvet på en stång
resten är som festen
när luften lämnat en ballong
plankebit och slägga
men var ska jag lägga
min glädje och min sång
dagen den är lång
ägarna jag hör dom gnägga
jag är deras bong
vinst varje gång
plankebit och slägga
drämmer jag i vägga
golv och tak och hela tjyvsamhället
ska vi dänga
regeringen kan lägga sig i sänga
aktiepatrasket slänga sig i vägga
plankebit och slägga
tar ett brejk
när det är strejk.

HEMLÖS (sjunger, ibland med stöd av UNG MAN MED GITARR, VITA FRUN):

Jag tycker om att svira
Det går på rutin.
I går ville jag fira
att jag är så fin.
Ja jag skrålade och tjöt
i natten som var blöt.
Jag sände ut mitt skrik:
Nu går det rent åt Helvete,
rent åt Helvete
går det med musik.

På krogen som jag gillar
en tatuerad mö
läste högt om killar,
om hur det blir att dö.
Spröd som en sträng,
med darrande refräng
i ljuvlig akustik
hon sa: Det går åt Helvete,
rent åt Helvete
går det med musik.

I en svulten gryning
tumlade jag ut.
Min mage var en dyning,
min smärta ett spjut.
Jag satte mig och huttrade
mens duvorna kuttrade.
Det lät som kritik:
För dig går det åt Helvete,
rent åt Helvete
går det med musik.

Så gick jag till Missionen
och tiggde lite bröd.
Svalde ransonen
som en själ i nöd.
Det jag uppskattade mest
var när en präst
förrådde med mimik
att det går åt Helvete,
rakt åt Helvete,
åt Helvete med musik.

VITA FRUN(sjunger):

Jag slinker in så lätt, så lätt.
Ditt hjärtas revben sitter tätt.
Jag tar mig in lätt som en plätt
och när jag dansar, sjunger skon
en förförisk underton.

Ska vi få mötas
behöver vi ett rum
där du är dum,
och jag är stum.

Om jag ändå kunde bry mig
om dina ögon blå,
om dig som bara bryr dig
om det du tittar på.

Jag är ingen hora,
jag har tänder kvar.
Om plågorna är stora?
Ingen kommentar.

(HEMLÖS och VITA FRUN förenas i en kyss, tar varandra i handen och går därifrån.)

FÖRAREN: Det har kommit ett meddelande från bussterminalen, att det tyvärr inte finns några ersättningsbussar. Så ni får ta er fram gående dit ni ska.
MILJÖMINISTERN: Ett bra beslut. Hur var ditt namn? Palle?
FÖRAREN: Det går också bra att säga Pelle.
MILJÖMINISTERN: Jag sätter värde på människor som inte ser sin uppgift avslutad bara för att resurserna tryter. Du ligger i framkant. Det ämnar jag framföra till din chef.
FÖRAREN: Tack för det.
EN LIVVAKT: Taxi!

JAN: Du. Jag fick ett krypto här.
BENGT: Aha…?
JAN: Han sitter på planet nu. CIA tog honom. Guantánamo nästa.
BENGT: Snubben som du har kollat?
JAN: Just han. Han som låtsas va packad göteborgare! Pratar jämt med ensamma damer. En massa knäppa komplimanger. Åsså den där historien om koncentrationslägret. Och svarttaxi med buss. Samma historier varje gång! Jag såg till att snuten var redo när han klev av.
BENGT: Bra jobbat, Jan. Hrm.
JAN: Ja jag har faktiskt lagt ner en hel del tid på det här. Åkt med samma buss jag vet inte hur många gånger.
BENGT: Du är förstås säker på att det var rätt man?
JAN: Inte mitt ansvar längre.

(Ett mindre TV-team dyker upp. ALLAN och KAMERAMAN går fram till MILJÖMINISTERNS taxi, som kommit.)

ALLAN: Hur känns det i en sån här situation?
MiLJÖMINISTERN: Ja, det var förstås lite omtumlande. Sen kan man ju inte begära att varje enskilt fordonsexemplar…att inte alla exemplar är lika…
ALLAN: Så bussen befann sig i dåligt skick?
MILJÖMINISTERN: Det har jag inte sagt.
ALLAN: Jag hörde alldeles nyss ett rykte att Säkerhetspolisen skulle ha låtit arrestera en oskyldig busspassagerare som misstänkt för förberedande av terrorbrott samt överlämnat honom till främmande makt. Kommentar?
MILJÖMINISTERN: De uppgifterna är fabricerade och dessutom osanna.

(Taxin kör iväg.)

ALLAN: Ronnie Örjesson, VD för AB Bussiola, har ni negligerat möjligheter som kan uppstå för trafikfara?
ÖRJESSON: Det är absurt att tro att vi skulle negligera detta.
ALLAN: Polisen har flera gånger gjort anmärkningar under sina inspektioner. Kommentar?
ÖRJESSON: Felen har uppstått ute i trafiken på grund av kallt väder, dåliga vägar och sparkar från passagerare. Polismyndigheten gör många gånger fel.
ALLAN: Hur ser du på den kritik som riktas mot Bussiola?
ÖRJESSON: Vi har inget emot kritik, men vi vill inte att någon ska kritisera vårt säkerhetsarbete.

ALLAN: Så ska vi fråga polisledningen: Kommer alla inom polisen att tillhöra SÄPO?
POLISENS PRESSTALESMAN: Det ska bli lättare i fortsättningen operera under falsk identitet för att i tid kunna bekämpa brott. Förklädda polismän ska bekämpa brott, och för att kunna bekämpa brott måste de ibland begå brott. Men de ska naturligtvis inte begå brott, utan de ska bekämpa brott.
ALLAN: Vad gör morgondagens polis?
POLISENS PRESSTALESMAN: Han spejar ut mot havet, fälten och de stora skogarna och tänker tankar som bygger upp ordningens skönhet. Finns Gud? Finns livet? Finns kärleken? Finns jag? kommer han att fråga, innan han sätter sig i sin luftkonditionerade framtidsbil medan han känner en ödmjuk makt växa inom sig. Jag är polis, tänker han. Men han är inte riktigt nöjd med kläderna. Lite för mycket av vaktmästare eller sotare. Han vill ha något mera tight.
ALLAN: Vad vill du säga till alla busspassagerare?
POLISENS PRESSTALESMAN: Busslinjen är ett säkert, tryggt, effektivt och billigt kommunikationsmedel. I framtiden kommer de bussar som finns kvar att köras av polisen.

Liknande artiklar:
Ett rum tapetserat med tidningspapper, dekorerat med tomma ölburkar. Personer: PETANDER, RONNY, ROSE-MARIE, NICKLASSON, UNG
Nytt mycket tänkvärt och spännande - för att inte säga hejdlöst hisnande - pjäsmanus av
av Bruno Bran Personer: Roy, Rudolph, Hustrun, Prästen. ROY: Välkomna till Bar Barbari! Sitter ni
av Bruno Bran Personer: DANNE, LARS, BRITT-MARIE, KNÄPP-JESUS, ALBERT, MODERN, FADERN, PERSONAL, BASEN, BENKE, LOUISE,