Manuscript: Maskot

av Bruno Bran

Personer: DANNE, LARS, BRITT-MARIE, KNÄPP-JESUS, ALBERT, MODERN, FADERN, PERSONAL, BASEN, BENKE, LOUISE, VÄRDINNAN, ALBIN, GRETA, VAKT.

(Några män och kvinnor sitter i ett hörn av ett podium. En av dem, DANNE, reser sig upp och går fram, talar till ett auditorium:)

DANNE: Det är nästan så att jag känner mig en smula nervös. Jag är inte särskilt van vid att inför så många obekanta åhörare redogöra för specifika erfarenheter som därefter ska värderas. I sammanträden med en liten grupp kollegor rapporterar jag regelbundet om mina insatser. Det vanligaste i min vardagliga gärning är annars att jag ställer frågor till en patient. Hen svarar, svaren analyseras. Men nu är det jag som ska granskas. Inte alltför strängt, hoppas jag?

Vi som arbetar med det psykiskt svårbestämbara, depressiva, destruktiva, bevittnar hur dissonantiska mönster bildas, när de människor vi studerar visar upp sitt inre helt naket eller motvilligt ger en glimt av sig själva. När vi går dem till mötes, kliver vi över tröskeln in i en annan värld, en alternativ verklighet. Somliga livsöden är så tydliga i strukturen, så att vi får en ny vinkel på det att vara människa. Men vad menas med att vara tydlig eller otydlig?

Nu var det inte så lätt att plocka ut ett speciellt fall, så som vi bestämt att vi ska göra i kväll. För urvalet är så stort. Gå in i en slottsträdgård och plocka ut en speciell ros! Gå in i en förgiftad skog och peka ut en tall med speciella skador! Men jag ska ändå försöka.

Jag tänker på en patient som satte mig på prov mer än andra. En medelålders man som hade haft rättspsykiatrisk vård i många år. De händelser han redogjorde för satte sin prägel på honom för livet. Han tillhörde den kategori som aldrig kommer att lämna sjukhuset, fast han utåt sett uppträdde fullt normalt.

Jag minns hur jag kände det första gången jag såg honom. Jag brukar inte bli känslomässigt berörd. Jag brukar heller inte uppleva ett möte med en patient som någonting personligt. Men denne man bar på något jag inte kunde värja mig mot, något som identifierade honom utan att jag kunde sätta fingret på vad det var. Det var något ödsligt över honom. Jag kände mig kuslig till mods. Han var sådan att man inte visste om han kom från en annan planet, eller om han var levande död. Han hade grågula hårtestar. Blekt, runt ansikte. Blanka ögon, blågrå. Hela gestalten stel som ett fotografi. Jag ska säga som det är – jag blev rädd för honom. Inte för att jag trodde att han skulle ta fram en stilett och överfalla mig, men jag fick känslan att han skulle föra in mig i någonting jag inte ville vara med om. Det där var naturligtvis vidskepelse. Det insåg jag ju. Jag bad honom berätta vem han var. ”Lars Persson”, sa han. Vad han hette i verkligheten lyder som ni förstår under min tystnadsplikt. ”Ja”, undrade jag, ”vem är han?” På det hade han inget svar.

Vi kom att tala med varandra rätt ofta i början. Han berättade alltid samma historia. Som kretsade runt en kvinna som hette Britt-Marie. Senare hade jag samtal med honom en gång i kvartalet. Det var alltid samma saker som kom upp. Jag ställde i stort sett samma frågor till honom, och han svarade som om han hört frågorna för första gången. Jag hörde honom nästan aldrig tala om något annat än det som på något sätt kunde relateras till kvinnan Britt-Marie. Ibland försökte jag föra andra ämnen på tal, musik, litteratur, sport – men då slöt han sig eller föreföll helt likgiltig.

När vi träffades, brukade jag börja så här:

DANNE: Berätta lite om när du först lärde känna Britt-Marie.
LARS: Hon var så fin på nåt sätt. Så fin, så fin, oj oj oj…långt ljust hår, blå ögon. Röd klänning med slits. Ett leende som var varmt och soligt. Hon kunde verkligen charma kunderna.
DANNE: Kunderna?
LARS: Hon hade en liten butik som sålde marsipan.
DANNE: Vad för slags marsipan?
LARS: Olika figurer. Grisar, blommor, dockor i marsipan.

DANNE: Lars kom från en mindre stad. Där fanns några få småindustrier. I en av fabrikerna var han fast anställd. Hans antecedentia – normala hemförhållanden tills att föräldrarna dog i en bilolycka då han fyllt arton. Normal skolgång, gymnasium. Efter studenten med slätstrukna betyg gick han direkt till Gardin AB, som firman hette. Den tillverkade gardinstänger.
Lars saknade ambitioner. Men han hade desto flera drömmar. Om framgångar, om ett annat liv. Vid tjugo års ålder mötte han Britt-Marie.

LARS: Så fort jag kom innanför dörren till affären, den hette Pink Sweets, då förstod jag att jag blev förälskad vid ett enda ögonkast. Bara så där!
DANNE: Vad gjorde du?
LARS: Vad skulle jag göra?
DANNE: Du blev förälskad. Då måste man väl göra något?
LARS: Ja jag gick ofta till butiken, flera gånger i veckan.
DANNE: Och?
LARS: Jag köpte olika marsipanprodukter. Blommor, dockor. Grisar förstås.
DANNE: Framförde du aldrig någonting om dina känslor?
LARS: Jo då. Jag sa som det var. Precis som det var. Att jag älskade henne. Jag älskar dig, sa jag.
DANNE: Hur tog hon emot det?
LARS: Det enda hon sa var ”Larva dig inte!”
DANNE: Du hade ingen framgång?
LARS: Kan man knappast påstå.

DANNE: Nej, drömmaren är verklighetens rättshaverist. Drömmar är vackra, övermänskliga, suveräna, och så länge drömspelet pågår, ligger världen i drömmarens hand.
LARS: Vet du vad jag kom på för någonting?
DANNE: Han blev plötsligt alldeles uppspelt. Med ett förtroligt tonfall som om jag var hans kompis.
Nä. Vad kom du på?
LARS: Vet du vad jag kunde göra?
DANNE: Nä? – sa jag och spelade nyfiken, fast jag hade hört det han skulle säga ett antal gånger förut.
LARS: Jag smög mig in.
DANNE: Han halvt viskade och blinkade knipslugt.
LARS: Jag smög mig in genom varuingången! In i lagret! Mitt på ljusa dan!
DANNE: Och vad fanns det där för någonting?
LARS: En himla massa av allting! Röda, vita, gula, gröna figurer, som bara väntade på att bli uppätna! Av mig.
DANNE: Vad gjorde du?
LARS: Jag stal en gris. Men lämnade pengar efter mig.

(LARS ”sjunger duett” med sig själv:)

– Jag vet ingenting så naket
Som en gris av marsipan.
– Ack mitt hjärta ligger vaket
I en box av cellofan.

– Jag kan inte se mig mätt, jag måste känna
Mina läppar, mina tänder tränga in.
– Jag lockar och förför dig till Gehenna.
– Bara jag betalar…
– …är jag din.

– Känslorna är grymma.
– Jag hindras från att rymma
Fjättrad, bunden av en röd rosett.
Du tar mig lätt.

DANNE: Hur skulle du beteckna din livssituation?
LARS: Egentligen var jag rätt så lycklig.
DANNE: På vad sätt?
LARS: Jag dyrkade henne. Och jag kände ett vansinnigt hopp. Jag tänkte, att när hon förstår…
DANNE: När hon förstod vem som var tjuven…
LARS: Den betalande tjuven!
DANNE: …så skulle hon omvärdera din person.
LARS: Ja… det var det enda jag kunde hoppas på.
DANNE: Din lycka var med andra ord ganska skör.
LARS: All lycka är skör!

DANNE: När jag ställde frågan om han hade en plan, sa han att han skulle gå vidare.

DANNE: Gå vidare, säger du, hur då?
LARS: Du vet, huset där hon bodde med sina föräldrar…jag skuggade henne en kväll när hon hade stängt butiken. Hennes mor stod ute på verandan och gastade något om middag och pappa kommer sent hem… och jag visste att det fanns ett källarfönster som var öppet. Det gick in en kabel där.
DANNE: Och där tänkte du också gå in då, förstås?
LARS: Just precis! Det var precis vad jag skulle göra, ser du! Jag samlade ihop…
DANNE: Vänta lite. Hade du någon vision av en framtid tillsammans med Britt-Marie?
LARS: Vi skulle bo på landet.

DANNE: En gröna vågen-dröm. Han talade om en solbelyst plats invid en husvägg, grönt gräs, sommar, fågelkvitter, deras vänner på besök…
LARS: Klabbe och Nickan, vad roligt att se er här! Ja så här har vi det! Nu måste ni stanna här ett par dar! Britt-Marie har en pudding, som…nej, nej nej, jag sa inte att hon är en pudding, men hon lagar pudding med jordgubbar och hjortron och så måste vi ha en vinpava…
DANNE:…ljusa röster, glada skratt, picknickar, vinbuteljer, och vackrast var hon, hennes figur, hennes blick etcetera.

LARS: Hennes vackra gestalt. Hennes blick, hennes halvöppna mun…
DANNE: Höns och kaniner? Ekologiska grönsaker?
Nej, nej, det behövdes inte, sa han. Vad skulle ni leva på, undrade jag? Det skulle dom ta ställning till då, när det blev aktuellt.
Hur skulle ni gå tillväga?
LARS: Finna ett undangömt ställe. Som passade för vår kärlek.

DANNE: En kväll kom han med en kasse i handen, som innehöll hans tillhörigheter, tandborste, tvål och handduk med mera. Han var på väg till källarfönstret. Han såg sig om så han kunde känna sig säker att ingen iakttog honom, och, som han sa, ”smidigt och elegant” – ålade han sig in och plumsade ner på golvet, som var lite längre ner än han hade förutsett. Just det här momentet berättade han alltid med en särskild hänförelse i rösten. Han hade tagit ett steg. Han förändrade sitt liv.

LARS: Smidigt och elegant ålade jag mig in, och plumsade ner på golvet, som var lite längre ner än jag hade förutsett!
DANNE: Hur såg det ut därnere?
LARS: Ganska rymligt. Och här fanns resurser! Dom hade bunkrat upp under flera år! Sylt, saft, svamp, vad kunde jag mer begära! Och en vattenkran! Här skulle jag leva ett bra tag! Jag skulle gå in i Britt-Maries liv! Och jag såg en glödlampa hänga ner i en sladd.

DANNE: Jag passade på att ställa en fråga nu när han hade den utvalda idyllen i fokus. Jag ville veta vad han hade för vänner.
LARS: Vänner?
DANNE: Ja, du talade om att era vänner skulle besöka er på landet. Klabbe och Nickan.
LARS: Klabbe och Nickan?
DANNE: Vänkretsen var alltså bara en del av innehållet i hans ljuva drömmar. I verkligheten var han alldeles ensam. Jag kan inte påstå att jag var förvånad.
Träffade du Britt-Maries vänner någon gång? frågade jag. Det var ju en dum fråga – var och när skulle han ha gjort det? Men då han svarade ”nej”, visade han hur ledsen han var. Jag ville ha ner honom på jorden.
Trivdes du på Gardin AB? undrade jag.
Han satt med huvudet nedböjt.
Hade du hellre velat arbeta i Britt-Maries butik? sa jag.
LARS: Ja, ja, ja! Jag hade velat ta över hennes jobb! För halva lönen! Jag skulle försörja henne! Hon skulle inte behöva stå där och fjäska för en massa kunder!
DANNE: Och så började han härma olika kunder, tanter, gubbar, barn, förnäma damer, och en man som i staden kallades ”Knäpp-Jesus”.

LARS(härmar ”KNÄPP-JESUS”): Goddag goddag, kära Britt-Marie. Hur står det till? Jaa…det är ryggen igen. I förrgår kände jag nåt i luftrören. Nåt som inte ska va där. Och så har mitt vänsterben börjat värka igen. Det var ju så bra tidigare, när jag hade varit hos doktor KaIinder, och han skrev ut en bra medicin, och jag kunde gå ut och gå som jag tycker om att göra, och det har varit bra i en två månader nu, tills i går förmiddag. Så nu är jag tvungen att beställa tid hos doktor Kalinder igen, men jag vet ju inte hur länge jag får vänta. Va? Ja, jag skulle vilja ha ett kilo begravningskonfekt. Det är fru Aldhin. Hon hade cancer i luftstrupen. Och så fick hon ödem. Gick bort förra veckan. Kände du fru Aldhin? Hon hade blomsteraffär. Fast hon slutade för tjugo år sen. Hon hade väldigt, väldigt fina blommor. Jag brukade köpa blommor av henne när jag gick på begravning. Och nu ska hon själv i jorden. Ja, sådant är livet. Eller hur?

DANNE: En gång då Lars befann sig i marsipanlagret, hörde han en kund komma in, som först betedde sig lite tafatt. Det var en ung man, som harklade sig och småfnissade lite när han hälsade. Han och Britt-Marie utbytte sedan artigheter på ett hemvant sätt, som tydde på att han ofta brukade komma hit. Så tog samtalet en lite annorlunda vändning. Britt-Marie frågade, om han kände till skummisar! Jo då, han kände massor av folk, han var med i Hemvärnet och han hade jobbat hos polisen.

BRITT-MARIE: Det är en tjuv som kommer hit ibland.
ALBERT: En tjuv?
BRITT-MARIE: Ja han tar grisar från lagret. Men lägger pengar bredvid!
ALBERT: Det var en himla dum tjuv.
BRITT-MARIE: Han vill mig något.
ALBERT: Hmmpff. Du, du, du…när jag tänker efter…jag tror faktiskt jag vet vem det skulle kunna vara.
BRITT-MARIE: Vem då?
ALBERT: Nä, jag säger inget. Har inga bevis. Men jag har sett en snubbe smyga runt här ibland. Jag tror som sagt jag vet vem det är. En snubbe som jobbar på ”Gardinen”. Vi var skolkamrater.

DANNE: Nu kände Lars igen kunden. Albert. Bara denne drasut inte ställde till med någonting så att allting blev besvärligt. Men han oroade sig inte särskilt mycket. Den dragningskraft som Britt-Marie utövade på honom trängde undan alla farhågor.

För övrigt började Lars tycka att det inte gav så mycket att sova i källaren. Den blev som ett fängelse för honom. Han gick och lade sig på en hög med säckar och annat jox, och hittade tidningspapper som han bredde över sig och stoppade in i skorna. Morgnarna var nästan outhärdliga – kylan och en vantrivsel som bet sig tvärs igenom skinnet in i inälvorna. Efter en primitiv toalett smög han sig ut, slank in på ett morgonöppet kafé. Och sen snabbt in till stämpelklockan på jobbet.

Men efter en tid blev han djärvare! Nerifrån källaren gick en trappa upp till själva lägenheten. Han hade gjort sig många föreställningar om hur det såg ut i deras hem. Hur såg Britt-Maries föräldrar ut? Och – den oerhörda, hisnande tanken – hur var Britt-Marie alldeles privat? Hur var hon klädd? När hon var hemma? Om han öppnade dörren, vad skulle han få se? En halvnaken Britt-Marie? Skulle han våga känna efter om dörren var olåst? Skulle han våga gå in? Ja, han vågade. Försiktigt, försiktigt vred han på dörrvredet. Och dörren gick upp! Bara den inte gnisslade! Nej, det gjorde den inte. Och nu. Först högerbenet över tröskeln. Därefter vänsterbenet.

Den här söndagen, då han gick in till familjen, är det som gått djupast in i Lars’ medvetande. Oavsett allt det anmärkningsvärda som senare inträffade, blev hans hemliga visit själva initialriten i hans liv. Han kom in i en hall. Han smög in i vardagsrummet, ”skapligt möblerat”, och ställde sig bakom en annan dörr. Det var alldeles fantastiskt. Att se och höra hennes familj. Vara alldeles nära.

MODERN: Karl-Ejnar!
FADERN: Ja, kära du.
MODERN: Karl-Ejnar, ta för dig av osten, ta för dig, jag fick den av Lotten.
Hon hälsade till dig, Karl-Ejnar. Ät av osten som kommer från Västerbotten.
FADERN: Ja ja, kära du, detta vet ju du.
MODERN: Men säg mig, Karl-Ejnar, vad tror du? Inte är hon riktigt frisk?
Karl-Ejnar, vad tror du? Vet du, Karl-Ejnar, jag tror att du behöver äta lite fisk.
FADERN: Ja ja, kära du, detta vet ju du.
MODERN: Du vet, Karl-Ejnar, jag försökte säga någonting till tröst.
Jag tror hon har behov av det i livets höst.
Inte bara guld och silver ödet lagt i potten
åt Lotten.
FADERN: Men faktiskt är hon yngre
än dig, måhända tyngre.
MODERN: Vad har det med det här att göra? Du har något knarrigt i rösten!
Blev du frisk från katarren du fick förra hösten?
FADERN: Ja ja, kära nån, detta vet du ju.
MODERN: Nå då så, Karl-Ejnar. Själv vill jag ha hälsan kvar.
Jag skulle må illa om inte min röst vore klar.
FADERN: Det vet vi.
MODERN: Vet du, Karl-Ejnar, jag känner det dystert omkring mig ibland.
Som om livet är blekt som en fallen girland.
FADERN: Ja, kära du, detta vet ju jag.
MODERN: Vår värld är inte vacker. Den jord som oss fött
skiftar i en färg som tydligt går i rött.
FADERN: Ja ja, kära du, detta vet ju du.
MODERN: De väldiga fartyg och flyg, Karl-Ejnar, i krigen har störtat och sprängts av torpeder.
FADERN: Och vi får sona krigens brott med att gå undan för mopeder.
MODERN: Det gick en serie nu om Andra Världskriget på TV.
FADERN: Och Volvo uppfann Volvo Pv.
MODERN: Nu är det tid
att gå ut härinvid
för att vattna vår krasse, luktärt, lupin.
FADERN: Phu.
MODERN: Inga men, inga om. Karl-Ejnar, kom!

DANNE: Nu var Lars alldeles ensam. Han väntade på Britt-Marie. Han tänkte inte gå tillbaka ner i källaren förrän han fått se henne. I ett större rum intill vardagsrummet fanns en flygel. Nerifrån källaren hade han tidigare hört henne sjunga och spela. Han drömde om sig själv som pianist som ackompanjerade henne i en romans.
Och nu kom hon in. Klädd i en tunn morgonrock, nätt och jämt ihopbunden med ett band. Åh, så lycklig han var!

BRITT-MARIE (in, sjunger till LARS’ ackompanjemang):

Ser du daggen i det våta gräset?
Se hur slöjan av en lätt förvåning
Dras åt sidan i naturen.
Livet på landet är drägligt!

Känn, hur doften färgas av en annan.
Se hur färgen kapar sönder himlen.
Sanningen är dold för alltid.
Livet på landet är drägligt!

Ser du månen blekt av dagens solsken?
Se, hur fågelns runda flykt i diset
Ritar kurvan av förgyllning.
Livet på landet är drägligt!

Ge mig skänk av sommarns hela ånga,
Ge mig stänk av solskenspurprat vatten
Genom hettat junitöcken!
Livet på landet är drägligt!

(Tillsammans med LARS:)

Ser du ledsnad komma över vägen,
Styr din kosa över havreåkrar.
Låt skörden gro som inget hänt!
Livet på landet är drägligt!

BRITT-MARIE: Ah, denna rosendagsklädda, söndagsförgyllda, ensamhetsfria morgonfrukost!
Hur nätt och tätt de trippa ej, alla mina förväntningsdrömmar!
Hur utsträckt, älvdansljus och genombrunnen kännes ej min kropp i spetsbehornad negligé!
Vad under kan ej ske?
Dock – ej är mina drömmar helt diffusa, soluppblåsta,
ej heller är de stumma, outtalade, i silvertrådsplomberad önskekista innelåsta.
Nej hit, än dit, än hän helt fritt de samlar sig kring det som är mitt eget genomdyrkade och fasta föremål:
Albert!

DANNE: Det måste ha gjort ont när du hörde henne säga hans namn.
LARS: Ja, det tog. Det tog.
DANNE: Var detta samma person som var kund hos Britt-Marie?
LARS: Ja. Det var den där kunden. Min före detta skolkamrat.
DANNE: Vad gjorde du?
LARS: Det enda jag kunde göra var att krypa ner i källaren igen. Fy fan, det var tydligen där jag hörde hemma.

DANNE: Ja, det var ett hårt slag för honom att Britt-Marie var kär i en annan. Å andra sidan trodde han inte att det skulle hålla så värst länge mellan dem. Albert var i Lars’ ögon klumpig och okultiverad. Britt-Marie, som var finstämd och artistisk, skulle till slut känna sig utarmad och utnyttjad av en råbarkad knöl. Och då skulle Lars äntligen på allvar göra entré på arenan. Då skulle han behövas. Då skulle Britt-Marie äntligen upptäcka honom. Hjälp mig! skulle hon säga. Albert är en idiot! Han behandlar mig som ett kreatur! Förlåt mig! Ta hand om mig! Jag vill något mer än att stå i affär! Han beslöt sig för att följa parets förehavanden. En eftermiddag i butiken hörde han dom komma överens om att de skulle ses på Hotel By Nights bakficka. Så Lars gick också dit. Ja, där satt dom. Han hade inte för avsikt att ge sig tillkänna. Så han valde ett bord en bit därifrån där det inte var lika ljust. Han kunde inte ta ögonen ifrån dom. Och han beställde in öl flera gånger. Han såg Albert smeka Britt-Marie på kinden. Dom hade små likörglas. Levande ljus på bordet. Albert tog fram ett litet paket som han gav till henne. Hon öppnade paketet försiktigt och ivrigt på samma gång. Hennes ansikte lyste av förväntan och upphetsning.

BRITT-MARIE:
Önskningars önskanspaket
Du som inneslutet vet
Att vad du än må innehålla
Kan du överraskning vålla!
LARS: En ring. Britt-Marie var fruktansvärt vacker i en kort vit klänning.
DANNE: Hon kysste Albert lätt på munnen. Något brast inom Lars.
LARS: Jag reste mig upp, ställde mig på stolen och sjöng en dryckesvisa som min far hade lärt mig.

(Sjunger:)

Huru sent går solen ned?
Flugan surrar i mitt öra.
Skallen dunkar som en gammal smed
och hjärtat kan man höra.

Åh hej och hå, det går strax på sned,
ty vilse far du när kölden biter.
Åh hej och hå, du får inte bli vred,
i utsträckt hand ska du ta din sked,
åh hej och hå, samt en liter.

Huru vacker är rosenknopp?
Skimrar som en fluga.
Torra strupar går på dropp
mens kyparna de buga.

Huru dags blir jorden tyst?
När flugor är som döda.
När du sista gången kysst
vätskorna som flöda.

Åh hej och hå, det går strax på sned,
ty vilse far du när kölden biter.
Åh hej och hå, du får inte bli vred,
i utsträckt hand ska du ta din sked,
åh hej och hå, samt en liter.

(PERSONAL in, kör ut LARS.)

DANNE: Blev det succé?
LARS: Nej.
DANNE: Du fick lite uppmärksamhet i alla fall.
LARS: Nu gick dom i giftastankar.

BRITT-MARIE: Mamma, har du älskat?
MODERN: Nej.
BRITT-MARIE: Varför inte?
MODERN: Din far kan helt enkelt inte älska.

(FADERN in.)

BRITT-MARIE: Pappa, jag vill tala med dig.
FADERN: Mig ensam?
MODERN: Du behöver inte säga mer, Karl-Ejnar. Jag kan gå.

(MODERN ut.)

FADERN: När jag var ung och kärleken var kung
så måste jag ha älskat henne mer än vad jag tror.
Numera ledans stoppning i fåtöljen bor.
BRITT-MARIE: Och Albert? När får jag bli hans hustru?
FADERN: Efter laga behovsprövning och hindersprövning. Förlovning, lysning. Brudnäbbar och best man. Bröllopsvittne. Vigselförrättare. Ja, jag minns det som i går.
BRITT-MARIE: Får jag bli hans?
FADERN: Ja, om han inte har ärftlig sjukdom. Eller förresten, det går nog bra det med.
BRITT-MARIE: Jag vill, jag vill.
FADERN: Sen blir det örngott och möbler, renovering och livförsäkring.
BRITT-MARIE: Vad är ett äktenskap?
FADERN: Ett gardinfängelse.
BRITT-MARIE: Men pappa, pappa…
FADERN: När ska jag bli fri?
BRITT-MARIE: Pappa, pappa…
FADERN: Jag var kär i expediten på systemet. Det var därför som jag köpte sprit så ofta. Sen gifte hon sig med en militär. Jag fortsatte med spriten. Tills hon kom, som är din mor. Då blev det ordning på torpet. Så äktenskap kan vara bra ibland.
BRITT-MARIE: Albert vill ha nejlikor och liljor i min brudbukett!
FADERN: Han får vad han vill.

DANNE: Men Lars gav inte upp. Det kunde han inte. Man brukar säga att en fältherre, som inte vill förstå att han är slagen, är en usel befälhavare. Lars var en fältherre utan armé, utan hållbar strategi, utan segrar. Men han gav inte upp. Han började mentalt förbereda sig på att träda fram, att finnas till för sin älskade, göra något för henne. Men vad? Så inträffade något. När han vistades nere i källaren, brukade han ibland avstå från att gå upp i våningen, och i stället nöja sig med att öppna lägenhetsdörren lite på glänt för att tjuvlyssna. Så gjorde han en kväll, när telefonen ringde.

MODERN: Ja hallå, det är fru Bertilsson. – Va? Va? Va! Vaaaaa! Ooooh! Nej! Nej, det får inte vara sant!

(Gråter.)

Vi som…hon som…hur? Ja? När? Jaha den tjugosjunde…Florakapellet…
tack, adjö…Karl-Ejnar! Karl-Ejnar!
FADERN(in): Ja, ja, kära du!
MODERN: Karl-Ejnar! Karl Ejnar! Lotten har gått bort! Lotten är död! Hon finns inte mer!
FADERN: Det var ju tråkigt.
MODERN: Jag skulle gått hem till henne på lördag med äggröra!
FADERN: Vilken olycka.
MODERN: Begravningen är den tjugosjunde.
FADERN: Jag följer med dig, kära du. Conradsson får hålla ställningarna på firman.
MODERN: Kommer det in många order?
FADERN: Oh ja. Tvättmaskiner vill alla ha, kära du.

DANNE: För Lars var det här som hittat. Nu visste han precis vad han skulle göra. Han packade ner sina grejor. Smet ut genom källarfönstret. Gick hem, duschade, åt något, gick till sängs tidigt på kvällen. Dagen därpå sjukskrev han sig från jobbet. Gick till en second hand-butik och köpte kläder. Skaffade svart kostym. Vit skjorta. Slips. Svarta skor. Kände en melodi välla upp i sitt inre. Kände sig mera handlingskraftig än någonsin. Han skulle bli bekant med Britt-Maries familj. Han skulle gå på Lottens begravning.

DANNE: Lars, när du talar om det här, låter det på dig som att du hade fått lättare att ta avgörande initiativ.
LARS: Det lossnade.

DANNE: Begravningskaffet serverades hos Britt-Maries föräldrar. Lars hade på kyrkbacken lyckats snacka in sig till att bli inbjuden. Lotten hade varit bekant med hans föräldrar, sa han. Hon hade annars inte många sörjande. Och den ende som var släkt, var Knäpp-Jesus.

KNÄPP-JESUS: (bjuder på begravningskonfekt): Varsågoda. Så många fina blommor hon fick! Ja, så många vackra vita liljor! Och rosor! Och krysantemum! Vi var faktiskt släkt. Avlägset. Hon var gift. Innan hon blev änka. Jag minns begravningen av hennes man. Det var honom jag var släkt med. Den här begravningen var finare. Varsågoda! Ta gärna flera stycken! Till minne av Lotten! Jag sätter påsen här, så kan ni ta så många ni vill.
FADERN(till LARS): Levererar ni detaljer till många metallföretag?
LARS: Oh ja. Till bilar, till hushållsmaskiner. Men vår huvudprodukt är gardinstänger.
FADERN: Och vad är din egen funktion i sammanhanget, Lars?
LARS: Jag…punktsvetsar.
FADERN: Aha ja. – Jag kan tala om att Albert här har just blivit anställd hos mig. Till att börja med ska han utföra prognoser för tillverkningen halvårsvis.
LARS: Intressant.
FADERN: Vi håller på att datorisera nu. Så allt är lite upp och ned.
ALBERT: Det blir inga problem med det. Jag har fattat hur kontot är uppbyggt. Det gäller bara att få operativsystemet att sammanfalla med planeringen. Sen kan man hur lätt som helst avläsa resultatet.
MODERN: Och i vår blir det bröllop.

DANNE: En dag fick Lars ett uppdrag på sitt jobb. En aluminiumskena skulle levereras till en tvättmaskinsfirma.

BASEN: Jag tänkte att du i dag skulle få ett specialuppdrag. En aluminiumskena ska gå till en tvättmaskinsfirma. Karl-Ejnar Bertilssons företag. Karl-Ejnars. Han behöver den omedelbart. Ta flakvagnsmopeden. Stuverigatan 35. Fråga efter Albert. Det är bråttom.

LARS: Springschas åt Albert. Men jag svalde förtreten.

ALBERT: Men heeeej, Lasse. Du kommer som efterskickad.
LARS: Ja det är ju det jag är.
ALBERT: Då har vi – nu ska vi se. (Ropar i snabbtelefonen:) Fagerström! Kom upp till mig och ta med dig vattenpass och lasermätare. – Jaså du jobbar kvar på…inga höga löner, va?
LARS: Nej, det kan man inte säga.
ALBERT: Nu kommer Fagerströmmen här. Jag brukar kalla honom Golfströmmen, du fattar, han spelar golf. Jaha Fager, vad suckar lasern?
FAGERSTRÖM: Hm, hm, hm. Lite ojämnt här. Syns kanske inte på vattenpasset, men titta här, på den här, titta här, här ser du…
ALBERT: Ja ja, oh…en stor fläck där, du…jaa du…(till LARS:) Att ni inte har märkt det?
LARS: Det var inte så lätt…
ALBERT: Du. Ni får ta tillbaks den och fixa till ojämnheten. Det finns inget annat vi kan göra. Jag måste ha den här produkten senast i morgon.

DANNE: Lars fick flera uppgifter av det här slaget. Lämnade och hämtade varuprov. Han brukade småprata med Albert – och med andra anställda också. Albert hade förändrats. Han var inte lika klumpig. Han verkade smart, hade energi. När jag frågade Lars vad han trodde det berodde på, sa han att ”dom uppfostrade honom”. Som en ung man av folket som ska få gifta sig med prinsessan.

En önskan som blev till ett mål växte fram hos Lars. Han ville själv bli anställd hos Karl-Ejnars. Han ville höra dit. För att komma närmare familjen gjorde han ingen hemlighet av att han gärna ville gå på Alberts och Britt-Maries bröllop. Han sa höviska komplimanger om Britt-Marie. Det räckte. Inbjudan kom som ett brev på posten.

Du skulle få se din älskade vigas vid en annan man.

LARS: Jag ville att hon skulle bli lycklig.
DANNE: Hur kändes det?
LARS: Jag greps av ömhet, när jag såg paret inför prästen, hörde hur de svarade ja, såg dem ge varandra ringarna, såg Britt-Maries prudentliga, anständiga leende, Alberts breda grin, en brudkyss, därefter ett pompöst uttåg ur kyrkan till högtalarmusik, Pomp And Circumstance March. Invid limousinen såg jag Britt-Maries föräldrar – och min egen chef, Egon Petander. Och två andra lite gråa gestalter – det måste varit Alberts far och mor. Dom lär ha haft en liten gård utanför stan. Så kände jag en klapp på axeln.

DANNE: Plötsligt blev han medveten om någonting. Hans goda humör försvann. Nu var Britt-Marie inte längre die ferne Geliebte – nu var hon Alberts fru.

ALBERT: Hörru nu hänger du med på festen!
LARS: Tack, men…
ALBERT: Inga men! Vi har tagit in på Hotel By Night. Festvåningen. Efter middagen ska vi rocka röven av oss!

LARS: Under middagen satt alla och åt och drack, pratade, skrattade, hurrade, skålade. För mig var det ingenting annat än det slutliga nederlagets fest.
DANNE: Bara nederlag?
LARS: Det kändes så. Men…när jag skulle gå hem…

ALBERT: Du…du…du ska ha tack för att du kom. Väldigt fina blommor, faktiskt. Du…du. Vore det inte en fin idé, en god idé…fast det är ju Karl-Ejnar som ska fråga dig egentligen…och det kommer han att göra, ser du…
BRITT-MARIE: Kom nu, Albert, kom kom kom nu, min Albert!
ALBERT: Strax strax min älskling…
BRITT-MARIE: Jag är inte nån älskling, jag är din hustru!
ALBERT: Ja, du är min underbara älsklingshustru nä va säger jag…hmmpff, fniss…
BRITT-MARIE: Kom nu du kan väl prata med honom en annan dag…
ALBERT: Strax strax, min älskade, hmmpff…ja vad skulle jag säga nu…jo både Karl-Ejnar och jag tycker det vore en strålande idé, en riktig kalasidé, om du började hos oss i stället! Va! Vad säger du om det! Kom till oss, Lasse, vi behöver ett extra ombud på min avdelning… du kan väl tänka på saken, va? Jag tror inte du skulle klaga på lönen heller…vi hörs va?

DANNE: Och där kunde din berättelse ha tagit slut.
LARS: Ja.
DANNE: Men det gjorde den inte.
LARS: Nej.
DANNE: Kan vi gå vidare?
LARS: Jag orkar inte. Jag orkar inte.
DANNE: Vi tar en paus.

(DANNE ger ett tecken till VÄRDINNAN, som befinner sig i kulissen.)

VÄRDINNAN(in): Då finns det kaffe och te i hörnan där borta.

(DANNE och LARS går åt sidan till ett kaffebord.

VÄRDINNAN lägger fram en tjock pärm vid bordet där DANNE och LARS befunnit sig.)

DANNE: Efter pausen återupptog vi vårt samtal. Nu blev tonen mera spänd hos Lars. Han berättade beredvilligt, men var synbart anfäktad av vissa minnen som plågade honom.

DANNE(slår upp första bladet i pärmen, visar för LARS): Kan du säga vad bilden föreställer?
LARS: Ett hus.
DANNE: Kan du beskriva huset?
LARS: Ja det ser nybyggt ut. En villa. I en villaförort.
DANNE: Får man någon uppfattning om hur det är att bo där?
LARS: Det är propert, ny bil utanför garaget, grusgångar med finkrattat grus, blomsterrabatter, små buskar…dom som bor där, dom har det bra. Dom trivs.
DANNE: Känner du igen huset?
LARS: Ja.

DANNE(vänder blad i pärmen): Då ska vi titta på den här bilden. Vad har du att säga om den?
LARS: Ja…åh…
DANNE: Vad ser du?
LARS: Jag ser… jag ser… det är ju Albert! Och… och och…och Britt-Marie…
DANNE: Var är bilden tagen?
LARS: Ja det är ju utanför det där huset…
DANNE: Vad känner du när du ser den här bilden?
LARS: Vemod.
DANNE: Vem har tagit bilden?
LARS: Det…måste ha varit jag.
DANNE: Varför känner du vemod?
LARS: De var så lyckliga.
DANNE: Och du själv?
LARS: Allt var nytt! Albert och Britt-Marie var gifta, de hade skaffat sig det där huset, och Albert lyckades fint med programmeringen han skulle arbeta med och…ja…
DANNE: Du själv?
LARS: Jag fick jobbet hos Karl-Ejnars.
DANNE: Vad innebar det för dig?
LARS: Jag fick vara med! Jag var med helt enkelt! Jag hörde dit!
DANNE: Vad jobbade du med hos Karl-Ejnars?
LARS: Allt möjligt. Jag fick kopiera dokument. Det här var innan datoriseringen var fullt genomförd, alltså. Och ibland ringa i telefon. Och nån enstaka gång hämta en detaljprodukt från mitt gamla jobb. Det var roligt! ”Jaså här sitter ni allihop i eran gamla container!” brukade jag säga, och dom såg lite avundsjuka ut. Jag hade bättre lön. Och en gång fick jag följa med Albert hem och käka middag! Britt-Marie hade lagat maten.

DANNE: Så visade jag upp en annan bild. Lars betraktade den intensivt. Den föreställde Albert och Britt-Marie i trädgården, sommar, med deras hund, en golden retriever som hette Tarzan. Det var Lars som hade tagit bilden. Han hade en kamera, en fin kamera, som han nu fått råd med. Han brukade ta många bilder, han hade alltid sin kamera med.

DANNE: Var fotograferandet något särskilt för dig?
LARS: Det var mest en hobby.
DANNE: Mest?
LARS: Jag tänkte faktiskt göra en fotobok. Men…
DANNE: Jag kanske skulle säga att vissa av de här bilderna har jag fått kopierade från din egen samling.
LARS: Ja…?
DANNE: Minns du att jag bad dig om tillstånd?
LARS: Nja…ja…
DANNE: Det var kanske ett tag sen. Men det finns skriftligt på det.
LARS: Ja det är helt okej för mig.
DANNE: Bra. Det var det jag ville försäkra mig om.
LARS: Jag har inget att dölja.
DANNE: Naturligtvis inte. Då går jag vidare.
LARS: Du tänkte visa mig fler bilder?
DANNE: Ja vi kan väl titta på den här. Vad ser du?
LARS: Avdelningen där jag jobbade. Där är Albert, Karl-Ejnar, Conradsson, en sekreterare som hette Louise, och Benke, han var assistent, och…Fagerström och…jag själv…
DANNE: Vem höll i kameran den gången?
LARS: Herregud…det måste ha varit Britt-Marie!

DANNE: Jag bläddrade fram några fler bilder, och Lars kunde inte hålla tillbaka små utrop när något berörde honom. Det var djupgående minnen som visades upp, när vi vände blad. Det blev som en forsränning. Hans liv avgjordes i den här bildsviten. Egentligen kan man säga att det avgjordes redan första gången han steg in i Pink Sweets, Britt-Maries butik. Retrospektivt sett.

Så återgick jag till fotot som Britt-Marie hade tagit. Jag frågade Lars om hon brukade besöka avdelningen. Nej, det gjorde hon inte. Men den här gången var det speciellt. Hon skulle ge ett besked till sin man. Hon sa till och med att hon hade varit hos läkare. Väntade hon barn, tänkte Lars. Nej, det framkom senare, att det gjorde hon inte. Och abort var uteslutet.

LARS: Inte Britt-Marie! Det skulle hon aldrig göra!

DANNE: Jag frågade Lars om han visste vad Britt-Marie gjorde om dagarna. Hon hade inte kvar marsipanbutiken. Modern hade tagit över. Alberts lön räckte mer än väl åt dem båda.
Hade du nån uppfattning om hur deras liv förflöt?
LARS: Romantik, tända ljus, middagar, tidsfördriv. Dom löste korsord. Britt-Marie frågade en gång: ”Vad blir ’rom-mat’ sex bokstäver? Vad är det man käkar i Rom?” Då svarade Albert: ”Lilla dumsnut! Det förstår du väl att det inte handlar om matvanor i Rom! Rom-mat, vad är det? Kaviar, så klart!” Och dom gick ofta ut med hunden tillsammans.
DANNE: Du var välinformerad.
LARS: Albert brukade berätta en del.

DANNE: Livet rullade på. Louise och Benke, de två kollegorna till Lars, brukade snacka ihop sig och nojsa. Lars kände sig permanent utanför.

BENKE: Jag har varit i helvetet. Det var förstås hemskt.
LOUISE: Skulle tro det.
BENKE: Men det var intressant också.
LOUISE: Hur var det?
BENKE: Det går inte att beskriva hur det kändes. Vi stod på en sorts balustrad och betraktade en massa människor som slog ihjäl varandra. Hela tiden strömmade fler människor in.
LOUISE: Det var inte illa.
BENKE: Det hela pågick utan slut! Vi som såg på – ja vi tog varandras händer och höll dom hårt. Ibland höll vi om varandra och grät.
LOUISE: Nämen!
BENKE: Det var på nåt sätt så stort alltsammans. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Likhögarna växte, sen blev det tomt och då började alltsammans om igen! Det här dataspelet är det häftigaste jag har sett. Det går att hålla på hur länge som helst utan att det stannar upp.
LOUISE: Men vad är det här nu då – siffrorna är ju inte med!
BENKE: Vilka då siffror?
LOUISE: Andra kvartalet i år. Titta, det är blankt här! Dom har inte lagt in tabellen!
BENKE: Vänta lite. Klicka höger. Tryck på ”öppna”. Sen tar du Ctrl ax34 mmb2 dot – punkt – com. Så ja.
LOUISE: Nä. ”Access denied”!
BENKE: Jamen du då får vi kolla produktbeskrivning månad årtal.
LOUISE: Det tar ju för fan en evighet. Och Karl-Ejnar blir sur, om inte…
BENKE: När skulle han ha det här?
LOUISE: Elva noll noll.
BENKE: Vi försöker så här…
LOUISE: Vad gör du?
BENKE: Jag gör en slagning. Kallas det.
LOUISE: Men får du fram kvoten då?
BENKE: Den kommer sen.
LOUISE: Du…
BENKE: Tyst lite! Här ser du, här, här…
LOUISE: Va bra! – Nä men du det var ju förra säsongen!
BENKE: Nä.
LOUISE: Jo! Titta i övre högra hörnet!
BENKE: Fan djävlars helvete.
LOUISE: Om vi inte får fram kurvan, kan vi ju inte planera marknadsföringen!
BENKE: Det vet jag väl!
LOUISE: Kan du inte göra så som du gjorde så att det gäller i år?
BENKE: Så här då, så här, så där, fan, jo, nej, så där…nej nej vafan är detta!
LOUISE: Reklamen för Karl-Ejnars! Du har klickat in reklamprogrammet!
BENKE: Fan, fan, fan…
LOUISE: Finns nåt annat sätt…
BENKE: Nej nu vet jag inte alls…
LOUISE: Nähä. Så var det med det.
BENKE: Då får vi…Lasse!
LARS: Ja?
BENKE: Ropa på Albert! Fort som satan!
LARS: Okej. Albert! Albert!
LOUISE: Han hör inte. Du får nog gå in och hämta honom.
LARS: Albert! Albert!
BENKE: Fattar du sakta! Gå in och hämta honom!

(LARS ut.)

BENKE: Att han alltid ska va så djävla trög.
LOUISE: Hur kom det sig att han började här? Vet du det?
BENKE: Halka in på nåt djävla bananskal.
ALBERT(in, tillsammans med LARS): Här kommer en annan. Vad kan jag göra för herrskapet?
BENKE och LOUISE(i munnen på varandra): Det saknas en tabell en tabell för produkterna i år andra kvartalet i år andra kvartalet alltså den den ska in i sammanställningen tror du att du kan…kan du fixa det här?
ALBERT: Ja om ni ger mig koderna.
BENKE: Koderna…ja…javisst, ja.
LOUISE: Koderna?
ALBERT: Ja men här har ni dom ju. Mitt framför ögena!
LOUISE: Vad du ser bra…
BENKE: Fixar du det här?
ALBERT: Ja ja ja javisst, det är ju en baggis. Så här.

(ALBERT trycker på några datortangenter.)

Är det den ni letar efter?

LOUISE: Åh, tack, Albert, tusen tack!
BENKE: Bra. Bra, Albert.
ALBERT: Lätt som en plätt.

LARS: Så var det jämt. Albert räddade alltid situationen. Han var kunnig. Han hade överblicken.
DANNE: Hur var förhållandet mellan dig och dina kolleger?
LARS: Det kunde väl ha varit bättre.
DANNE: Men Albert var mån om dig?
LARS: Ja det var han verkligen.
DANNE: Ja du var ju hans maskot.

(VÄRDINNAN in. Ställer sig bakom DANNE, masserar mjukt hans axlar.)

Om vi nu…om jag frågar så här: Var du nöjd med deras äktenskap?
LARS: Det märktes så väl att allt var bra mellan dom. Det var harmoni.
DANNE: Om vi tittar lite på det här fotot.
LARS: Vad…det är lite suddigt.
DANNE: Ser du vad det föreställer?
LARS: Nej, det gör jag faktiskt inte.
DANNE: Titta noga. Är det en utomhus- eller inomhusbild?
LARS: Det kan va…det kan…
DANNE: Du känner inte igen motivet?
LARS: Nej, det gör jag absolut inte.
DANNE: Det är deras sängkammare.
LARS: Nä…!
DANNE: Vad som gör bilden otydlig är att den har tagits i mörker. Utan blixt. Genom ett fönster. Ett stängt fönster. Utifrån.
LARS: Åh…ja…just…
DANNE: Nog kan du väl se vad bilden föreställer?
LARS: Ja, kanske om jag kollar noga.
DANNE: Fotografen har använt en stege eller liknande för att nå upp.
LARS: En trädgårdsstol.
DANNE: Gjorde du många besök av det här slaget?
LARS: Ja det kanske blev en del, ja.
DANNE: Utan att dom kom på dig?
LARS: Det var ju inte riskfritt.
DANNE: Men du lyckades undgå upptäckt.
LARS: Jag valde ett gluggliknande fönsterpar på ena långväggen. Som inte syntes för grannarna. Därifrån hade jag full insyn rakt ner på deras dubbelsäng. I ryggen hade jag en stor buske. Jag smälte in i bakgrunden. Och jag gick bara dit när det var fullständigt mörkt. Inte på midsommarafton!
DANNE: Det hände att fönstergluggarna var öppna. Lars var djärv. Han lutade sig in, hörde dom andas. Hände aldrig något oväntat?
LARS: En gång vakna hunden. Gud vad rädd jag blev! Och Albert kom ut på trappen och kolla för han trodde väl det var nån inbrottstjuv men jag höll mig bakom knuten och han tänkte inte på att jycken hade ju inte skällt på dörren utan på ett fönster, och på att trädgårdsstolen var flyttad, och om han hade ertappat mig, då vet jag inte…det hade varit katastrof.

DANNE: Jag bad honom berätta vad han brukade se när han kikade in och fotade. ”Det var olika”, sa han.
Vad var det bästa du fick se?
LARS: Jag hade aldrig sett något sådant förut. Det var otroligt. Det var som att se in i paradiset. Alberts ömma rörelser när han rörde vid Britt-Marie, hur hon kröp intill honom, hur han tog på hennes bröst, gick in mellan hennes ben, hur hon hävde sig upp mot honom, det var missionärs-… ja, det var egentligen samma varje gång, dom var inte så påhittiga, men det var kärlek.
DANNE: Vad var det som var olika?
LARS: Ja det var ju inte alltid som båda ville samtidigt. Men de möttes alltid. Till slut. Dom tröttnade aldrig. Oh Gud så söt hon var…så ljuvligt vackert sexig, med eller utan nattlinne, när hon strippade, när hon var ensam eller tillsammans med honom…så det blev många olika bilder.
DANNE: Ja, det kan jag se här. Skulle du vilja välja ut en favorit?
LARS: Det får bli…

(Bläddrar i albumet.)

…den här!

DANNE: Ja det kan jag förstå. De ser ut som lyckliga barn.
LARS: Jag hade velat visa bilderna för dom. Men då hade allt rasat samman.
DANNE: Jag förstår.
Lars överöste Albert med lovord. Albert kom alltid glad och förväntansfull till jobbet, hela travar av order smälte som snö i sol när han tog sig an dom. Albert var smart i telefon, han var lysande. Albert jobbade över nästan jämt. ”Behöver klöver” var hans fältrop. Svärfadern, chefen Karl-Ejnar själv berömde honom – ofta inför alla på avdelningen. Men Albert var alltid så anspråkslös – ”Det är tack vare kollegerna här!”
Även tack vare dig?
LARS: Jag…jag vet inte…det föll mig aldrig in…en kväll stannade jag kvar jag också för att kopiera en räcka av kontrakt som jag inte hunnit med under dagen. Karl-Ejnar satte sig hos Albert och pratade, mens en efter en av dom andra gick hem. ”Du kan inte fatta”, sa Karl-Ejnar, ”hur det var när jag började här en gång!” Albert satt tyst och lyssnade. Ett förtroende växte fram mellan dom som grenar på ett träd.
DANNE: Vad brukade Karl-Ejnar säga till dig?
LARS: ”Kör hårt!” sa han.
DANNE: Frågade Albert dig om någonting?
LARS: Nä…
DANNE: Frågade du honom om något?
LARS: Nej det fanns ingen anledning. Mina arbetsuppgifter låg långt under hans nivå.
DANNE: Detta att han alltid jobbade över – gick det ut över Britt-Marie?
LARS: Nä det var nog inga problem.
DANNE: Var Albert oavbrutet så här glad? – Hur länge var han så här glad?
LARS: I ungefär ett och ett halvt år.
DANNE: Men sedan?
LARS: Det var en morgon som…ja det var inte som vanligt.
DANNE: Var Alberts uppförande annorlunda?
LARS: Inte hans uppförande egentligen. Men…fast jag lade inte så stor vikt vid det. Och ingen annan heller. Men det var inte samma nimbus omkring honom. Jag tänkte det är rutinen. Förr eller senare blir det lite vardagsgrått även för Albert!
DANNE: Men det var ändå så framträdande att du lade märke till det?
LARS: Ja, och plötsligt var det flera morgnar som han såg dyster och tillknäppt ut när han kom. Men han jobbade förstås som vanligt. Och han mjuknade lite senare under dagen.
DANNE: Frågade du hur han mådde?
LARS: Jag vågade inte. Jag var rädd att något hade gått på tok mellan honom och Britt-Marie!
DANNE: Hur var det mellan dom?
LARS: Det verkade vara bra. Känslomässigt.
DANNE: Hur visste du det?
LARS: Jag kollade efter ett tag. Tog med kameran och…ja.
DANNE: Är detta en sådan bild?
LARS: Ja! Åh! Hon…har ett leende där som är som himlen. Som ett mellanting mellan lycka och gråt. Smärtsamt vackert.
DANNE: Hon har magrat.
LARS: Hon hade fått nån skit.
DANNE: Talade Albert om henne?
LARS: Ja till slut. Han började ge små rapporter. Nedslående rapporter. Varje morgon undrade vi – vad ska Albert säga i dag? Hon hade varit tung i huvudet. Eller haft värk i bröstet. Eller inte orkat äta.
DANNE: Hur tog ni andra det?
LARS: Det lade sig som en hinna över allt vad vi gjorde. Jag kunde inte sortera ett enda dokument utan att samtidigt tänka på hur Britt-Marie hade det just då. Jag levde med henne! Mer än någonsin!
DANNE: Och sedan? Vad hände sedan?
ALBERT: En dag pratade Albert mycket mera lågmält än han brukade.
DANNE: Vad hade han för besked?
LARS: Hon hade förlorat känsel och smak, och andades tungt, sa han.
DANNE: Var befann hon sig? Var hon hemma?
LARS: Det var nu som hon lades in på sjukhus.
DANNE: Blev hon inte bättre?
LARS: Nej, bara sämre.
DANNE: Här är en märklig bild.
LARS: Det är doktor Kalinder.
DANNE: Vad gör han?
LARS: Tröstar Albert, som gråter.
DANNE: De står ute på verandan. Bilden är tagen med teleobjektiv, eller hur?
LARS: Mn.
DANNE: Det var väl du som tog den? – Jo.
Och en dag fanns inte Britt-Marie mer. Albert ”gick som en zombie på begravningen” som Lars uttryckte det.

(VÄRDINNAN slutar massera DANNES axlar, ut.)

KNÄPP-JESUS: Jag kan inte med ord uttrycka den sorg och förstämning jag känner inför att vi förlorat den kära, kära Britt-Marie, som jag hade att göra med som kund i hennes affär. Hon gjorde sitt yttersta för att alla skulle bli nöjda. Man gick alltid därifrån ljus i sinnet, för hon var så positiv, det har stor betydelse för en gammal man som jag, och hennes bortgång i så unga år med en så ljus framtid och en sådan lycka i sitt kära hem, det är outhärdligt att tänka på.

(Bjuder på begravningskonfekt.)

Ta så många ni vill! Till minne av…

MODERN(gråter): Hon skulle ha sett på mina nya planteringar av luktärtor…
FADERN: Ja, ja, kära du…
ALBERT: Ursäkta mig, mina föräldrar…
ALBIN: Min son, min son…
GRETA: Gör inget dumt nu Albert. Det kommer en morgondag.
ALBERT: I helvete det blir morgon!

DANNE: Albert fick ledigt på obestämd tid. Jag frågade Lars, om han också sörjde. ”Oh ja”, sa han. Det var något egendomligt med hans tonfall. Han tillade – på ett – ja – lillgammalt sätt – att han samtidigt kände en visshet, som gjorde honom stark. Han kände att han måste göra något för Albert och Britt-Marie. Ge dom kärleken tillbaka. Låta livet segra. Han såg inga gränser.
LARS: Det fanns inga!
DANNE: Han började tydligen spåra ur. Jag bad honom berätta vad han gjorde. – Vad är det? Vad tänker du på?
LARS: Ingenting speciellt.
DANNE: Jag tänkte vi skulle gå vidare.
LARS: Jag vill lägga av.
DANNE: Varför det nu så plötsligt?
LARS: Jag vill lägga av.
DANNE: Är du trött?
LARS: Kan vi inte ta det här nån annan gång?
DANNE: Det är inte bra. ”Nån annan gång” kommer inte att infalla förrän om ett par månader enligt schemat. Det kan dröja ännu längre. Dessutom är det inte lämpligt att separera ett särskilt avsnitt av dina upplevelser på det sättet. – Känns det svårt för dig?
LARS: Jag vet inte…
DANNE: Jag vill höra dig berätta om vad du gjorde för Britt-Marie och Albert. Sen är vi nog klara. Okej?
LARS: Det är så tungt…att minnas…

DANNE: Han gick till graven. Flera gånger, mitt i natten. Han satte sig där och grät. Försökte nå henne. Han hade en dröm om ett mirakel.

LARS: Jag tänkte så här, att en morgon skulle solen gå upp och färga tegelpannorna på hustaken till guld – som om naturen avbetalade en skuld till de olyckliga. Och när jag kom till jobbet, skulle Albert vara där. Alla skulle fråga: ”Hur har du det nu?” Han skulle svara finurligt: ”Jag har det bra med min fru”, och berätta att Britt-Marie var tillbaka! Återställd, vacker, spänstig, full av liv. ”Jag jobbar gärna över! Om vi ska ha barn, behöver vi nämligen klöver!” Dom andra skulle väl tänka att Alberts sorgearbete gick till så där. Så dom skulle nicka och spela med. Jag visste ju bättre. Detta var min stora dröm. Flera nätter i rad bad jag Britt-Marie komma tillbaka.
DANNE: Fick du något svar från henne…inifrån graven?
LARS: Nej.
DANNE: Vad hände?
LARS: Det blev till slut alldeles tomt inuti mig. Jag insåg klart och tydligt att den döda Britt-Marie var precis lika avvisande som den levande Britt-Marie hade varit.
DANNE: Vad gjorde du?
LARS: Jag var alldeles lamslagen. Den där natten. Jag for hem.
DANNE: Och nästa morgon gick du till jobbet som vanligt?
LARS: Jag gick aldrig mer till jobbet.
DANNE: Vad gjorde du?
LARS: Jag vet inte varifrån jag fick krafter. Det var som om en vrede överföll mig. Nästa natt körde jag min bil ända fram till graven. Jag hade tagit med spade och spett som jag lånat från fastighetsskötarens skrubb. Jag grävde som en galning. Bände upp kistlocket. Lyfte upp Britt-Marie ur graven, lade henne i bagageluckan, körde hem till Albert, lade ner henne på verandatrappan, ringde på dörren, många långa signaler. Albert öppnade till slut. När han såg Britt-Marie, stirrade han bara. Sedan lyfte vi in henne i huset.
DANNE: Och sedan?
LARS: Det var som om han hade väntat på oss.
DANNE: Han hade nog väntat på dig. Att du skulle hälsa på honom vid något tillfälle. För att ge honom stöd. Men när du kom mitt i natten och förde med dig Britt-Maries kropp blev det för mycket.
LARS: Kanske, ja…
DANNE: Vad gjorde han?
LARS: Han gick in i badrummet. Jag hörde lite slammer från ett plåtskåp.
DANNE: Medicinskåpet?
LARS: Mn. Jag satt ensam med Britt-Marie.
DANNE: Gjorde du någonting?
LARS: En allra sista gång, en allra, allra sista gång försökte jag beveka henne. Jag förklarade min kärlek till henne, hur mycket jag alltid hade älskat henne, hur vacker hon var, och jag sa åt henne att resa sig upp! Res på dig! skrek jag. Res dig upp och gå! Kom tillbaka! Jag längtar efter dig!
DANNE: Och sen?
LARS: Så kom Albert in. Med ett glas… konjak, kanske det var, och …en pillerburk.
DANNE: Jaha.
LARS: Han skruvade av locket, tömde hela burken, svalde alltsammans. Drack ur konjaken.
DANNE: Hände något mer? Sa han något?
LARS: Han avled. Medan jag såg på.
DANNE: Du försökte inte hindra honom?
LARS: N-nej, han ville ju dö, det var ju helt tydligt, och…jag tänkte…att…
DANNE: Vad tänkte du?
LARS: …jag skulle ta livet av mig jag också. Men Albert tog ju alla pillren själv.
DANNE: Du kollade inte i medicinskåpet?
LARS: Nej, nej. Ärligt talat var jag lite förvirrad.
DANNE: Sedan gick du därifrån.
LARS: Ja, ja, ja!
DANNE: Och hunden?
LARS: Den var så jättegullig, men jag…ville inte ta hand om den…
DANNE: Efter en vecka fjorton dar blev den tokig av hunger.
LARS: Ja…
DANNE(visar en bild): Här. Här är en av polisens bilder! Se på den här bilden!
LARS: Nej nej nej! Nej! Nej, sa jag! Jag vägrar!
DANNE: Du fick din hämnd på rivalen.
LARS: Ja.
DANNE: Och en postum skändning av kvinnan som försmådde dig. Här ser man hur hunden har ätit på hennes döda kropp, ansikte, hals, armar och axlar!
– Så fick du ditt underverk. – Är vi överens?
LARS: Överens? Vad vill du mig?
DANNE: Jag ville prata med dig i dag därför att jag vill delge dig min syn på läget. Du måste stanna här.
LARS: Det förstår jag.
DANNE: Fick du någon gång besök i häktet?
LARS: Va?
DANNE: I häktet. När du satt i häkte i väntan på åtal.
LARS: Besök…
DANNE: Ja just det. Var det någon som kom för att hälsa på?
LARS: Hm…
DANNE: Enligt journalerna fick du besök en enda gång.
LARS: Va?
DANNE: Av Alberts föräldrar.

ALBIN: Här är det. Här är det.
GRETA: Är det här?
ALBIN: Ja här är det. Vi kan slå oss ner. Dom kommer med honom snart.
GRETA: Vi sätter oss.
ALBIN: Ta av dig kappan.
GRETA: Blir vi här länge?
ALBIN: Vi får nog bara några minuter på oss. Men det är varmt.
GRETA: Ja.
ALBIN: Har du tänkt ut vad du ska säga?
GRETA: Jag ska inte säga nånting. Inte ett enda dugg. Jag vill bara se honom. Se mördaren. Som mördade min Albert.
ALBIN: Men Greta, riktigt en mördare…är han ju inte.
GRETA: Jo. En mördare är han. Och hör sen.
ALBIN: Jag ska fråga honom…om Albert sa nånting.
GRETA: Jag tänker inte tala med honom. Jag ska bara se på’n.
ALBIN: Ja ja.
GRETA: Om blickar kunde döda! Hahaha!
ALBIN: Kanske Albert sa nånting om oss. Hälsade till oss.

(VAKT kommer in med LARS. VAKT stannar med LARS i rummet.)

VAKT: Detta är Lars Persson. Lars, här är Albin och Greta Johansson, Alberts föräldrar.
LARS: God dag.
GRETA: Håll käften! Hållkäftenhållkäftenhållkäftenhållkäften!
ALBIN: Så, Greta…

(GRETA gråter.)

Lars. Vi undrar. Sa Albert nånting…
DANNE: Sa Albert någonting till dig, innan han svalde tabletterna?
LARS: Han sa… att jag var ett svin.
DANNE: Inget mer?

(LARS skakar på huvudet.)

DANNE: För två år sedan fick Lars en hjärtinfarkt, som han aldrig hämtade sig från. Två månader senare avled han. Mina frågor och hans svar tystnade.

Jag hade faktiskt en idé om att Lars skulle kunnat få frigång i korta perioder. För att stärka hans verklighetsuppfattning. Jag nämnde det för honom, men han slog ifrån sig direkt. Att gå ut på stan skulle vara otänkbart, menade han, eftersom han då kunde möta Britt-Marie eller Albert. Att dom var döda betydde ingenting. ”Det gör ingen skillnad om vi är döda eller levande, för alla bär på sina skelett”, sa han lite dunkelt svåråtkomligt.

Jag ska be att få tacka alla deltagare för visat intresse. I morgon kl. 08:00 serveras frukost, och kl. 10:00 ses vi åter för diskussion, då ni har möjlighet att ställa frågor. Med hänsyn till anhöriga är tyvärr journalerna inte tillgängliga. Jag vill också tacka mina assistenter för era prestationer i rollspelet.

Matsalen öppnar i kväll kl. 20:00. Hej då.


Skriven av Bruno Bran

Liknande artiklar:
Manus av: Bruno Bran Personer: FÖRAREN, MAN, KVINNA, BERUSAD MAN, ALLA PASSAGERARE, DAM, MOBILEN, HEMLÖS,
Nytt mycket tänkvärt och spännande - för att inte säga hejdlöst hisnande - pjäsmanus av
Roger Moore, mannen som många av oss känner som James Bond är död. Jag är
Vårt lands kulturliv och det svenska folket har förlorat en älskad centralgestalt. Skådespelaren Gösta Ekman