Svensk sjukvård är i kris. Detta är inget nytt, tvärtom har krisen nu funnits i många år, men larmrapporterna kommer allt tätare. Vi har skrivit om hur Mälarsjukhuset nu har den största överbeläggningen i hela landet. Vi har också skrivit om protesterna mot nedläggning av BB i Sollefteå. Häromdagen rapporterade media om att det finns allt för få intensivvårdsplatser för barn i Sverige. Att läget är så kritisk att man måste skicka barn utomlands för vård.
Trots ett massivt lokalt stöd och fackliga protester mot att lägga ner BB i Sollefteå, vägrar landstingspolitikerna att ändra nedläggningsbeslutet. I Västernorrland sitter nu Socialdemokrater och Miljöpartister och administrerar en försämring av vården i inlandet. Det handlar om att man måste ”spara” 160 miljoner kronor inom specialistvården. Förslag som slår hårt mot vården i Ångermanland och framför allt hittills har det gällt Sollefteå sjukhus (se Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt! och Vården som försvann.)
Det är varken första eller sista gången vi får höra politiker försvara nedläggningar och försämringar av sjukvården. Det här inte heller första eller sista gång vi hör att det finns inte pengar. Detta är naturligtvis en stor lögn.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Men allt mer av samhällets rikedomar och resursers har privatiserats. Den offentliga sektorn har de senaste 40 åren fått allt mindre del av Sveriges samlade resurser, tyvärr har ett parti som kallar sig socialdemokratiskt medverkat till detta.
Förr var Sverige känt för sin starka offentliga sektor. Men när det gäller satsningen på sjukvård har nu flera länder gått om Sverige, de satsar inte bara en större andel av sin bruttonationalprodukt på sjukvård utan också betydligt mer i reda pengar per invånare, både Norge och Schweiz satsar till exempel upp mot 40 procent mer per invånare än vad Sverige gör.
Hade vi haft samma storlek på den offentliga sektorn som i början av 1980-talet, hade det funnits 132 miljarder fler kronor att satsa på skola, vård och omsorg i Sverige idag. När det svenska folkhemmet byggdes upp så handlade det i hög utsträckning om att se till att ge alla medborgare en bra sjukvård och en skola för alla. Eller som den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigfors sa: ”Målet för det ekonomiska livet är i sista hand inte varorna och tjänsterna utan människorna och deras liv i alla dess skiftande former.”
De borgerliga partierna har länge – och med stora framgång – drivit tesen att skattesänkningar ska leda till ökade ekonomisk aktivitet, det vill säga växande bruttonationalprodukt. Därigenom ska detta på sikt också ge en bättre offentligt service (skola, vård och omsorg). Tyvärr har även dagens Socialdemokrater och Miljöpartister anammat samma teori, det vill säga att BNP-utvecklingen ska styra vilka resurser som ska satsa i den offentliga sektorn. Det är resultatet av en sådan politik vi nu ser.
För det första så går det inte att rationalisera skola, vård och omsorg på samma vis som inom industrin. Detta talar för att den offentliga sektorn måste få utgöra en större andel av vår ekonomi om den ska kunna behålla samma standar som den har haft tidigare. Vi har dessutom en åldrande befolkning – en större andel äldre medborgare – i vårt land, vilket också talar för att sjukvård och äldreomsorg måste få kosta mer.
Dagens politik, att lita till att en satsning på en ökad BNP, även ska ge oss en bättre skola, vård och omsorg håller inte. Ökad privat konsumtion har medfört att vi håller på att förbrukat allt mer av jordens resurser och dessutom utplånar allt fler arter både växter och djur försvinner i allt snabbare takt. Vår konsumtion förstör våra efterlevandes livsmiljöer. Vi som lever i de rika länderna måste faktiskt minska – inte öka vår privata konsumtion.
Detta är ett starkt skäl till att vi måste satsa en allt större del av det ekonomiska utrymmet på vård, skola och omsorg, nämligen omsorgen om vår barns framtid. Det går inte, att som dagens politiker tycks tro, lita på att ekonomisk tillväxt ska lösa krisen i sjukvården.
Vårdkrisen går att lösa. Det är bara att åter satsa mer på den offentliga sektorn, precis som vi gjorde under 1970-talet. Då hade vi råd, det har vi nu också. Det handlar bara om politisk vilja.
Ledarredaktionen / Hans Hjälte
