Kuba och kulturkriget
På Kuba pågår en intensiv diskussion om hur kapitalismens kulturella tryck står emot ansträngningarna att bygg ett samhälle på grundval av jämlikhet, solidaritet och humanism. eFOLKET publicerar nedan en intervju med en känd kubansk debattör, Enrique Ubieta, gjord av Maricio Castro för den spansk-galiciska tidningen Diario Liberdade. Översättningen är gjord av Eva Björklund, redaktör för tidskriften KUBA.
Mauricio Castro:
Vi skulle vilja samtala om den kubanska verkligheten och kulturkriget, som du har skrivit en bok om, och arbetat med i många projekt de senaste åren.
Enrique Ubieta:
När vi talar om “kulturkrig”, i stället för ideologisk eller politisk krigföring, är det för att kulturen också omfattar såväl ideologin som politiken. Systemen fortplantar sig själva genom de värderingar de ständigt skapar och omdefinierar, som i själva verket är kulturella. På dem projicerar medborgarna sina förhoppningar på livet och på vad samhället de lever i vill uppnå, vilket inom kapitalismen är konsumtionssamhället. Kapitalismen prioriterar ägandekulturen. Det innebär inte att folk i ett kapitalistiskt samhälle inte kan prioritera en livets, en varats kultur. Vad de vill med sina liv förutom de föremål och tillgångar de äger.
I kapitalismen är begreppet “framgång” kopplat till ägande. En person kan vara aldrig så intelligent och ge värdefulla bidrag till samhället, men uppmärksammas inte i förhärskande medier, och kan inte “säljas” som en framgångsrik person om den inte samtidigt lyckas samla på sig en stor summa pengar.
Om en skådespelare sägs ofta: “Hon är en storartad skådespelare, tjänar så och så mycket”, eller “Han är Hollywoods högst betalda skådespelare.”
Å andra sidan, en annan skådespelare, en framstående karaktärsskådespelare kan tjäna mycket mindre. Det är vad hakulturen är, en konsumentkultur, för kapitalismen måste sälja, sälja, sälja. Om och om igen, ett system där folk inte kan komma undan att konsumera, ett system med en ständigt påtryckning att köpa. Ett konsumtionssamhälle som föröder naturen, nedvärderar människan och förslavar oss.
Socialismen, den alternativa kultur vi försöker bygga, prioriterar “att vara“ men inte till priset av att underskatta eller bortse från att folk måste kunna leva bekvämt med en livsstil som deras bidrag till samhället förtjänar. Att kunna tillgodose sina behov, den som går hungrig kan ha svårt att hålla andan uppe. Men samtidigt är det väsentliga inte vad du äger, utan vad du är som människa, med dina dygder och brister, uppskattad för vad du bidrar med till samhället. Detta är kärnan i “kulturkriget”, som inte handlar om konst och litteratur, utan mycket mer. Livsstilen, alla medborgares förhoppningar att bli lyckliga, blir framgångsrika. Det är de skillnader som definierar “kulturkriget” och de som i slutändan avgör framgång eller nederlag i ett alternativt system.
Mauricio Castro:
Vi har varit här i landet flera veckor och fått en känsla av att “hakulturen” tränger sig på. Vi ser längtan efter konsumism hos ungdomen – till och med starkare än efter att konsumera –samma varumärken börjar synas, loggor som i många europeiska städer, och vad de gör på fritiden, musiken …
Enrique Ubieta:
Vi försöker bygga en “motkultur” – som varats kultur, som fortfarande är en motkultur i Kuba. Kuba är ett örike, men det är helt fel att påstå att Kuba är isolerat. Vi har vuxit upp med Hollywoodfilmer, och det mesta av övriga världens bästa film, faktiskt.
Den förhärskande kulturen i världen är den förhärskande klassen kultur: kapitalismens kultur. Det är den kultur som vi ser på teve, den som turisterna kommer med … men här hos oss finns också en avsikt att uppmuntra folket att har högre ställda förväntningar.
Mauricio Castro:
Min kommentar hade syftet att fråga om du upplever en offensiv, om du ser en inriktning på kultur som en del av imperialismens angrepp på ert folk under de senaste årtiondena. Vilken betydelse har den så kallade “västliga” konsumismens oundvikliga intrång. Vilken betydelse har dessa vanor i angreppen och hur bemöter Kubas revolutionärer dem?
Enrique Ubieta:
I angreppen ingår två saker, den ena är en del av kapitalismens väsen. Systemet fortplantar sig självt och bryr sig inte om vilken riktning dessa värden tar i andra länder.
Kapitalismen har sitt eget kulturella Mecka, det är Hollywood, Latin Grammyprisen, proffsidrott, proffsfotbollen i Europa … de bidrar alla till att skapa ett “stjärnsystem” och allt rangordnas enligt detta system. En framgångsrik kvinna eller man placeras på skalan huvudsakligen efter hur mycket de tjänar och vad de symboliserar som bild.
Sen kan personen säljas som bild, något att dyrka, så länge den är ekonomiskt framgångsrik och samtidigt klär sig på ett visst sätt, som leder till att folk köper dessa märkeskläder. Och gifter sig med någon annan “framgångsrik” person med samma egenskaper, och de blir ett lyckligt par – som kan skilja sig nästa månad, men det har ingen betydelse. Det blir stor uppståndelser runt både bröllop och skilsmässa.
Det är den första beståndsdelen i systemet som ständigt fortplantar sig själv helt naturligt. Det förökar sig så mycket och på ett så utsökt sätt att inte bara produkterna når vårt land, utan även våra egna tevepersoner härmar dem, som senaste modet.
Med detta sagt, så finns också en omfattande kulturproduktion som är direkt riktad mot Kuba. Den är mer specifik, där finns en avsikt att krossa kubanska revolutionen. Dessa program riktar sig först och främst till ungdomarna. Men inte för att de antas vara ideologiskt svagare. Utan för att kampen inte kommer att avgöras av gamlingarna, utan av ungdomarna.
De är framtiden. Så vi måste så klart ägna dem större uppmärksamhet. Unga människor sporras, hetsas att göra uppror – men vilket uppror, det finns inget mer storartat uppror än en revolution. Motsättningen är tydlig stormakten finns, och revolutionen var och är ett uppror mot den, skapade en motmakt.
Men de unga kvinnor och män som fötts här, som inte har levt direkt under stormakten, kan få för sig att den makt som ska bekämpas är vår lilla motmakt. Så de tar kampen mot den lilla makten och blir beroende och underkastar sig den stora makten: kapitalet.
Mauricio Castro:
Jag har på senare tid talat med en del folk, några av dem politiskt aktiva, som erkänner att de anstränger sig att engagera unga, få dem att förstå att det behövs en ny generation för att garantera den framtid vi talar om. Hur mycket har vi misslyckats?
Enrique Ubieta:
Det är svårt att mäta misslyckandet. Jag ser vissa trender, eller symptom, som antyder att vi måste vara uppmärksamma. Även om sådana symptom är ett naturligt inslag, för revolutionen kan inte upprätthålla ett lyckorus i 50 eller 60 år.
Jag tror att det överallt och alltid finns en revolutionär förtrupp. Det land som inte har det är kört.
En del tror att alla Fidel Castros samtida var redo att dö i strid. I verkligheten utgjorde Fidel och de som angrep Moncadakasernen bara en handfull. Resten av de samtida dansade på karnevalen samtidigt som skottväxlingen satte igång i Moncada.
Det jag menar är att det alltid behövs en förtrupp vars föredöme vinner över flertalet. Den även utlöser och fostrar de dygder som massorna bär inom sig. Jag tycker det är viktigt att veta att den unga revolutionära förtruppen – som finns och är redo att inta sin plats i historien – måste stärkas, utvecklas och ingjutas kraft.
Mauricio Castro:
Till detta hör i bredare mening följande frågor: Vi talar om “Kulturkrig”, om att beakta befolkningen grundläggande behov så att vi kan tala med dem om kultur och förhoppningar. Men om Kuba vet vi att landets ekonomi är beroende, det hör till utkantsländerna, och lider fortfarande av omfattande materiell knapphet – precis som alla andra länder utanför kapitalismens centrum – och där djupa motsättning växer. Socialism borde handla om förvaltning av välstånd och överflöd, inte om knapphet – som det egentligen handlat om i de flesta länder där samhälleliga revolutioner ägt rum under 1900-talet.
Så frågan är hur länge det går att kompensera den materiella knappheten med den subjektiva upplevelsen. Det går tvärt emot den klassiska modellen, som förutsåg att kapitalismens inre motsättningar vid höjdpunkten av dess produktiva överflöd skulle leda till folkflertalets produktion och förvaltning av rikedomen. Men revolutionerna ägde rum i länder där detta var omöjligt, och Kuba kan uppleva något av detta …
När vi talades vid för några dagar sedan sa du: “Ni, världens revolutionärer har inte rätt att kräva mer uppoffringar av Kubas folk.”
Enrique Ubieta:
Du har rätt. Jag ska försöka uttrycka det på ett annat sätt: det jag vill är att Kubas folk inte ska offra sig själv genom att återvända till kapitalismen. Det vi föreslår när vi talar om att försvara revolutionen mot fan och hans mormor är att undvika föreställningen att en återgång till kapitalismen skulle vara en lösning på fattigdomsproblemet. För det skulle vara lösningen för en handfull individer, men skulle medföra ökad ojämlikhet och fattigdom för de allra flesta kubaner … och det är vad vi måste undvika, kosta vad det kosta vill.
Dessutom har vi en skyldighet gentemot historien: alltför många människor offrade sina liv för att göra det möjligt för oss att uppnå sådana framsteg.
Jag är övertygad om att vi inte kan uppnå full socialism – kommunism – i bara ett land, särskilt inte i ett underutvecklat land som Kuba. Men vi har gjort stora framsteg.
Jämfört med ditt förra besök ser Kuba nu ut som något helt annat. Vi befinner oss inte i samma land som 1959. Mycket kan göras och vi kan inte hålla på och vänta ut historiens “optimala ögonblick”, vi måste driva fram det, historien utvecklas inte automatiskt, den måste tvingas.
Mauricio Castro:
Tycker du också att det är viktigt att andra folk i världen kan utvecklas i samma riktning inom den närmaste framtiden? Kuba är ett föredöme för mänskligheten, men den behöver nya segrar.
Enrique Ubieta:
Precis. Och vi gör vår det genom vårt motstånd, framför allt. Det är inte ett motstånd som innebär att vi vill vara kvar i fattigdomen, utan i den meningen att vi kämpar mot det elände som ligger i vår väg, och försöker skapa den bästa möjliga framtid för våra barn.
Å andra sidan, när vi utövar internationalism, när våra läkare reser till Afrika visar de att solidaritet är möjlig när en stat med en politisk avsikt stöder den.
I Latinamerika har det funnits vänster- och socialdemokratiska rörelser och Kubas föredöme har gjort framsteg möjliga för många latinamerikanska länder, även om de ännu är långt ifrån våra framsteg.
På senare tid har vi genom internet följt en debatt om en så kallad centrisms möjligheter i Kuba – något slags mellanting för att behålla framstegen men på väg till en imitation av något som liknar den “Svenska modellen” … Kort sagt, ett förslag med starka inslag av idealism, som tanker sig att föra över en nordeuropeisk verklighet till vårt land inom ett ekonomiskt beroende område.
Jag gillar inte ordet “centrism”. Vissa har använt det för att placera sig inom den ramen. Vi har tagit upp det i olika diskussioner eftersom de använder det, men ordet i sig definierar ingenting. Det är bara en eufemism.
Det är en mask. Det går inte att ta det bästa från kapitalismen och det bästa från socialismen. Det finns kapitalistiska fenomen inom socialismen. Socialismen är inte heller slutstadiet – och vi kan inte säga att vi lever i socialism, utan i en process som bygger socialism. Vi har inte nått fram, men är på väg från kapitalism, så visst finns här kapitalistiska inslag. Saken gäller vart vi är på väg.
Mauricio Castro:
Och vad är det bästa med kapitalism?
Enrique Ubieta:
Det bästa med kapitalismen är också det värsta. Där finns en högeffektiv produktivitet, men på vilken grund? Den bygger på en reservarmé av arbetskraft, på utplundring av tredje världen – Roberto Fernández Retamar talar om hur utvecklade länder samtidigt är underutvecklare, de leder till underutveckling i andra länder.
Så vad är det bästa med kapitalism? Är det teknologin? Som vi sett hända t ex i Centralamerika: ett lyxigt sjukhus byggs i Nicaragua för att bistå kontrarevolutionen där; alldeles intill sjukhuset dör folk av de vanligaste sjukdomar … Kapitalismens kan inte överleva utan denna typ av motsättningar, det en inneboende egenskap. Så det handlar inte om vad som är bäst med kapitalism eller med socialism. Det “bästa med kapitalismen” är möjligheten att gå vidare och överkomma det skedet.
Mauricio Castro:
Kuba är för oss – förutom kampen för att bygga socialism – ett föredöme i kampen för självständighet. Det föddes ur ett långt befrielsekrig för självständighet från Spanien. Vad är din åsikt om de europeiska folkens självbestämmande?
Enrique Ubieta:
Det är en grundläggande princip som varje revolutionär måste respektera. Lenin gjorde det. Lägg märke till att detta var inget som Marx och Engels befattade sig med – trots de positiva synpunkter Engels gav uttryck för, liksom Marx … Men, för Lenin, som ledare för ett efterblivet land som samtidigt var ett imperium – med egna kolonier, lydländer – var det ingen viktig fråga.
Klassutsugningen är en del av det nationella förtrycket, det vill säga att förtryck av nationer hör ihop med det kapitalistiska förtrycket inom nationer.
Visste du att Che Guevara skrev att den grundläggande konflikten på den tiden var inte kampen mellan socialism och kapitalism – som då hävdades – utan kampen mellan utsugna och utsugande länder? Lägg märke till den dimensionen. Kampen mellan utsugna och utsugande länder bevisar tveklöst kapitalismens rovdjurskaraktär. Så, om vi går tillbaka till kapitalism så blir den grundläggande motsättningen än en gång denna. Det var inte begrepp vi använde vid den tiden, utan då var det socialistblocket mot kapitalistvärlden, som var huvudmotsättningen.
Det finns ingen möjlighet att bli av med förtryckaren så länge förtryckssystemet består. Människans sanna frigörelse måste innebära frihet för alla förtryckta. Det är därför de förtryckta vanligtvis är de mest radikala i alla avseenden.
Källa: Maurício Castro, Diário Liberdade 180103.
Mauricio Castro intervjuade Enrique Ubieta i Havanna 18 december 2017
Enrique Ubieta är filosof och sedan fyra år chefredaktör för Cuba Socialista, kubanska kommunistpartiets teoretiska, politiska organ sedan 1961.
Översättning och redigering: Eva Björklund
