Studentförbundet uppmanar sina medlemmar till solidariska insatser.

Evas dagbok från Kuba (65) – Den 4 – 12 februari, 1969

Tisdag 4.2

Octavios föreläsning på kvällen. Denna gång om industrialis­mens intåg i Europa.

Söndag 9.2

Affischen fotograferad av Eva Björklund.

Jordbruksarbete. Plockade bönor och rev upp kaffeplantor. De hade planterats tillsammans med Gandul-bönor som tog all näring ur jorden, så det hela måste göras om. Ett av de misstag som begåtts i brådskan och entusiasmen. Det är ganska ned­slående att se sitt arbete gå till spillo även om man vet att största delen är fruktbart och att sådana här misstag är ound­vikliga men inte katastrofala.

 

Onsdag 12.2

Budbärare med paket och brev från Sverige. Jag kastade mig över alla nyheter. Informationshungern är stor och växer varje dag. Visserligen händer det nog så mycket här på Kuba, och informationen från tredje världen är uttömmande, men som europé känner jag isoleringen från den europeiska delen av världen som svår att uthärda. Blockaden innebär stora svårig­heter vad det gäller att följa med i diskussionen och utveck­lingen. Jag läste Ord och Bilds nummer om kvinnomakt och blev nästan chockskadad av att återinträda i det avancerade svenska (elit-)klimatet. Jag hade nästan glömt bort att tjejer inte är mindervärdiga och att homosexuella inte är konstigare än heterosexuella. Breven innehöll information om många ak­tiviteter, aktionsgrupper av alla slag har bildats. Det verkar som om människorna där hemma vaknat ur sin resignation inför de makthavandes påhitt. T.o.m. ölgubbarna har demon­strerat och organiserat sig. Jag blev nästan lite sugen på att åka hem och deltaga. Men samtidigt har jag börjat se med allt större ängslan fram emot den dag i juli jag ska lämna den här ön. Jag har blivit oerhört fäst vid landet och folket, trots de stora svårigheterna. Kampen, solidariteten och entusiasmen har blivit ett behov som binder mig. Jag tror mig aldrig kunna upp­leva något sådant i Sverige. Men samtidigt saknar jag mina vänner, alla förtrogna platser och situationer. Hur jag än bär mig åt kommer jag alltid att känna mig som i exil.

Med i paketet var Aftonbladets och Expressens artiklar om Kuba. Aftonbladets var skandalösa och skamlösa, en otrolig förvanskning av situationen, det verkar som om killen aldrig stack näsan utanför Habana Libre. Expressen har använt sig av mig för att komma åt Kuba vilket känns djävligt taskigt. Och oerhört fräckt. Ulf Nilsson förde inga anteckningar när han pratade med mig och sedan har han blandat ihop och för­vänt för egna syften. Det är så att man blir förskräckt.

Det är speciellt djävligt att läsa de svenska tidningarnas smörja när man här numera hör så många goda ord om Sve­rige. Erkännandet av Nordvietnam har emottagits med stor glädje och tacksamhet av folket. De talar om det svenska fol­kets solidaritet med de utsugna och kämpande folken. Det är klart att i jämförelse med övriga kapitalistländer så framstår ju Sverige som ett under av rättrådighet, men vi vet ju att regeringens solidaritet mest gäller det egna monopolkapitalet.

Liknande artiklar: