Hur kunde politikerna påstå att Parisavtalet skulle rädda oss från Klimatkatastrofen? Och hur kunde så många journalister låta sig luras. Och hur kunde så många medvetna människor inte förstå vad besluten innebar.
I sin bok En värld drogad av olja skriver Kjell Aleklett att det var scenariot RCP2.6:s beskrivning av energikonsumtionen fram till år 2100, som fick politikerna att säga ja till Parisavtalet.
Detta scenario utlovar nämligen en så låg värmeutstrålning att den globala uppvärmningen antas komma att ligga på mellan 1,5 och 2,0 grader Celsius: “Vad många inte var medvetna om är att RCP2.6 kräver massiv satsning på kolinlagring (CCS) och att kolproduktionen år 2100 skulle vara 60 procent större än 2010.”
Diagrammet visar den fossila konsumtionen under seklet med tvågradersscenariot RCP2.6. Negativa utsläpp är koldioxid som lagras i marken vid fossil förbränning genom CCS-teknik. Diagrammet har tagits fram av Kjell Aleklett, professor emeritus, Uppsala universitet, Globala energisystem, Institutionen för geovetenskaper och illustratören Olle Qvennerstedt. Det illustrerar en artikel Kjell Aleklett har skrivit i Göteborgs-Posten
I GP skrev Kjell Aleklett: “I det här diagrammet sammanfattas den fossila konsumtionen under seklet… Scenariot RCP2.6 kräver att vi utvinner så mycket kol som det går, men att vi samtidigt urskiljer koldioxid då kolet förbränns och att koldioxid pumpas ner i marken. Det betyder att den anläggning för CCS som Vattenfall byggde i Tyskland var helt i linje med de krav som Sverige skrev på i Paris. Om president Trump satsar på kolbrytning och CCS så är det också i linje med Parisavtalet.”
Bakgrunden är The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) som presenterade 4 olika scenarier vid klimatmötet i Paris. Tre av dem, RPC4,5, RPC6,0 och RPC 8,5, är helt orealistiska eftersom den beräknade åtgången av fossila bränslen är mycket större än de reserver som finns. Trots att man också i en av dessa modellerna räknar med en helt orealistisk ökning av kärnkraften klarar ändå ingen enda av dessa tre modeller att komma under 2,0 graders uppvärmning.
Om vi håller oss till den modell, RCP2,6, som utgår från att världens energiförbrukning inte ska öka med mer än 100 procent, det vill säga en fördubbling, så krävs ändå att energilagring börjar redan 2020, och att cirka en tredjedel av utsläppen från kol, naturgas och biomassa lagras redan 2040.
År 2060 ska, enligt denna modell, så gott som alla utsläpp från kol lagras och mer än hälften av utsläppen från olja och biomassa, oljeförbrukningen har då reducerats till en tredjedel av dagens, medan naturgasförbrukningen har fördubblats och kolförbrukningen ligger ungefär på samma nivå som idag.
Även om konsumtionen av energi från sol och vind vid nästa sekelskifte, år 2100, har mångdubblats jämfört med idag så kommer dessa energikällor ändå inte att tillsammans med vattenkraft svara för mer än cirka 15 procent av energikonsumtionen i världen, enligt RPC2,6. Det är mindre än kärnkraften, som i detta scenario beräknas byggas ut mycket under seklets sista decennier. Biomassa ska svara för cirka 20 procent, varav hälften av dess utsläpp av koldioxid ska lagras.
De fossila energikällorna kommer fortfarande att utgöra nästan 50 procent, men två tredjedelar av de fossila utsläppen, varav allt från kol ska lagras. Totalt beräknas minst 40 procent av alla koldioxidutsläpp från 2020 till år 2100 att lagras enligt denna modell.
Detta skulle innebära att uppvärmningseffekten per kvadratmeter som utan kolinlagring skulle vara 7,4 watt, men tack vare kolinlagring skulle uppvärmningen reduceras till 2,4 Watt/kvadratmeter. Och då, simsalabim, så klarar världen av 2,0 graders-målet.
Tack vare detta trolleritrick, med lagring av koldioxid så skulle världen räddas från klimatkatastrofen utan några uppoffringar. Och Donald Trump skulle kunna använda hur mycket kol han vill, bara han lyckas lagra koldioxiden. Men nu tvivlar allt fler på det är möjligt att genomföra kolinlagringar av denna storleksordningen (se artikeln Koldioxidlagring räddar inte klimatet).
Hans Hjälte
