Omedelbart efter den svenska regeringens beslut igår att skicka en medlemsansökan till NATO satte sig Sveriges krigsminister Peter Hultqvist på ett plan till USA.
Hultqvist mål med resan är trefaldigt.
För det första att förmå USA att nu skicka US-amerikanska örlogsfartyg till Östersjön.
För det andra att förmå USA att utöver att skicka örlogsfartygen även sända tungt strategiskt bombflyg, för flygningar över Östersjön.
För det tredje att diskutera snar närvaro av övande US-amerikanska arméförband, marinkårssoldater och “andra typer av förband” i Sverige.
Dessutom håller Hultqvist det som möjligt att någon form av nytt bilateralt militärt avtal mellan USA och Sverige kan komma att tecknas.
Samtidigt som den förmodligen med sin egen insats – som lokomotiv bakom NATO-beslutet – mycket belåtne Hultqvist äntrade flygplanet med destination husbondens huvudstad, publicerades i Aftonbladets kultur-bilaga ett inlägg författat av Sveriges tidigare biträdande utrikesminister – och mångårige medarbetaren till Olof Palme – Pierre Schori.
Schoris artikel hade rubriken Vi blev inte övertygade – vi blev överkörda. Schoris kritik av (S)-ledningens och regeringens beslut, av “analysen” som (S)-topparna tillsammans med den samlade borgerligheten ställt sig bakom och av den provocerande odemokratiska interna “rådslagsprocessen” inom (S) är skoningslös.
Schori är långt ifrån ensam. Inom (S) finns nu många som känner en förtvivlan inför det beslut som tagits, och en stark vrede över det sätt som beslutet tagits på. Ett förmodligen representativt uttryck för detta är pensionären Per Abrahamssons debattinlägg i Göteborgs-Posten (GP). Per Abrahamsson har nu beslutat sig för att lämna partiet.
En annan Abrahamsson, som är ledarskribent på (S)-tidningen Norrländska Socialdemokraten har istället valt att följa ledningen i förfallet. NSD:s Olov Abrahamsson konstaterar tillbakalutat: “De missnöjda får väl komma igen i valet”.
Ja, det är troligt att många tidigare (S)-väljare och i höstens val kommer att lägga sin röst på (V). Eller inte rösta alls.
Men för den framtida kampen mot militarismen kommer det att krävas en bred, aktiv och målmedveten pacifistisk rörelse underifrån. En röst på (V) räcker inte. Ett arbete på internationell basis är av nöden. Ett konsekvent internationalistiskt och pacifistisk folkrörelsearbete är vad som ovillkorligen krävs. En rörelse som målmedvetet verkar utan några som helst eftergifter till det militaristiska etablissemanget och det militärindustriella komplexet. Och detta är något som (V)-ledningen ännu uppenbart inte förstått. Tyvärr.
Vad gäller en realistisk framgångsväg finns det all anledning att begrunda de förslag som lagts fram av den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.
