American University, Washington D.C. den 10 juni 1963 – USA:s president John F. Kennedy talar för avspänning.

Fredstalet den 10 juni 1963 – Beseglade det Kennedys öde?

För precis 56 år sedan, måndagen den 10 juni 1963, höll USA dåvarande president John F Kennedy sitt kanske mest berömda och även mest omdiskuterade tal.

Det var mäktiga krafter inom det US-amerikanska samhället och administrationen som presidenten utmanade. Där fanns inte minst nätverket som hans företrädare Eisenhower namngett och varnat för: det mäktiga militärindustriella komplexet.

John F Kennedy hade bara 153 dagar kvar av leva när han hade hållit sitt fredstal. Den 22 november mördades han under ett besök i Dallas i Texas. Ännu har inte fastställdes vilka som låg bakom mordet. Utredningen av brottet påminner om mordutredningen av Palmemordet, i den mening att polisen lagt mest möda på att finna en syndabock, inte att få fast den verkliga mördaren eller genomföra en seriös brottsutredning.

Eftersom John F Kennedy aldrig fick möjlighet att förverkliga sina idéer så kom inte hans tal att få någon som helst påverkan av USA politik. Tvärtom har USA:s utrikespolitik blivit allt mer aggressiv och landets rustningar blivit allt större. USA har befunnits sig i krig de senaste 18 åren.

Talet fick dessutom ett svagt gensvar i USA. Medan mottagande var det omvända i Sovjetunionen, där pressen publicerade talet. Även den dåvarande Sovjetledaren Nikita Chrustjov var positiv till talet. De bägge länderna kunde också enas om att underteckna ett partiellt förbud mot provsprängningar av atomvapen knappat två månader senare.

För drygt en vecka sedan, 1 juni 2019 höll USA:s vice president, Mike Pence, tal till avgångseleverna vid USA militärakademi West Point. Han förklarade att de skulle vara beredda att gå ut på slagfälten och kämpas för USA: “Ni blir kallade när kanonerna dånar”. Kennedys ord om fred är nedgrävda, nu är det stridsyxan som gäller för ledarna i Washington.

President John F Kennedy höll sitt fredstal vid American University, i Washington DC, måndagens 10 juni 1963, alltså för precis 56 år sedan, Han inledde med att citera den brittiska poeten och författaren John Masefield (1878 – 1967):

– Det finns få platser som är så vackra som ett universitet. På denna plats hatar man ignorans och strävar efter sanningen och efter att få andra att förstå sanningen…

John F Kennedy fortsatte sedan:

– Därför har jag valt denna tidpunkt och denna plats för att ta upp det ämne, där osanningen ofta florera och där sanningen sällan kommer fram. Trots att detta är den viktigaste frågan på vårt jordklot – världsfreden.

– Vilken sorts fred, menar jag? Vilken fred vill vi ha? Inte någon Pax Americana som tvingas på världen med hjälp av amerikanska krigsvapen. Ingen fred som grundar sig på gravar och slavläger…

I sitt tal tog president John F Kennedy upp förhållandet till Sovjetunionen och förklarade att de bägge länderna hade ett gemensamt intresse av avrustning och fredligt utbyte.

–Kort sagt, både USA och dess allierade, och Sovjetunionen och dess allierade, har ett ömsesidigt intresse för en rättvis och genuin fred och att stoppa rustningen. Avtal för detta ändamål är i Sovjetunionens och vårats intresse.

– Låt oss därför inte vara blinda för våra skillnader – men låt oss också rikta uppmärksamheten mot våra gemensamma intressen och på sättet på vilka dessa skillnader kan lösas. Och om vi inte nu kan avsluta våra skillnader, kan vi åtminstone hjälpa till att göra världen säkrare. För i slutändan är vår mest grundläggande gemensamma länk att vi alla bor på denna lilla planet. Vi andas alla i samma luft. Vi alla uppskattar våra barns framtid. Och vi är alla dödliga.

– Jag pratat om en äkta fred, den sorts fred som gör livet på jorden värt att leva, en fred som innebär att människor och nationer kan växa och får hopp om att bygga ett bättre liv för sina barn. Inte bara fred för amerikanarna, utan en fred för alla män och kvinnor. Inte bara fred i vår tid, men fred för all framtid.

– Kort sagt, både USA och dess allierade, och Sovjetunionen och dess allierade, har ett ömsesidigt intresse för en rättvis och genuin fred och att stoppa rustningen. Avtal för detta ändamål är i Sovjetunionens och vårats intresse.

Hela talet finns att läsa på jfklibrary.org:

Du kan läsa mer om “American University speech” på wikipedia

Kennedys sista tal:

Foste

eFOLKET

***

Bilaga
Några av de viktigaste delarna av president John F Kennedys tal följer här:

– Jag talar om fred på grund av den nya sorts krig vi nu upplever. Totalt krig är meningslösa i en tid när stormakterna kan ha stora och relativt osårbara atomvapen, och nekar att ge sig utan istället tillgriper dessa vapen.

– Det är helt meningslöst i en tid när ett enda atomvapen innehåller nästan tio gånger så stark explosionskraft som brukades under hela andra världskriget.

– Det är helt meningslöst när dödliga gifter som produceras av en enda kan spridas med vind och vatten, jord och frön, till de mest avlägsna delarna av jorden och till idag oföddas generationer.

– Idag är våra utgifter för vapen miljarder dollar varje år; för att säkerställa att vi aldrig ska behöva använda dessa vapen, som vi anser är nödvändiga för att behålla freden. Men förvärvet av sådana onyttiga lager – som bara kan förstöra och aldrig skapa – är inte det enda, och dessutom inte det effektivaste sättet att garantera fred.

– Därför talar jag om fred som de nödvändiga och enda rationella för rationellt tänkande män. Jag inser att strävan efter fred inte är lika dramatisk som strävan efter krig – och ofta faller orden för döva öron. Men vi har ingen uppgift som är mer angelägen

– Vissa säger att det är värdelöst att tala om världsfred eller världsrätt eller världsavrustning – och att det kommer att vara värdelöst tills Sovjetunionens ledare intar en mer upplyst inställning. Jag hoppas att de kommer att göra det. Jag tror att vi kan hjälpa dem att göra det.

– Men jag tror också att vi måste se över vår egen attityd – som individer och som nation – för vår attityd är lika viktig som deras. Och varje doktorand i den här skolan bör, liksom varje medborgare som är orolig för krig och önskar få fred, börja med att titta inåt – genom att undersöka sin egen inställning till möjligheterna till fred med Sovjetunionen, till det kalla kriget och till vår egen frihet och fred.

(…)

– Det finns ingen enkel nyckel till denna fred – ingen storform eller magisk formel som ska antas av en eller två makter. Äkta fred måste vara en produkt av många nationer, summan av många handlingar. Det måste vara dynamiskt, inte statiskt, förändras för att möta utmaningen från varje ny generation. För fred är en process – ett sätt att lösa problem.

– Med en sådan fred kommer det fortfarande att finnas konflikter och motstridiga intressen, eftersom detta finns i alla familjer och nationer.

– Världsfred, som samhällsfred, kräver inte att varje man älskar sin granne – det kräver bara att de lever tillsammans i ömsesidig tolerans och lämnar sina tvister till en rättvis och fredlig lösning. Och historien lär oss att fiendskap mellan nationer eller mellan individer, inte varar för evigt. Men hur fasta våra motsättningar än kan tyckas, så kommer med tidens gång ändå överraskande förändringar i förbindelserna mellan nationer och grannar så småningom att inträffa.

– Så låt oss fortsätta. Fred behöver inte vara omöjlig, och krig behöver inte vara oundvikligt. Genom att definiera vårt mål tydligare, genom att det verkar mer hanterbart och mindre avlägset, kan vi hjälpa alla människor att se det. Hoppet om fred får då människor att dras till detta mål,

– För det andra: Låt oss ompröva vår inställning till Sovjetunionen. Det är avskräckande att tro att deras ledare faktiskt kan anse vad deras egna propagandister skriver. Det är avskräckande att läsa en nyligen auktoritativ sovjetisk text om militärstrategi och hitta på sidan efter sida helt grundlösa och otroliga påståenden – som påståendet att ”amerikanska imperialistiska kretsar förbereder sig för att starta olika typer av krig … att det finns ett mycket verkligt hot om att ett förebyggande krig frigörs av amerikanska imperialister mot Sovjetunionen … och att de amerikanska imperialisternas politiska mål är att ekonomiskt och politiskt förslava de europeiska och andra kapitalistiska länderna … och för att uppnå världsdominans … med hjälp av aggressiva krig”

(…)

– Det är ledsamt att läsa dessa sovjetiska uttalanden – för att inse omfattningen av klyftan mellan oss. Men det är också en varning – en varning till det amerikanska folket att inte falla i samma fälla som sovjeterna, för att inte bara ha en förvrängd och desperat syn på motsidan. Att inte se konflikt som oundvikligt och betrakta kommunikation som ingenting annat än ett utbyte av hot.

– Inget statligt eller socialt system är så ont att dess folk måste betraktas ha bristande medkänsla. Som amerikaner finner vi kommunismen djupt motbjudande som en negation av personlig frihet och värdighet. Men vi kan fortfarande hylla det ryska folket för sina många framgångar – i vetenskap och rymd, i ekonomisk och industriell tillväxt, i kultur och i modiga handlingar.

– Bland de många ting som våra två länder har gemensamt är ingen starkare än vår gemensamma avsky för krig. Nästan unik bland de stora världsmakterna har vi aldrig varit i krig mot varandra.

– Och ingen nation i kampens historia led någonsin mer än Sovjetunionen led under andra världskriget. Minst 20 miljoner förlorade sina liv. Otaliga miljoner hem och gårdar brändes eller förstördes. En tredjedel av landets territorium, inklusive nästan två tredjedelar av dess industriella bas, blev förvandlad till ett ödemark – en förlust som motsvarar förödelsen av hela den delen vårt land som ligger öster om Chicago.

– Om idag det totala kriget bröt ut –  oavsett hur – skulle våra två länder skulle bli de främsta målen. Det är ett ironiskt faktum, att de två starkaste krafterna, är de två nationer som är störst i fara för att råka ut för förödelse. Allt vi har byggt, vi har arbetat för, skulle förstöras under de första 24 timmarna i ett sådant krig.

– Även i det kalla kriget, som drabbar många nationer, inklusive nationens närmaste allierade, bär våra två länder de tyngsta bördorna. För vi båda ägnar massiva summor pengar till vapen, pengar som kan vara bättre ägnat åt bekämpning av okunnighet, fattigdom och sjukdom. Vi är båda gripna i en ond och farlig cirkel där misstankar på den ena sidan ger upphov till misstankar, och nya vapen ger motvapen.

– Kort sagt, både USA och dess allierade, och Sovjetunionen och dess allierade, har ett ömsesidigt intresse för en rättvis och genuin fred och att stoppa rustningen. Avtal för detta ändamål är i Sovjetunionens och vårats intresse.

– Låt oss därför inte vara blinda för våra skillnader – men låt oss också rikta uppmärksamheten mot våra gemensamma intressen och på sättet på vilka dessa skillnader kan lösas. Och om vi inte kan avsluta nu våra skillnader, kan vi åtminstone hjälpa till att göra världen säkrare. För i slutändan är vår mest grundläggande gemensamma länk att vi alla bor på denna lilla planet. Vi andas alla i samma luft. Vi alla uppskattar våra barns framtid. Och vi är alla dödliga.

– För det tredje: Låt oss ompröva vår inställning till det kalla kriget, kom ihåg att det inte handlar om att vara engagerade i en debatt och försöka ta poäng i denna debatt. Vi är inte här för att bestämma vem som är skyldig eller för att utfärda domar. Vi måste hantera världen som den är, och inte som det kunde ha varit om de senaste 18 års historia varit annorlunda.

(…)

President John F Kennedy avslutar sitt tal med att förklara:

– Förenta staterna, som världen vet, kommer aldrig att starta ett krig. Vi vill inte ha ett krig. Vi förväntar oss inte ett krig nu. Denna generation av amerikaner har redan haft tillräckligt – mer än tillräckligt – av krig och hat och förtryck.

–Vi ska vara beredda om andra önskar det. Vi ska varna för att försöka stoppa det. Men vi ska också göra vår del för att bygga en värld av fred där de svaga är säkra och de starka är rättvisa. Vi är inte hjälplösa inför den uppgiften och vi anser inte att det är hopplöst att nå framgång. Trygga, men även med oro, arbetar vi vidare; inte med en strategi för förstörelse utan med en strategi för fred.

Sedan John F Kennedy mördades har USA varit direkt inblandade med egna styrkor eller genom militärt stöd till andra länder (som Saudiarabien i Jemen) i minst ett tjugotal länder. I dessa krig har många miljoner människor dödats.
De senaste 18 åren har USA oavbrutet varit i krig i Västasien och Nordafrika.

Liknande artiklar: