De tre värsta imperialistiska makterna, USA, Storbritannien och Frankrike har än en gång dragit ut på krigsstråt och genomfört bombningar i strid med folkrätten. Historiskt är det inte något nytt. Dessa stater har förvisso tidigare i historien genomfört bombkrig för att kuva människor och länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Inte minst i Syrien har folket upplevt hur kolonialmakten Frankrike upprätthöll sitt herravälde med hjälp av terrorbombningar.
Allt sedan första världskriget har flygbombningar varit en del av det krig USA och de europeiska stormakterna tillgripet för att kuva människor och utöva makt i övriga delar av världen. Ibland har dessa angrepp inletts för att avleda uppmärksamheten från inhemska problem i de imperialistiska staterna.
Det är uppenbart att detta är fallet med de bombningar som nu har genomförts av USA, Storbritannien och Frankrike. Såväl president Trump som premiärminister May har stora inrikespolitiska problem och deras maktutövning ifrågasätts. Men detsamma gäller också mediernas älskling, Frankrikes president Macron; så det är inte förvånande att han hoppade på den anglo-amerikanska bombkampanjen.
Läs artikeln: Franska arbetare tar strid mot kapitalets regering och medelklassens gullgosse Macron.
Frankrike är den svagaste parten, med en svag ekonomisk utveckling i denna här krigstrojkan. Euron har bidragit till att den starkare tyska industrin konkurrerar ut den franska. Macrons försök att råda bot på de ekonomiska problemen med en utvidgning av den nyliberala klasspolitiken har gjort honom allt mer impopulär. Samtidigt har Macrons regering beslutat om stora militära rustningar, som ytterligare kommer att underminera välfärden.
Att försöka blidka den inhemska opinionen genom att underkuva andra folk är en fransk paradgren som har använts i Nord-Afrika, Väst-Asien och Sydost-Asien med många tillfällen. När druserna i Syrien på 1920-talet reste motstånd mot den franska kolonialmakten började Frankrike terrorbomba de drusiska byarna. I boken Bombkrigets historia skriver militärhistorikern Lars Ericsson Wolke:
I oktober 1925 lyckades några hundra upprorsmän infiltrera själva Damaskus, hjärtat i det franska protektoratet och säte för den franska administrationen i Syrien. Då reagerade de franska myndigheterna närmast i panik. Man fruktade en allmän revolt i staden och valde att slå till i förebyggande syfte. Franskt flyg bombade utan förvarning urskillningslöst de muslimska delarna av Damaskus. Det var en terrorbombning som syftade till att skrämma befolkningen från alla tankar på uppror mot de franska styresmännen. Flyganfallen mot Damaskus krävde uppskattningsvis 1 400 civila offer.”
Lika lite nu som då finns några ädla syften bakom Frankrikes engagemang i Syrien. Det handlar inte om någon omtanke om det syriska folket. Det handlar istället om att visa sin makt och demonstrerar för den inhemska befolkning vilka maktmedel man är beredd att använda för att driva igenom sin politik.
Marcron, May och Trump representerar tre stater på dekis, som nu framför allt satsar på att öka sin militära styrka. Inom såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen tappar de däremot allt mer mark mot Kina och andra asiatiska länder.
Hans Hjälte
