Åsa Linderborg och Göran Greider. Foto: Maxim Thoré

Debatt – Kjell Östberg om Linderborgs och Greiders bok “Populistiska Manifestet”

  • Åsa Linderborg och Göran Greider tar ett brett grepp på samhällsutvecklingen
  • Genom kravet på ett annat samhälle ska en vänsterpopulistisk strömning formeras
  • Men varken populism eller reformism kan på allvar förändra styrkeförhållandena

Vänsterns två vassaste pennor, Åsa Linderborg och Göran Greider har samlat sig för att tillsammans ta ett livtag på en av vår tids mest destruktiva krafter, den främlingsfientliga högerpopulismen. Det egentliga syftet med boken Populistiska manifestet är att genom ett starkt klassperspektiv ta upp kampen om de väljare, framför allt från arbetarklassen som attraherats av Sverigedemokraterna och dess motsvarigheter i andra länder. En underliggande tes är att vänstern genom att fokusera på andra frågor fjärmats sig från dessa grupper.
Som var och en kan förstå med sådana skickliga och politiskt skarpa skribenter har det blivit en spännande, välskriven och utmanande bok. De tar ett brett grepp på samhällsutvecklingen och väjer inte för att diskutera svåra ämnen.
De söker sig fram, och är långtifrån alltid inbördes överens. Allt detta talar till bokens fördel. De 151 teserna är just det, inte färdiga dogmer. “Det finns intressekonflikter. Erkänn dem. Lös dem”, manar tes 116.

Boken gör anspråk på att vara ett (vänster)populistiskt manifest. Lyckligtvis är det inte det i särskilt stor utsträckning.
Genom att högt och tydligt ställa krav på ett annat samhälle, gärna kräva allt åt alla vill författarna formera en vänsterpopulistisk strömning som underblåser missnöjet i samhället, höjer anspråken på vad som är möjligt, röjer väg för ett uppbrott från den marknadsliberala ideologin och göra dem som längtar efter en förändring mer optimistiska. Vänsterpopulismen pekar framåt, men kan aldrig bygga samhällen, slår man fast. Och visst finns all anledning att bejaka ett sådant anslag – alltså just det som en folktribun som Göran Greider så framgångsrikt gjort i decennier.
Men författarnas teoretiska anknytning till den vänsterpopulistiska traditionen är inte särskilt djup. Typexemplen Syriza och Podemos avfärdas snabbt. Det räcker inte som Podemos att försöka samla folket mot eliten utan att samtidigt placera sig på en höger-vänsterskala, konstaterar de klarsynt. De rika, men långt ifrån entydigt framgångsrika, latinamerikanska erfarenheterna diskuteras inte och över Mélenchons franska försök att bygga en nationalistisk rörelse kring sin egen person dras en barmhärtighetens slöja.

Nej, Greiders och Linderborgs förebilder är Corbyn och Sanders. Men hur faller dessa in i det vänsterpopulistiska paradigmet? Jovisst, bägge har verkligen förmått entusiasmera breda samhällslager och höjt anspråken på vad som är möjligt. Men de har byggt sina rörelser på mycket konkreta program, just för att skapa nya samhällen. Corbyns valmanifest är inte allt åt alla. Det är 128 sidor tydliga krav som sträcker sig från fria skolluncher till större makt åt fackföreningarna.

Inte heller övertygar historieskrivningen att den europeiska arbetarrörelsen föddes som ett vänsterpopulistiskt projekt. Krav som rösträtt åt alla, 8 timmars arbetsdag, pensioner och sjukförsäkringar kunde säkert framstå som utopiska när de först formulerades, men de växte inte fram som ett resultat av populistiska överbud, utan var starkt förankrade i arbetarklassens kollektiva behov och erfarenheter. Visst spelade agitatorer en viktig roll för att sprida och popularisera kraven, men det var framför allt genom sammanslutningen i massorganisationer som de kunde få verkligt samhälleligt genomslag.

Oklarheten om vad populism är skiner också igenom när författarna försöker identifiera en “mittenpopulism”. Att kalla Reinfeldts kraftiga skattesänkningar populistiska är knappast klargörande. Att de var populära inom borgerligheten är knappast förvånande, men de föll väl inom ramen för en traditionell nyliberal politik. De hävdar också att Macron har populistens alla attribut. En marche är på marsch, men Macron vill inte peka ut någon riktning menar de.

Inget kan vara mer felaktigt. Han pekade under valrörelsen med hela handen på de nyliberala reformer han ville genomföra. Och det är precis dem han just nu håller på att driva igenom, under fackföreningarnas ljudliga protester.
Ett huvudtema i boken är att vänstern måste skissera på ett folkbegrepp som fångar alla dem som de senaste decennierna saknat inflytande över samhällsutvecklingen. Den måste komma på talefot med dem som känner sig svikna av arbetarrörelsen.
När det gäller frågor som migration, integration och flyktingkvoter tvekar författarna inte att driva uppfattningar som är kontroversiella inom vänstern. Att ge pengar till tiggare på gatan är ett exempel på välgörenhet som bara fördjupar problemen, heter det. De pläderar för en uppslutning bakom nationalstaten och kämpar med att finna en version som inte är bemängd med nationalism.
Sådana diskussioner är viktiga, ja nödvändiga. Även för dem som inte håller med är argumenten ärliga, tydliga och väl grundade.

Samtidigt lägger författarna ned obegripligt stora ansträngningar på att avgränsa sig från, kritisera, ja, demonisera den vänster de anser försvårar ett sådant projekt, inte minst bland antirasister och feminister.
Vänsterradikaler i storstäderna påstås tala nedsättande om allt som smakar landsort och glesbygd. De tror verkligen att landsbygden befolkas av varghatande äldre män som hatar kvinnor och invandrare, hävdar de som exempel.
Jag tvivlar inte på att de stött liknande argument i något innerstadsghetto, men att påstå att vänstern i någon betydande utsträckning befolkas av personer som föraktar vanligt folk är allvarligt talat inte särskilt konstruktivt och underlättar knappast den dialog som är nödvändig för att ta vänstern ur alla dess destruktiva motsättningar.

Det finns en intressant genomgående spricka mellan det friska, radikala anslaget och de politiska slutsatserna. Den övergripande uppgiften är nämligen, enligt Greider och Linderborg, i sista hand att – röja vägen för en radikal reformism, för de “pragmatiska och reformistiska rörelser som alltid kommer att styra i de moderna demokratierna”! Är det i själva verket ett vänsterreformistiskt manifest de skrivit?

All historia är historien om klasskamp, citerar de Kommunistiska manifestet och fortsätter: ibland leder klasskampen till demonstrationer och strejker. Men nästan alltid tar sig klasskampen uttryck i stillsamma förhandlingar på arbetsmarknaden eller omärkliga debatter i riksdagen mellan höger och vänster. Det parlamentariska anslaget är påtagligt. Politikens färdriktning de kommande åren kommer att avgöras av vem som vinner arbetarklassens röster.

Det finns all anledning att sätta stor tilltro till genomslaget i Göran Greiders kraftfulla plädering för ett annat samhälle och styrkan i Åsa Linderborgs analytiska skärpa men det stora problemet med manifestet är att det inte diskuterar vilka sociala krafter som ska bära fram det tryck som på allvar kan förändra inriktningen på samhällsutvecklingen. På bokens sista skälvande sidor heter det äntligen att det enda som kan häva den reaktionära vågen är en vitalisering av de gamla rörelserna och skapande av nya. Dessa rörelser har en uppsjö av kunskap och stimulerande debatt att hämta ur Populistiska manifestet. Men varken populism eller reformism kan på ett avgörande sätt förvandla styrkeförhållandena.

Kjell Östberg

Artikeln tidigare publicerad i Internationalen.se

Populistiska manifestet av Åsa Linderborg och Göran Greider. Natur och Kultur 2018
Liknande artiklar: