Qasem Asefi flydde 2010 när han var femton år från sitt hem i staden Kunduz i norra Afghanistan nära gränsen mot Tadzjikistan. Det var hans mamma som skickade iväg honom ”för att gå i skola i en annan stad”. Varken Qasem eller hans mamma hade en aning om att den stad, där han skulle få studera heter Säter och att den låg i ett land som heter Sverige, när han lämnade hemmet. Orsaken till att mamman skickade iväg sin Qasem var att hans pappa hade blivit bortförd av Talibanerna. Hon anade att samma öde väntade Qasem
Qasems långa resa har fört honom till Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset, hans arbetsplats sedan ett år tillbaka. På fotot står han framför en väggmålning i entrén till Radiumhemmet. Här följer Qasems berättelse:
– ”Vår familj bodde i ett stort hus. Pappa arbetade som lastbilschaufför och transporterade varor från Tadjikistan. Själv hade jag redan börjat arbeta vid en bilverkstad. Jag ville bli bilmekaniker.
Talibanerna hade makten i provinsen utanför staden, men de tog sig ofta in i staden. På nätterna var det talibanerna som hade makten. Pappa vågade därför inte att stanna hemma i vårt hus om nätterna. Men en dag när pappa var hemma så knackade det på dörren. Jag tänkte gå och öppna dörren, men istället gjorde pappa det. Det var en man med sjal för ansiktet som tog med sig pappa. Det var en taliban. Någon hade rapporterat det till dem att pappa var hemma. Mamma, mina syskon och jag gömde oss i källaren den kvällen.
Mamma kontaktade sedan en av pappas vänner, som kom hem till oss. Mamma sa att han skulle ta mig med till en annan stad, där jag kunde studera. Jag förstod inte då att det var meningen att jag skulle skickas till ett annat land.
Vi kom till Iran, men eftersom man där talar samma språk, persiska, som vi talar i Kunduz, förstod jag först inte att vi var i ett annat land. När jag sedan hade rest vidare lämnade pappas vän över mig till en annan man som talade ett annat språk. Då förstod jag att vi hade kommit till ett annat land. Jag var i Turkiet, där jag fick bo i ett litet källarrum i två månader tillsammans med tjugo andra pojkar
Vi fick reda på att vi skulle få åka båt till Grekland. Vi trodde att det var en riktigt båt, men på stranden fick vi pumpa upp en gummibåt. Några vägrade att sätt sig i den lilla båten men då hotade mannen som tagit oss dit oss med pistol om vi inte gjorde som han sa. Så vi satte oss i den lilla gummibåten och for i väg. Vi var mellan 25 och 30 personer.
Vatten slog in så att alla blev blöta. För att båten inte skulle gå under fick vi kasta de packningar vi hade haft med oss i havet. Efter en och en halv eller två timmar var vi framme i Grekland. Några som kunde engelska visade vart vi skulle gå. En polis tog hand om oss och vi fick fylla i de papper som han gav oss.
Jag var tvungen att stanna ett halvår i Grekland. Alla vägar till övriga Europa var stängda. Vår enda chans att komma vidare var gömma oss någon lastbil som skulle transporteras med färja till Italien.
Två gånger försökte jag gömma mig på lastbilar, men bägge gångerna tog polisen mig. Tredje gången lyckades jag gömma mig under lastbilen i ett lite utrymme ovanför reservdäcket. Jag hade bara en vattenflaska med en liter vatten med mig. Jag tvingades vara utan mat i 36 timmar, under den tid färden till Italien tog. Jag hörde hur lastbilen lämnade fartyget. Jag hade då klarat mig förbi två gränskontroller.
När jag hade kommit till Italien började jag leta efter en tågstation, men visste inte vart jag skull gå. Jag var väldigt hungrig när en man kom och hjälpte mig, han arbetade vid en kyrka och hämtade mat därifrån till mig.
Sedan tog jag mig till norra Italien, till Milano, där jag stannade i en och en halvmånad. Jag fick tigga mat. Det fanns kyrkor där man kunde få mat. Sedan fortsatte jag till Frankrike, men där var det lika svårt som i Italien att få någon hjälp. Jag hade lärt mig lite engelska genom att se på TV hemma i Kurduz. Jag lärde mig också mer av dem jag träffade under min resa.
Jag hade funderat på att åka till Storbritannien, men fick höra att det var ingen idé att försöka ta sig till dit, eftersom man skickades tillbaka. Jag försökte då ta mig norrut, till Tyskland. Jag fick sedan reda på att det fanns ett land, Norge, där det var lättare att få jobb. För att komma dit så fortsatte jag till Danmark. Där smög jag mig ombord på ett tåg som jag trodde gick till Norge
När tåget sedan stannade, så gick jag av. Jag fick hjälp att hitta till immigrationsmyndigheten. Innan jag kom dit visste jag inte att jag kommit till ett annat land – Sverige.
Invandrarverket placerades mig på ett boende för ensamkommande barn i Rosengård i Malmö. Efter en tid kom personalen och sa åt mig och flera andra flyktingar att vi skulle till en stad som hette Säter och som låg i Dalarna. Vi sattes på ett plan som förde oss till Dala Airport. När jag tittade ut från planet såg vi bara skog, skog, skog. Jag undrade vart vi hade kommit.
I Säter placerades jag på en sommarskola för ensamkommande barn. Vi fick bo i ett ombyggt hus i ett stort gammalt mentalsjukhus. En kvinna som heter Kerstin lärde mig så bra svenska, så att jag sedan kunde hoppa över flera kurser när jag på hösten fick börja på SFI.
Sedan fick jag börja på grundskolan och därefter gå vidare på gymnasiet. Jag ville bli bilmekaniker, men fick istället gå vårdutbildning eftersom det inte fanns någon plats för mig på bilmekanikerutbildningen det året.
Det var en helt annan kultur här i Sverige än i Afghanistan. Här blandades män och kvinnor. Jag började praktisera på hemtjänsten och fick där ta hand om och hjälpa kvinnor. Sedan arbetade jag på äldreboende en sommar och fick därefter även arbeta på psykiatrin i Säter. Jag beslöt mig sedan för att söka jobb i Stockholm.
Jag blev timanställd på avdelning P51 på Radiumhemmet. Men sedan ringde personalchefen mig och sa att jag kunde få ett årsvikariat på avdelning P14. Där jag ett halvår senare fick fast jobb.
De tre första åren i Sverige hade jag ingen kontakt med min familj i Afghanistan. När jag sedan fick kontakt med dem så hade familjen tvingats flytta 50 mil, sedan pappa lyckats ta sig tillbaka till familjen. Mina föräldrar och syskon vågade inte längre stanna i Kunduz av rädsla för talibanerna. Min syster som är 17 år vill studera, men det är omöjligt i Afghanistan. Det är svårt att se när jag och min familj åter ska kunna träffas, som läget är i Afghanistan. Min egen framtid finns nog i Sverige.”
Qasem Asefis egen historia berättad för Hans Hjälte 12 januari och 23 november 2017
Hur det sen gick för Qasem kan du läsa på ”Qasem ställer alltid upp”.
Hans Hjälte
