Replik till Margareta Björks inlägg om höghastighetståg
Margareta Björck och jag är överens om att vi behöver satsa mer på järnväg av främst klimatskäl. Vi är också överens om att det är trångt på många spåravsnitt. Frågan är bara hur, till vilken kostnad, med vilken fördelningsprofil etcetera som satsningarna på snabbare tåg skall göras?
Det som oroat mig mest är att de verkliga kostnaderna för snabbjärnvägen, med vidhängande löften om statliga bostadssubventioner till berörda större kommuner, hela tiden medvetet döljs av de statliga aktörerna. Kostnadskalkylerna bör räknas upp 100 procent för att underlätta analyserna av skilda effekter av ett exklusivt tågsystem.
En effekt blir onekligen att järnvägarna utanför storstäder och större tätorter kring banans utbredning får svårt att rustas upp till modern standard. Garantier om det senare har aldrig utlovats. Dessa problem kvarstår oavsett finansieringsform.
Sverige har redan växande regionala klyftor och den aktuella snabbtågsatsningen skulle allvarligt både öka och permanenta dessa klyftor. Det torde även medföra att de privata storföretagen och bankerna i ökad utsträckning skulle vägra eller allvarlig tveka att göra större investeringar norr om Mälardalen. Norra Sverige blir ett enda riskområde med några få punkvisa undantag.
Om vi vill ha ett samhälle med minskade regionala skillnader och ge alla regioner positiva utvecklingschanser måste vi kritiskt granska storstädernas – dit jag räknar även Linköping/Norrköping samt Jönköping – tillväxt och statens ensidiga satsningar på dessa orters arbets- och bostadsmarknad.
Samhällets utveckling på längre sikt kan knappast nöja sig med att vi fokuserar på de största tätorternas önskemål om ensidig tillväxt och prioriterade plats i statsbudgeterna.
Problemen med för liten tågkapacitet i delar av södra landskapen kan ju lösas på flera sätt. En extra tågbana för godstransporter mellan ett antal städer, utvecklade styrsystem, förstärkta banor för högre hastigheter, minskat resande genom att använda IT-systemet för digitala möten och en decentralisering av offentligt finansierade jobb som också påverkar den privata marknaden är insatser som vi inte ens diskuterar.
Att pröva andra perspektiv och alternativa lösningar kan ju lösa både Margaretas och min oro för att hela landet inte kommer att ha väl fungerande kommunikationer och utvecklingsmöjligheter de närmaste decennierna.
Ronny Svensson
Texten finns även publicerad i DalaDemokraten
Läs även:
