Bildskapare. Gerd Altmann / pixabay

För 60 år sedan – Missilkrisen som kunde lett till kärnvapenkrig

Att den så kallade “Kuba-krisen”, som kubanerna kallar “Missilkrisen”, var det närmaste mänskligheten hittills varit en kollektiv självutplåning, är en åsikt som delas av många.

Mellan 16 och 28 oktober 1962 stod de kärnvapenbestyckade stormakterna Sovjetunionen och USA mot varandra i en tvekamp som fick världen att hålla andan.

Men det handlade också om Kuba. Att det i april året innan, av CIA organiserade, understödda och regisserade invasionsförsöket i Grisbukten,  skändligen hade misslyckats, fick inte de ledande kretsarna i Washington att uppge planerna på att störta den socialistiska regeringen på Kuba.

Amiral Robert L Dennison, chefen för USA:s Atlantic Forces, mottog 6 oktober 1962 en uppmaning om att förbereda  två alternativa invasionsplaner, OPLAN 314 och OPLAN 316. Uppmaningens avsändare var försvarsministern Robert McNamara.

Samtidigt pågick väpnade attacker och infiltration av terrorister i enlighet med planen ”Moongose”, och den totala ekonomiska blockaden mot Kuba hade sjösatts i februari.

Från Sovjetunionen hade Kuba fått en förfrågan om man man kunde tänka sig att kärnvapenförsedda medeldistansrobotar stationerades på Kuba. Kubanernas reaktion var att, med tanke på det stöd som Sovjetunionen gett Kuba i den svåra situation som landet befann sig i, så borde man, trots frånvaro av entusiasm, inte säga nej.

Kärnvapnens funktion på Kuba var tänkta som ”avskräckning” och som en motvikt till de kärnvapen som var riktade mot Sovjetunionen, även från områden gränsande till Sovjetunionen.

Installationen av medeldistansmissilerna upptäcktes och fotograferades av ett US-amerikanskt spionplan den 14 oktober. Vid överläggningarna som omedelbart följde i Washington framförde presidentens bror, Mongoose-entusiasten Robert Kennedy, en fråga om man inte kunde ordna en provokation från Guantánamo-basen, eller sänka ett eget skepp som en parallell till vad man gjort 1898. Diskussionerna finns på band, och blev 1983 offentliga.

Krisen trappas upp

President Kennedy låter den 22 oktober koncentrera stora truppstyrkor till Florida, och på kvällen håller han ett teve-tal till nationen. I talet informerar han om den pågående installationen av missiler, och om att han givit order om en flottblockad mot Kuba. Kravet han offentligt framför till Sovjetunionen är att missilerna omedelbart ska dras bort.

På Kuba införs högsta stridsberedskap och luftvärn grupperas runt Havanna och kusten i huvudstadens närhet.

Sovjetunionens svar blir 23 oktober att man inte kan tillmötesgå Vita Husets krav, då det vore att göra våld på kubanernas självbestämmanderätt.

Samtidigt sammanträder OAS och kommer överens om att förbereda en invasion av Kuba, som ska verkställas om och när USA begär att den ska ske.

Fidel förklarar att alla de aktuella vapnen har ett defensivt syfte, och att det är Kubas sak att bestämma vilka vapen som får finnas på Kuba. Han gör också klart att Kuba inte kommer att tillåta någon inspektion.

Fidel skickar också ett meddelande till Nikita Chrusjtjov. Han skriver att en US-amerikansk invasion med säkerhet skulle leda till att Sovjetisk militär personal involverades, och därmed till kärnvapenkrig. Fidel uppmanar Chrusjtjov att inte tillåta en situation då USA blir först med att sätta in kärnvapen. (Fidels brev publicerades i Granma 1990.)

Höga US-militärer förordar angrepp mot Kuba.

Chrusjtjov skickar två brev till Kennedy (26 och 27 oktober) där han förklarar att Sovjetunionen är berett att dra bort missilerna och försäkrar att Sovjetunionen inte kommer att blanda sig i Turkiets interna affärer om USA å sin sida upphäver flottblockaden, lovar att inte invadera Kuba och drar bort sina kärnvapenmissiler från Turkiet.

Den 27 oktober skjuts ett US-amerikanskt spionerande U-2 plan ner. Det är en sovjetisk officer, G.A. Voronkov, som givit order om beskjutning av spionplanet. För vilket han senare belönades med en utmärkelse av kubanerna.

Samma dag skrev Kennedy till Chrusjtjov, och framförde ett förslag om att Sovjetunionen skulle dra bort missilerna i utbyte mot att USA lovade att inte invadera Kuba och att avbryta flottblockaden.

Kennedy fick ett positivt svar från Chrusjtjov, och den sovjetiska personalen inledde nedmonteringen av de gjorda installationerna. 28 oktober var krisen över.

Några konsultationer med Kubas regering före beslutet hade Sovjet-ledningen inte. Vilket upprörde kubanerna, som senare vägrade godkänna FN-inspektion.

En av de omedelbara följderna blev att USA 30 oktober beslöt att lägga ner alla sabotageaktiviteter in ramen för Mongoose. Som vi vet innebar det dock inte att de terroristiska angreppen upphörde. De kom att fortgå under årtionden. Och den dag som idag är fortgår även, efter 60 år, den ekonomiska blockaden. Den har på senare tid dessutom skärpts på nytt, och upprätthålls med suverän arrogans av USA, trots att den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsländer år efter år i Generalförsamlingens omröstningar krävt att den ska upphöra.

Erfarenheterna från missilkrisen fick följder för Kennedys tänkande om de internationella politiken, mänskligheten och kärnvapenhotet. Så till den grad att han inom CIA:s och andra mäktiga kretsar ansågs ha fallit helt utanför ramen.

Den 10 juni 1963 höll han sitt berömda fredstal i Washington DC. Det är rimligt att anta det blev hans dödsdom.

En grupp inom vilket hatet mot Kennedy, under dennes sista tid i livet, stegrades till orkanstyrka var den exilkubanska högern, som redan omedelbart efter det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten såg honom som en förrädare. Kennedy å sin sin sida inledde trevande försök till att förbättra kontakterna med Kuba.

Som ”emissarie” i kontakterna med Kubas regering använde sig Kennedy av den franske journalisten Jean Daniel. När budet om Kennedys död nådde Fidel Castro var den franske journalisten närvarande. Enligt Daniel reagerade Fidel med stort allvar och upprepade flera gånger meningen: “Detta är ett dåligt besked …”.

De trevande kontakterna upphörde. Och administration efter administration i Washington har sedan dess, hand i hand med den exilkubanska höger, ägnat sig åt att bekämpa Kubas socialistiska samhällsbygge, och åt att på alla sätt försvåra kubanernas liv.

I dessa dagar, 60 år efter missilkrisen, ser vi nu en situation utveckla sig som på nytt hotar mänskligheten med kärnvapen.

Och vi ser ingen vilja till förhandlingar för sätta stopp för det lidande som pågår och det hot om den stora katastrofen som tornar upp sig.

Vårt hopp står till människorna och de fredsvärnande folkliga rörelserna i USA, Ryssland och världen över.

Vi uppmanar alla att ta del av den erfarna FN-diplomaten Jeffrey Sachs’ lägesbeskrivning och maning till oss alla!

Liknande artiklar