FN:s klimatrapport (1): En glädjekalkyl – läget är mycket värre

Rapporten från FNs klimatpanel IPCC, som offentliggjordes i måndagen 8 oktober 2018, är ingen uppmuntrande läsning, trots dess försök att inge hopp om att mänskligheten ska kunna lyckas undvika den katastrof som världen står inför.

När rapporten presenterades häromdagen, den 8 oktober, i Sydkorea, förklarade IPPC ordförande Hoesung Lee att det inte är omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Men lade sedan till en liten men mycket betydelsefull brasklapp: “Men det kräver aldrig tidigare skådade ansträngningar i hela samhället.”

Det finns inget som tyder på att beslutsfattare, politiker – eller de som har den verkliga makten i världen, kapitalisterna – är beredda att ta till sig det budskapet. Tvärtom så är det business as usual, som gäller. Det vill säga profiten framför allt.

Detta syns också i kommentarerna till rapporten. Många forskare pekar på bristerna. Under de tre år som gått sedan Parisavtalets skrevs under har i princip ingenting gjorts för att försöka uppnå målsättningen. Tvärtom har utsläppen av växthusgaser ökat dramatiskt. Kurvan pekar åt fel håll, det vill säga uppåt.

I tre av de fyra vägar (Pathways) – P1, P2 och P3, som FN presenterar så ska kurvorna över utsläppen vändas kraftigt nedåt redan inom cirka fem år. I det fjärde, P4, ska utsläppen sluta stiga vid samma tid men inte vända nedåt förrän omkring 2030.

Ur den synpunkten är kanske P4 ett mer verklighetsbaserat alternativ, då det ser helt orealistiskt ut att utsläppen ska kunna minska så fort som man utgår från P1, P2 och P3, utan väldigt kraftiga ingripanden i marknadsekonomin.

P4 är naturligtvis det mest attraktiva för dem som vill ha så lite ingrepp som möjligt i vårt sätt att leva. Men dess lösningar på klimatfrågan är helt orealistiska, den bygger enbart på önsketänkande om att vi fortsatt kan skjuta de stora problemen framför oss och vänta på tekniska lösningar (Läs mer i artikeln Pathway 4 – Kapitalets slickepinne)

Pathway 3 kräver liksom Pathway 4, en jättelik satsning på kärnkraftsutbyggnad. Såväl Pathway 2 som Pathway 3 bygger dessutom på att efter 2050 plantering av skog ska ta upp koldioxid. Dessutom ska man öka arealerna för odling av energigrödor. Bägge förslagen innebär även lagring av koldioxidavfallet, dock inte samma oerhörd mängd som i fallet med Pathway 4.

Vad som skiljer dessa två alternativ från Pathway 4 är att de inte skjuter lika stor del av problemen till efter 2030. De är å andra sidan mer orealistiska när det handlar om att i få gång utsläppsminskningarna. Det finns ingen orsak att spilla mer ord på dessa förslag.

Detta enda förslag som det finns någon anledning att titta närmare på är Pathway 1, därför att det förslaget kanske skulle åtminstone kunna dämpa ökningen av koldioxidutsläppen, även om det inte når målen (Läs mer Patway 1 – En möjlighet?)

Men vi måste ha klart för oss att ett genomförande skulle kräva en radikal omställning av våra liv, speciellt för alla oss som lever i den “rika” delen av världen. Det är rent nonsens när FN:s Klimatpanel IPPC skriver att detta förlag skulle åstadkomma både en lägre efterfrågan på energi och höjd levnadsstandard – åtminstone om man med det menar ökad konsumtion, vilket är det gängse måttet i ett kapitalistiskt samhälle.

Dessutom är IPPC:s rapport en glädjekalkyl, där man pekar på möjligheter, men inte fäster stort avseende vid risker. Klimatförändringarna kan gå ännu snabbare än FN:s klimatpanel redovisar i sin nya rapport. Många klimatforskare har redan pekat på att IPPC fokuserar för lite på de förstärkande effekter som uppstår när olika klimatgränser passeras. De förslag som man nu presenterar är mer av glädjekalkyler än realistiska beskrivningar om vad som kan åstadkommas.

Den allvarligaste bristen är nog att IPPC går som katten runt den heta gröten och inte vågar säga, att ska en klimatomställning kunna genomföras, så krävs inte bara tekniska lösningar och löften om att minska koldioxidutsläppen. Vi har ju sett att utsläppen nu är rekordhöga trots att länderna i Paris för tre år sedan kom överens om att minska dem. Istället krävs bindande internationella beslut och verkliga utsläppsminskningar. Och det går endast att genomföra om man fattar beslut om att de reserver av fossila bränslen som finns måste stanna kvar under jordytan. Hur mycket IPPC och FN än föreslår, så kommer annars fossilföretagen att fortsätta att pumpa upp olja och naturgas och bryta kol, därför att det är lönsamt.

En verklig energiomställning kräver tuffa beslut – som innebär att marknadskrafterna inom energiområdet måste sättas ur spel. FNs klimatpanel IPCC:s förslag Pathway 1, skulle kunna var ett steg på rätt väg, men risken är mycket stor att förslaget snart går samma öde tillmötes som alla de löften som gavs i Paris i december 2015.

Foste

eFOLKET – ledarredaktionen

Liknande artiklar: