Fotografier: Eva Björklund, 1969.

Evas dagbok från Kuba (87) – Den 28 juli, 1969

Måndag 28.7

Vi fick låna en bil från ministeriet för att åka runt i provinsen och titta på saker. Tyvärr var chaufförens enda målsättning att ställa säg i alla köer för att dricka kaffe eller äta glass eller vad det nu kunde vara, han försökte dirigera resan så att den skulle passera så många näringsställen som möjligt. Ett exempel på den mani som kan uppstå i ransoneringstider, men ovanligt överdriven. Först åkte vi till Hemingways bungalow där han isolerade sig från omvärlden för att skriva böcker. Huset ligger på en höjd väl avskärmad från störande mänskliga intryck ge­nom en stor jordegendom. Utsikten är mycket vacker och frid­full. Hemingway hade tagit sig an en fattig pojke från den när­liggande byn och uppfostrat honom till sin “boy”. Den fattiga pojken är nu en vuxen karl som blivit så kuvad av sin boss att det enda han kan göra är att hålla egendomen och legenden i stånd och förevisa dem för turisterna. Med devot beundran be­rättar han om sin herres dagliga rörelser, samma skiva varje gäng.

På väg från Hemingway-museet åkte vi igenom Santa Maria del Rosario, en liten 1700-talsby med kyrka och park i centrum och låga arkadförsedda hus runt parken.

Prästen visade oss kyrkan och berättade att den skall restaureras. Vårt mål var Instituto de Ciencia de los Animales. Där utprovas vetenskap­ligt den bästa utfodringen och de bästa levnadsomständig­heterna för mjölkkor, biffkor, höns och får. Det är en stor och imponerande anläggning med de modernaste mekaniserade me­toderna och stor omsorg om djuren. Förutom byggnader för djuren finns stora laboratorier, både zoologiska och botaniska. Verksamheten som bedrivs är mycket viktig, både för att så snart som möjligt göra Kuba självförsörjande med äggviteföda och för att så småningom kunna exportera.

På vägen därifrån besökte vi en mönsterstation för uppföd­ning av mjölkkor, där kossorna åtnjuter både luftkonditione­ring och musik.

Nästa anhalt var Managua för att titta på ett experiment i bostadsbyggande med Sandinometoden där man kunnat visa hur många möjligheter till variation som detta system erbjuder. Projektet består av 33 lägenheter i en- eller tvåvånings radhus eller flerfamiljshus. Alla lägenheter är genomluftade och har fina verandor eller altaner.

Varje lägenhet har två eller tre sov­rum, vardagsrum-matrum och kök. Enda nackdelen var att badrummen inte har fönster, något som kubanerna anser bör vara självklart. Annars verkade invånarna nöjda och förevisade gärna sina lägenheter. Husgrupperingen är livfull och spännan­de, en ganska ovanlig kvalitet. Sandinosystemet har en nackdel och det är att betongskivorna som lyfts in mellan pelarna är väl tunga. De borde vara av lättbetong eller något annat lätt material för att systemet skall kunna fungera bra. På vägen hem åkte vi igenom Santiago de las Vegas, traditionellt centrum för tobaksindustrin. Chauffören åkte runt och letade efter glass så vi kunde se rätt mycket av staden. Smala gator kantade av envåningshus med höga arkader, målade i pastellfärger. Den traditionella takhöjden motsvarar minst en och en halv vanlig svensk rumshöjd, fönstren är smala och höga och försedda med smidda järngaller. Takhöjden och fönsterformen är viktiga för ventilationen.

Liknande artiklar: