Rasmus Landström är en ung journalist och litteraturkritiker som under senare år varit flitigt förekommande i vänsterpress med recensioner av böcker och skärskådning av vår tids arbetarlitteratur. Nu har han gått ett steg vidare som författare till boken Arbetarlitteraturens återkomst, en prestation som har all möjlighet att bli något av ett portalverk inom genren. Nämnas kan också att Landström under 2020 kom ut med boken Coronatesterna – 52 teser om krisen och hur vi startar om samhället.
“Arbetarlitteraturen har aldrig varit så bred och levande som den är idag. Den befinner sig i ett uppsving som har pågått i över tio år och den omfattar allt från folkhemsromaner till experimentell lyrik. I ena stunden framträder den som en rapportbok från de ljusgula sjukhuskorridorerna, i nästa som en serieroman om att jobba svart på ett falafelhak”. Det är den ljusa bild som författaren målar upp av arbetarlitteraturens ställning i dagens Sverige, en genre som hamnade i bakvattnet i samband med den nyliberala individualismens ideologiska höjdpunkt under 1980-talet, men där vi från senare delen av 1990-talet har kunnat bevittna ett imponerande återtåg.
Och som mäktiga plogröjare i detta återtåg fungerade Elsie Johanssons Glasfåglarna (1996), Kjell Johanssons Huset vid Flon (1997) och Majgull Axelssons Aprilhäxan (1997), vilka alla tre kom att tryckas i åtskilliga upplagor, nå runt 100 000 köpare och återigen sätta arbetarlitteraturen mer tydligt på kartan. Därefter är det också många utgåvor inom genren som fått stort genomslag, höga försäljningssiffror och belönats med betydande litterära priser; ta bara Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) som belyste situationen för en invandrad finsk arbetarfamilj och belönades med det årets Augustpris för bästa skönlitterära bok, Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007), om en barndom som dotter till en stålverksarbetande ensamstående far, vilken såldes i fantastiska 800 000 exemplar eller Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken (2008) som kastade ljus över rådande förhållanden inom restaurangbranschen och vars försäljningssiffra 8 000 är ovanligt hög för ett lyrikalster. En minst lika viktig parameter för framgång är att antalet årliga utgåvor av arbetarlitterära verk haft en tendens att skjuta i höjden, att så många debutanter fått möjlighet att se dagens ljus. En betydelsefull aktör i sammanhanget är Föreningen Arbetarskrivare – med offentliga möten, skrivarkurser, stipendier, antologier och tidskriften Klass. På bara de senaste åren har man mer än fördubblat sitt medlemsantal, som idag kan räknas till över 400.
I Arbetarlitteraturens återkomst ger oss Rasmus Landström inte bara en fyllig orientering om det rådande dagsläget utan han sätter det även i en kontext som sträcker sig ända tillbaka till arbetarlitteraturens allra första stapplande steg i början av förra seklet – med förgrundsfigurer som Gustav Hedenvind Eriksson, Martin Koch och Maria Sandel – över 1930-talets statarförfattare och fram till 1970-talets vänstervåg med en uppsjö av nya förmågor – som exempelvis Aino Trosell, Ann-Charlotte Alverfors och Torgny Karnstedt – för att nu bara nämna några ur mängden. Dessutom lägger Landström ner mycket energi på att föra ett resonemang om och definiera vad som faktiskt är specifikt med just arbetarlitteraturen som genre, att det handlar om verk som tangerar skärningspunkten utifrån det som forskaren Lars Furuland benämnt som att det skrivits av arbetare, om arbetare eller för arbetare.
Den allra största behållningen med Landströms bok är dock att han visar prov på en sådan imponerande beläsenhet, att vi får oss till livs analyser av en mängd verk – som exempelvis Maria Sandels Familjen Vinge, Ivar Lo Johanssons Godnatt jord eller Johan Jönssons Efter arbetsschema. Det gör att vi inte bara ges en översikt av svensk arbetarlitteratur ända sedan början av 1900-talet utan även en överblick av hur stil och motiv skiftat från såväl verk till verk som från tid till tid.
Bristen i Arbetarlitteraturens återkomst är att inte Landström för någon ordentlig explicit diskussion om varför arbetarlitteraturen rönt ett sådant uppsving under senare decennier, samtidigt som arbetarrörelsen i stort genomlevt en sådan markant försvagning? Jag själv vill dock trycka på tre faktorer: att vi sedan 1990-talets början varit med om en utbildningsexplosion vilket gjort att också många fler ur arbetarled tagit del av eftergymnasiala studier och vägen från erfarenhet till penna därmed blivit kortare; att försämrade arbetsvillkor med mer av bemanningsföretag, tillfälliga anställningar och en ökad grad av monotoni åtminstone fött en motreaktion på individuell basis, samt att den digitala revolutionen gjort att det för var och en är lättare att framställa text mot när man tidigare satt vid en skrivmaskin och gnetade fram mening för mening med den lilla tippexflaskan i ständig beredskap.
Sammantaget har dock Rasmus Landström med sin Arbetarlitteraturens återkomst skrivet ett ytterst angeläget överblicksverk.
Anders Karlsson
Arbetarlitteraturens återkomst
Rasmus Landström
Verbal Förlag, 2020
