Igår rapporterade svenska medier om att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Sveriges statsminister Magdalena Andersson haft ett kort meningsutbyte då de stötte på varandra under den pågående stora EU-sammankomsten i Prag, där också Turkiet var närvarande.
Magdalena Andersson hävdade att “det varit en bra dialog”.
Det framgick att återupptagandet av svensk export av militärt materiel, “strategisk elektronisk utrustning”, noterats med tillfredsställelse av Erdoğan, men också, av uttalanden som han gjort i Prag, att Turkiets regering inte alls är nöjd med sakernas tillstånd i Sverige. Därför är det, enligt den turkiske presidenten, inte aktuellt i nuläget med ett godkännande från Turkiets sida av Sveriges ansökan om medlemskap i militäralliansen NATO.
Den turkiske presidenten klargjorde att något grönt ljus från det turkiska parlamentet kan det inte bli fråga om så länge “terrorister tillåts demonstrera på Stockholms gator och det sitter terrorister som ledamöter i den svenska riksdagen”.
Selahattin Demirtaş, ledaren för HDP – Magdalena Anderssons systerparti i Turkiet – är berövad ledamotskap i det turkiska parlamentet. Sedan i november 2016 sitter han fängslad. I Turkiet har regeringen nämligen bättre möjligheter att “modifiera” parlamentets sammansättning än den svenska regeringen, i nuläget, har i Sverige.
Socialdemokraterna i Sverige har tidigare krävt att Demirtaş omedelbart ska friges, men efter det att den svenska regeringen insett att regimen i Ankara, med sin vetorätt i NATO, kan sätta krokben för Sveriges inträde i militäralliansen, har solidariteten blåst bort. Magdalena Andersson har offentligt till och med sagt, apropå den fängslade Demirtaş, att hon inte är “insatt i fallet” och att hon måste “kolla bakgrundsfakta”.
Också när det gäller det kurdiska styret i Rojava väljer nu den svenska socialdemokratins ledning att backa från tidigare solidaritetsförklaringar. Rojava, som ligger i norra Syrien, har utsatts för flera militära angrepp från Turkiets sida. Erdoğan sticker nu inte under stol med att ett nytt storskaligt angrepp står på den turkiska regeringens dagordning.
I detta läge väljer den svenska regeringen att återuppta militär export till Turkiet – en export som tidigare avbrutits med hänvisning till aggressionerna mot Rojava. Vidare väljer man att tona ner, till total tystnad, alla sympatiyttringar med PYD, den demokratiskt socialistiska, sekulära och feministiska rörelsen i Rojava – liksom med Rojavas försvarsstyrka YPG och den kvinnliga milisen YPJ, som hade den avgörande rollen i segern över IS-terrorismen i norra Syrien. Allt som sagts före inledandet av “NATO-processen” lyser nu med sin frånvaro.
En öronbedövande tystnad har också blivit den enda reaktionen – från den svenska regeringen och Kristerssons-Åkessons högerblock – på gårdagens utspel från Erdoğan: att “terroristerna” inte skall tillåtas att demonstrera på gatorna i den svenska huvudstaden, och att de ska plockas bort från den svenska riksdagen. Och kravet på utlämning av ett 70-tal “terrorister” står förstås kvar.
Den enda i nuläget kända reaktionen är den svenska statsministern uttalande om att gårdagens “dialog” var “bra”.
