Foto: Manfred Richter / pixabay

En sommardag på sjön

På sommaren vill man göra roliga saker. De ska gärna vara lite häftiga också, så man kan skryta om de på ett finkänsligt sätt. En Instagrambild där och en Snapchatbild där. På frågan vad jag skulle göra på semestern i år, gav jag svaret att jag ska köra runt i en motorbåt på hela 125 hästkrafter! Man vill ju ändå värka lite häftig. Sitta hemma och skriva artiklar på balkongen är inte häftigt.

Problemet var att båten jag gått runt och sagt att jag skulle köra, inte funkade. Propellern snurrade inte mer än en 20/1 av det varvtal den skulle. Jag kallade in en vän, tillika ingenjör, i hopp om att han skulle kunna lösa det tekniska problemet. Han tog på sig uppdraget med entusiasm och synade båtmotorns olika delar i sömmarna. Min totalt otekniska läggning gjorde att jag, som den inarbetade kommunarbetare jag är, mest stod bredvid och tittade på.

Min vän fick klia sig i huvudet ett antal gånger innan propellern slutligen fungerade. Känslan det gav mig liknade den man som barn fick när man tog sig vidare till en ny bana i ett TV-spel. Sommaren var räddad, nu jävlar ska vi åka båt!

Bara att frakta en båt från plats A till B är ett helvetes jobb. Båten ska ligga i rätt spår på kärran, för om den inte gör det kan tydligen däcken paja. Redan där hade jag gett upp ifall jag var ensam. Sedan ska båten spännas fast med hjälp av spännband. Inte bara på ett ställe, utan flera. Och inte nog med det så ska spännbanden i sin tur spännas fast i ytterligare spännband. För att inte glömma alla saker i båten som ska spännas fast med spännband. Jag försökte mig på att spänna fast en trafikskylt bak på båtmotorn. Det slutade med att min vän, efter att ha farit som en iller runt båten, utan ett ord tog ifrån mig mitt lilla spännband.

En helvetes procedur att få upp båteländet på kärran, och en helvetes procedur att få av den. Väl vid sjön var jag den som fick backa kärran ut i vattnet. Jag hatar att backa bilar. Jag hatar ännu mer att backa med släp. Allra mest hatar jag att backa med ett släp som har en båt på sig.  “Nuuu blev det sneett, du måste framåt igeen! Taaa upp kopplingen saaamtidigt som du trycker på gaaas” ropade min vän där han stod med sina fötter i vattenbrynet. Mina skor halkade på pedalerna samtidigt som hettan steg i mitt ansikte. Bilmotorn stannade ett par gånger innan kärran slutligen stod i vattnet.

Jag märkte att något störde min vän där han stod i vattnet och lossade på alla de 7 miljoner spännbanden. Jag brydde mig inte om att fråga, utan fokuserade istället på hur jag själv skulle ta mig i båten. Jag hittade en sten i vasskanten som jag kunde hoppa i från.

Så var vi i vattnet! Vi rodde ut ur viken och gjorde oss redo att starta motorn. Jag satt i baken, medan min vän satt vid ratten med sin 13-åriga son bredvid sig. Jag vet inte vem av oss tre som var mest förväntansfull. Nu skulle det ske! Min vän greppade nyckeln och vred om.

Det small till, samtidigt som det började ryka från motorn. Sen stopp. På andra försöket kunde man höra hur kuggarna snurrade inne i motorn, men utan den där gnistan som får hela maskineriet att börja rulla. Ljudet från de snurrande kuggarna lär som harklandet från en sängliggande, sjuk gammal gubbe.

Det var inte tal om att ro i land redan. Min vän var märkbart irriterad och ville lista ut vad som gått fel. Medan han funderade högt tog vinden oss allt längre bort från land. “Jag tror nåt är fel på båten” var vår 13-åriga medpassagerares kommentar till det hela, varpå han la sin panna mot instrumentpanelen.

Min vän ville lägga till vid några stenar i vattnet. Därifrån skulle han öppna kåpan på motorn och fixa vårt lilla problem. Jag övertalade honom om att vi istället skulle ta oss tillbaka in i viken, och därifrån ta oss en titt på motorn. Vi greppade varsin åra och började ro.

Scenen som sedan utspelade sig skulle jag vilja ha på film. Vinden var jävlig, den blåste in från sidan på oss, och fick båten att vända sig i 180 grader vid flertalet tillfällen. Men vinden ska inte få hela skulden. Mitt sätt att hantera åran var också medskyldig. När vi skulle framåt rodde jag bakåt, och när vi skulle parera vinden lyckades jag på något sätt jobba med vinden istället. ”Nej nu ror du ju bakåt igen!” utbrast min vän där han stod i fören som värsta gondolmannen i Venedig.

Det var varmt, det var jävligt. Inte ett moln stod på himlen. Vår 13-åriga medpassagerare hade inte lyft pannan från instrumentpanelen en enda gång sedan motorn stannade. Väl tillbaka i viken började min väns krafter att ta slut. Jag försökte se det humoristiska i det. “Här sitter jag, en dåre ute på djupt vatten, och kan inte ens hantera en åra. Folk skulle tro att jag är en brukare som är på båttur med min personliga assistent”.

Vi började närma oss land. Vi var trötta och vi ville hem. “Härifrån måste vi skjuta båten resten av biten, annars kommer propellern fastna i sjöbotten” sa min vän. Han for ner i vattnet som räckte honom upp till midjan.

Plums. Bottnen var vidrig. Den bestod inte av sand, utan av blålera. När man inte klev i blålera klev man på pinnar som gjorde att man tappade fotfästet och gled in i ännu mer blålera. Vattnet var grumligt och skitigt. Överallt flöt det smuts runt om oss. Det var då jag förstod varför min vän hade sett så störd ut när han lagt i båten.

Som om att vi inte förnedrats tillräckligt redan. Vi skulle alltså behöva avsluta med att gå genom ett stinkande träsk!

Min vän hade precis varnat mig för djupa hål i botten när jag klev ner mig i ett med ena benet. Jag svajade fram och tillbaka tills jag slutligen tippade framåt och for ner med hela kroppen i dyn. Det illaluktande vattnet letade in sig i munnen på mig. Bilden av mig, simmandes i den sörjan, hade blivit fin till Instagram. En sån där härlig bild som många tar när de är ute i naturen.

Väl på land låg spännbanden och kärran och väntade på oss. Innan vi började lasta på båten igen, gick vi bort till bryggan och tvättade av oss i vatten som var lite mer rent. ”Jag vill åka hem nu” sa vår 13-åring. “Där satte du fingret på nåt, grabben” tänkte jag för mig själv.

Bilen tog oss fram på den smala grusvägen tillbaka in mot stan. Min vän saktade in för två cyklister som precis vart och tagit sig ett sommardopp. Ett sånt där härligt dopp i friskt och rent vatten, som man kan unna sig på sommaren. Jag svepte min blick över de snart mogna havrefälten, och tänkte: “Det kostar på att vara häftig. Till nästa sommar ska jag planera lite bättre”. Jag tog en titt på båten genom backspegeln och längtade hem till balkongen.

Linus Bouvin

 

Liknande artiklar