Jag hjälpe en man ekonomiskt häromdagen. Det rörde sig om en oansenlig summa, men likväl ett uppskattat bidrag. Värdeöverföringen från mig till mannen ifråga, skedde genom att jag kastade pantflaskor mot honom från mitt köksfönster.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Först lite bakgrundsinformation.
Här på Söder där jag bor finns det en man som dagligen går och letar pant. Jag har sett honom så ofta bland soptunnorna på min gård, att jag nu mer hör på stegen i gruset att det är han som är på ingång.
Faktum är att jag känner honom. För några år sedan var han nämligen Fas-3 placerad i en förening som jag på den tiden var aktiv i. Fas-3 var den sista fasen för långtidsarbetslösa i det arbetsmarknadspolitiska program som Reinfeldts alliansregering instiftade. Tanken var att långtidsarbetslösa skulle komma bort från hemmaisolering, och istället få möjlighet att skaffa sig kontakter och meriter. En fas-3 placering gav ingen lön, men arbetsgivaren som tog emot den placerade fick däremot ersättning för varje månad den placerade vistades i verksamheten.
Det finns många exempel på när arbetsgivare ska ha utnyttjat fas-3 systemet. Fall där dom placerade ska ha överutnyttjas som gratis arbetskraft. Själv såg jag en del brister utifrån vad jag kom i kontakt med, men i det stora hela måste jag säga att det fungerade bra. Dom flesta av dom placerade vi hade hand om bidrog väl till verksamhetens syfte, och det var en bra kamratskap mellan deltagare och ansvariga. Och i kontakten med deras ansvariga handläggare på Arbetsförmedlingen flöt det mesta på smärtfritt.
Men så var det ju det där med bristerna. I några fall var det uppenbart att Arbetsförmedlingen placerat en individ hos oss bara för att placera hen någonstans. Ofta handlade det om språkförbistringar i dessa fall. Det är här vår man med pantflaskorna kommer in i bilden. Med honom gällde det att gestikulera med händerna och ha ett skickligt minspel när man skulle kommunicera. Han hade redan nått medelålder när han ihop med sin dotter emigrerade till Sverige, så hans bristande svenska bör väl inte förvåna någon.
Trots svårigheten att förstå varann genom ord fattade vi ändå snabbt tycke för varandra. Jag möttes alltid av ett mycket varmt leende när vi sågs, och leendet är än idag lika varmt när vi ses. Han är faktiskt den enda man som kysst mig, då han en gång valde att hälsa på mig med en kindpuss. Jag måste erkänna att min feghet gjorde mig så oartig att jag inte kysste tillbaka.
När min kindpussande vän kom till oss började han närma sig pensionsåldern. Han satt bara och väntade på att få slippa lämna in aktivitetsrapporteringar och annat som för honom uppfattades som obegripligt. Idag är han pensionär, och jag hoppas att han finner jakten på pantflaskor mer meningsfull än att kastas runt på en massa placeringar som han inte har det minsta intresse av.
Min vän har inte bara introducerat mig för manliga kyssar. Han har också lärt mig att ta vara på min pant. Idag har jag som rutin att ställa tomma pantflaskor på diskbänken. Där får dom stå tills jag hör hans steg i gruset nedanför köksfönstret. När jag kastar ner flaskorna till honom brukar han ofta skrika några ord i högt tonläge. Han gormar om något och jag gormar tillbaka, och ingen av oss förstår vad den andre säger. Vi har en fin, men lite pantad gemenskap.
Linus Bouvin
