Hans Hjälte: Oljan är kapitalismens födkrok
Energi och klimat, del 2
Det är nödvändigt att ställa om vårt energisystem, inte bara för att den fossila energin från kol, olja och naturgas ökar halten av koldioxid i atmosfären, utan även för att vi håller på att göra slut på all den lagerenergi som byggdes upp under hundratals miljoner år.
De fossila bränslena har byggt dagens samhälle. Till en början från 1700-talet till in på 1900-talet var kol den viktigaste energikällan, de senaste hundra åren har oljan varit det. Den i ett historiskt perspektiv våldsamma ekonomiska utvecklingen och ökade levnadsstandarden för miljarder människor hade inte kunnat åstadkommas utan tillgången på det lager av fossila bränslen som funnits under jordskorpan.
Vi är idag helt beroende av denna lagerenergi för att upprätthålla vår civilisation. Kol, olja och naturgas svarar för 85 procent av världens energikonsumtion (olja 33, kol 28, naturgas 24, vattenkraft och biomassa 8, kärnkraft 5 samt vind och sol drygt 2 procent).
Men varför minskar inte beroendet av de fossila bränslena. Svaret är att dessa fortfarande är så billiga. Både Johan Ehrenberg (läs: Johan Ehrenberg angriper kritiker av tillväxtsamhället) och Jens Holm (läs: Det här är elfte timmen för klimatet) bortser från detta.
Jens Holm förklarar: ” Det är ju billigare att investera i sol och vind, än vad det är att bygga ny kärnkraft och troligen också än att bygga nya kolkraftverk. Det är ju egentligen bara att sätta igång… det finns tunga ekonomiska intressen som vill att vi ska fortsätta att bryta upp kol, att vi ska fortsätta att borra efter olja, att vi ska bygga nya pipelines för fossilgas.”
Jo, vindkraft har blivit så billigt att det med framgång kan konkurrera med fossila bränslen, rent ekonomiskt, även utan subventioner. Men det är ändå dyrare att bygga nytt än att använda redan befintliga anläggningar och befintlig infrastruktur för distribution av energi.
Dessutom har vindkraften den nackdelen att den ensam inte kan leverera elenergi kontinuerligt. När det inte blåser måste vindkraften kompletteras av andra kraftkällor – vilket vi i Sverige kan göra tack vare den goda tillgången av vattenkraft, men är svårare genomföra i andra länder. Och där är faktiskt ofta kolkraftverken ett sådant komplement till vindkraften. Samma nackdel har solenergin, den kan bara infångas under en begränsade tid av dygnet och året, och då konsumtionen av el för uppvärmning är som störst på nordliga breddgrader lyser solen som allra minst där.
Det finns alltså stora begränsningar i vind- och solenergins användning. I många fall kan batterier vara en lösning för att lagra denna energi, men det höjer också kostnaderna. Dessutom utgör också de metaller som behövs till batterier en begränsning. Redan idag, trots att ännu väldigt få bilar drivs med el, ökar priset på dessa metaller kraftigt.
Eftersom lagerenergin kommer att ta slut under vårt sekel – om vi inte lyckas stoppa uttagen, vilket är mycket osannolik, är det givetvis nödvändigt att utvecklas alternativa energikällor.
Men både Ehrenberg och Holm blundar för de samhällsförändringar som krävs för att lyckas skapa ett fossilfritt samhälle. Det kapitalistiska samhället bygger på myten om evigt ökad tillväxt. Den snabba ekonomiska utvecklingen det senaste århundradet har genomförts tack vare tillgången på billig energi. Den ekonomiska tillväxten har ökat i takt med ökningen av oljeförbrukningen. Oljan har varit – och är fortfarande – kapitalismens födkrok.
Denna ekonomiska tillväxt har ökat levnadsstandarden för stora delar av jordens befolkning, men de har också skapat oerhörda klyftor i samhället där en del människor lever i ett oerhört överflöd och konsumerar allt mer av jordens tillgångar.
Ett samhälle som bygger på profit leder också till en produktion som utarmar vår jord. Det går inte som Holm och Ehrenberg att bortse från detta och tro att planetens ödesfrågor kan lösas inom ett samhälle som bygger på slöseri med resurser. (Se Klimatet kan räddas endast genom ett brott med det nuvarande systemet).
Jens Holm säger ”att det finns tunga ekonomiska intressen som vill att vi ska fortsätta att bryta upp kol, att vi ska fortsätta att borra efter olja, att vi ska bygga nya pipelines för fossilgas. Det är inga små krafter vi pratar om här utan det är världens största transnationella bolag som vi har att brottas med, och det är ju klart att de kommer att göra allt för att fortsätta att försvara sina vinster. Men det är faktiskt inte Chevron, och British Petroleum, och China Oil, och Lundin Oil, det är inte de som bestämmer i slutändan. Utan det är faktiskt folkvalda politiker som fattar besluten.”
Oljebolagen skulle inte ha så höga vinster om inte oljan var en så billig energikälla jämfört med annan energi. Tyvärr är det inte bara de stora oljebolagen som anser att vi ska pumpa upp mer olja, naturgas och bryta mer kol. Kapitalister och folkvalda politiker med makt är överens om att dagens övergripande politiska mål är ökad ekonomisk tillväxt och för att detta ska ske är nödvändigt att låta de billiga fossila bränslena flöda. En dag kommer flödet att ta slut, men den dagen, den sorgen, anser de profithungriga kapitalisterna. Och säg den folkvalde finansminister som vågar säga emot.
Därför blir alla dessa klimatmöten, som regisseras av världens ledande politiker, inget annat en fars för att dölja sanningen om vart världen är på väg. Tvingas politiker välja mellan att rädda klimatet och ekonomiskt tillväxt, så väljer de att satsa på tillväxt under en dimridå av ord om att tillväxten är nödvändigt för att man ska råd med att rädda klimatet.
Jens Holm gläder sig dock över att till och med Fredrik Reinfeldt började prata om klimatfrågor inför Köpenhamnstoppmötet 2009.Tydligen lyckades den dåvarande svenska statsministern slå blå dunster inte bara i en del medier utan också hos vänsterpolitiker. Efter Köpenhamnsmötet konstaterade Svenska Dagbladet torrt: ”När Reinfeldt sa att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså om ompaketerade biståndspengar”.
Köpenhamnsmötet 2009 var ett riktigt fiasko och innebar väldigt ospecificerade och osäkra löften. Dessutom lyckades länderna inte ens fejka någon enighet, som i sex år senare i Paris.
De politiker och medier, som påstår att en omställning från en värld beroende av fossila bränslen till en fossilfri värld är lätt att genomföra och inte kommer att kräva ett helt annat samhälle än idag, slår blå dunster i ögonen på sina väljare respektive sina läsare.
Hans Hjälte
