eFOLKET-redaktör: Ge uppdraget att bilda regering till Isabella Lövin!

Jag har inte varit så engagerad i den politiska röran i riksdagshuset. Men blir dock allt mer förvånad för varje rapport som kommer därifrån. Politik bygger ju på att man vill uppnå något. När man inte har egen majoritet, så kan man bara göra det genom att kompromissa. Men istället ser vi någon form av märklig tuppfäktning och ett revirtänkande bland de svenska riksdagspartiernas företrädare.

Själv skulle jag föredra en radikal vänsterregering, men inser ju att detta inte ens är en dröm utan en utopi som ligger långt bortom dagens politiska och parlamentariska verklighet i Sverige.

Att den misslyckande högerledaren Ulf Kristersson får tillbaka bollen av talmannen Andreas Norlén, måste väl mer bero på kompistänkande än politiskt förstånd. Kristersson och Löfven har prövats och inte kunnat få ihop någon regering. Att något parti på ytterkanten skulle kunna få ihop en regering inser ju alla är omöjligt, vilket gör att talmannen slipper att möta såväl Jimmy Åkesson som Jonas Sjöstedt. Alltså borde talmannen ha fortsatt att leta i mitten.

Eftersom Centerpartiet är största partiet i mitten borde naturligtvis Annie Lööf ha fått möjligheten, istället för att dra en ny runda med Kristersson. Men förmodligen skulle ganska säkert även Annie Lööf  misslyckas om hon fick chansen. Hon är en lika omöjlig statsministerkandidat för socialdemokraterna, och inte minst för LO, som Löfven har varit för Centern/Liberalerna. På samma vis skulle socialdemokraterna reagera mot Jan Björklund som statsministerkandidat.

Visserligen borde väl även Ebba Busch Thor få frågan före Jan Björklund, men hennes möjligheter att få ett brett förtroende är ju till och med mindre än Ulf Kristerssons, i vars famn hon nu sitter och flörtar med SD.

Alltså borde det ganska omgående vara dags att släppa fram den enda möjliga statsministerkandidaten: Isabella Lövin. Hennes språkrörskollega, Gustav Fridolin, är ju diskvalificerad eftersom han har deklarerat att han ska avgå. Visserligen representerar Lövin det minsta partiet, men Miljöpartiet befinner sig ju mitt mellan mittpartierna och socialdemokraterna och borde därför kunna accepteras av bägge dessa konstellationer, det vill säga C/L och S.

Inför sina medlemmar och väljare skulle både L/C och S kunna hålla fram både ansvarstagandet för Sverige och miljö- och klimatfrågans vikt.

I kluriga politiska lägen gäller det ju att hitta kompromisser. Och denna kompromiss är de enda som kan vara långsiktigt parlamentariskt hållbar. Vi får en regering med 167 mandat, Visserligen ingen egen majoritet, men i vilka frågor skulle den kunna bli nedröstad, när skulle Vänsterpartiet göra gemensam sak med högeroppositions inklusive SD och fälla en sådan regeringen? Aldrig.

L och C, som påstår sig vilja ha samarbete över blockgränsen slipper med en miljöpartist på statsministerposten bryta löftet att inte stödja en regering med Löfven som statsminister. Och S, som likaledes påstår sig vilja överskrida den så kallade blockgränsen, slipper sätta sig i en regering med en statsminister från allianssidan. Och båda sidorna får en lösning de säger sig eftersträva: SD förpassas ut i parlamentarisk maktlöshet. Dessutom är ju en miljöpartistisk statsminister en minst sagt rejäl uppercut på Åkesson och SD. Snacka om att hugga av den gordiska knuten och att slå många flugor i en smäll!

Annie Lööf och Jan Björklund skulle kunna få hett åtrådda ministerposter – varför inte utrikesminister och skolminister, tunga poster, men områden där de gör minst skada i en regering. Utrikesminister eller EU-minister är ju skapliga jobb där man får synas i TV och resa runt på häftiga möten i världen. Men det är inte där som Sveriges utrikespolitik bestäms. Den svenska skolpolitiken är ju redan körd i botten så Björklund fick nog mest ta ansvar för det han redan ställt till med om han hamnade på den posten. Socialdemokraterna och LO skulle dessutom vara mer än nöjda om Löfven fick jobba vidare, men nu som arbetsmarknadsminister.

För Miljöpartiet är det en vinna-eller-försvinna-situation. Partiet är på tillbakagång och kommer i skymundan om vi får någon form av allianskonstellation. Men kommer en regering ledd av Miljöpartiet ur den politiska parodi som nu pågår i Sverige kan partiet vända kurvorna uppåt. Även om antalet regeringsposter inte blir lika stort som under den föregående mandatperioden.

Men å andra sidan kan det ju kosta en del att leda Sverige under den internationella ekonomiska kris som förmodligen kommer att inträffa under den här mandatperioden. Men Isabella bör ta chansen om hon skulle få den – vilket förmodligen inte händer, med en så närsynt talman som Andreas Norlén.

Miljöpartiet skulle naturligtvis tvingas sälja ut ytterligare lite av sin själ, men det ser nog den nuvarande partiledningen inte som något oöverstigligt hinder.

Vi får se vilka som kommer att ångra sig efter ett nyval över att de inte ställde sig bakom den självklara statsministerkandidaten Isabella Lövin.

En sak är klar: Blev Isabella Lövin statsminister, så skulle ett helt skrå av modefixerade journalister skriva krönikor om hur illa denna statsminister klär sig – och förklara att annat var det på Stefan Löfvens dagar. Det är så den politiska journalistiken fungerar i Sverige anno 2018.

Foste Hjälte

P.S. Två enkla frågor till mig själv: Varför bryr jag mig om hur den parlamentariska grunden för en borgerlig politik skulle kunna skapas? Menar jag allvar? Tyvärr är jag inte riktigt säker på svaren. D.S.

Liknande artiklar: