Jag har något att bekänna, ty jag har syndat. Det är nämligen så att jag kommit på mig själv med att stå med benen i det individualistiska träsket.
Som de flesta andra är jag en brukare av sociala medier. Än så länge bara Facebook. Jag försöker hålla mig borta från Instagram och dylikt eftersom sociala medier suger upp så in i norden mycket tid.
Facebook finns det mycket positivt med, exempelvis har jag genom FB en liten vink om vad gamla klasskamrater som jag inte träffat på flera år har för sig idag. Genom FB får jag också en insyn i de senaste trenderna, både kulturellt och politiskt. Genom sina delningsfunktioner och öppna kommentatorsfält, är Facebook en utmärkt plats för sociala studier. På FB kan jag också följa personer och grupper jag finner intressanta. Nästan alla offentliga personer använder idag sociala medier som sitt primära kommunikationsverktyg, så det är genom att vara närvarande på sociala medier som man får tag på förstahandskällorna.
Men Facebook är inte enbart positivt. Allt för ofta är en visit på FB likt att gå längt en gata som dryper av hundskit. Jag vet inte hur många gånger jag genom videor på FB sett stackars människor som ramlar från höga höjder och slår sig fördärvade. Allt från berusade snubbar som åker framlänges-kana på trappräcken, till några andra snubbar som misslyckas med en baklängesvolt och landar på nacken i backen. Åtskilliga gånger har jag sett nedskitna bebisar och IQ-befriade killar som blottar könet. Mobbing är också vanligt – det räcker ofta med ett foto på en person med ett ofördelaktigt yttre, för att denna ska användas som skrattmaterial i någon mobbingdelningskedja. Och jag vet inte hur många gånger jag stött på rena hat-drev under mina rundturer på FB.
Anledningen till att jag ser dessa videor och trådar är för att mina FB-vänner delar vidare dessa. Det finns helt enkelt ett intresse för denna typ av humor bland vissa av dem. Under alla år jag använt Facebook har jag utvecklat en strategi som går ut på att snabbt scrolla förbi dessa typer av innehåll. Jag har på gatan tagit sats och så gott det går försökt hoppa över alla bajshögar. Problemet är att jag med detta förfarande blir avtrubbad och missar mycket av intresse längst vägen. Mellan allt hundskit växer det ju trots allt blommor ur asfalten. Denna smärtsamma realitet har varit ett problem för mig fram till alldeles nyligen.
För en tid sedan fick jag veta att det, som det heter på FB-språk, går att “unfollow:a” sina FB-vänner. Unfollow:a betyder att du behåller personen i fråga som vän men att du inte längre ser dennes uppdateringar i ditt eget flöde, du slipper se nedspydda bebisar helt enkelt. Milt uttryckt kan jag säga att jag efter denna upplysning lät lien gå bland mina FB-vänner. Min ambition var att spola gatan så pass ren att den till slut skulle vara lika oskyldig som Text-tv. Det gick så långt att jag försökte rensa ut allt som inte föll mig i smaken. Till och med mina sportnörds-vänner fick se sig bortrensade ur min ego-bubbla.
I efterhand vet jag inte om mitt Facebookflöde blivit särskilt ”renare”. Jag ser fortfarande juckande hundar när jag loggar in. Men jag har åtminstone lärt mig något av denna gallring. Jag har insett att jag gick för långt i mitt försök att filtrera min egen vardag. Jag var på god väg ner i det egocentriska, individualistiska träsket.
Man kan, och ska inte, sopa allt som är obekvämt under mattan. Man måste acceptera verkligheten för vad den är – sedan ska man självklart arbeta för att förändra den, men att blunda, nej!
Tänk om man inom politiken skulle bestämma sig för att rensa bort allt som går emot ens värdegrund? Det skulle vara precis som i Sovjet – eller för den delen, snarlikt hur man hanterar verkligheten inom Public Service.
Linus Bouvin
