Nedanstående text författad av Martin Fahlgren är ett svar på Mikael Enströms debattartikel “Häpnadsväckande dödstal på slagfälten i Ukraina” som e-FOLKET publicerade den 28 februari. Fahlgren är kritisk till Enströms siffror.
Martin Fahlgren är, i likhet med Mikael Enström, medlem i Socialistisk Politik. Och i likhet med Mikael Enström är han boende i Göteborg.
Med detta inlägg avslutas debatten om Ukraina-krigets förlustsiffror för den här gången.
*****
Häpnadsväckande förlustsiffror
Mikael Enströms (ME) artikel har rubriken “Häpnadsväckande dödstal på slagfälten i Ukraina”. Det är en bra rubrik, men inte på det sätt som artikelförfattaren själv tror, vilket jag hoppas kunna visa med detta svar.
Jag ska inte behandla hela artikeln, utan har koncentrerat mig på de grundläggande sifferuppgifterna, som de efterföljande resonemangen i hans artikel baseras på.
Mikael åberopar olika källor, men undviker helt ukrainska dito – redan det är avslöjande, de avviker för mycket från den bild som han vill måla upp. Han nämner en del rumsrena källor, t.ex. från brittiska tidningen Guardian och ordföranden i Europeiska kommissionen, von der Leyen. Men de siffror som där anges är få och mer av episodisk karaktär och fungerar snarast som alibin för ME som lägger större vikt vid andra siffror, särskilt sådana som uppförstorar ukrainska förluster och förminskar de ryska.
I fortsättningen ska jag illustrera detta med att diskutera det rimliga i siffrorna i den tabell som ME återger. Den tabellen, som härrör från mer eller mindre officiella ryska källor, är både utförligare och har större tyngd än de övriga siffrorna som refereras i artikeln.
Jag lägger också huvudvikten vid de ryska förlustsiffrorna, bland annat därför att det finns betydligt mer uppgifter om dem från underrättelsetjänster, militära experter av olika slag osv. Man har helt enkelt haft större intresse av att undersöka den angripande ryska sidan. Beträffande Ukraina har det inte behövts, eftersom man kunnat få uppgifter direkt från ukrainska sidan, som har intresse av att motivera vilket slags stöd som man anser sig ha behov av.
För en person som noga följt krigsutvecklingen så är det uppenbart att när det gäller ME:s tabell så har vi att göra med rysk lögnpropaganda. Sådan kanske går hem i Ryssland, där kriget är på avstånd och alla krigsnyheter är strängt censurerade, samtidigt som regimen har intresse av att dölja att kriget går mycket dåligt.
Det är också uppenbart att Ukraina inte har tillgripit lögner i samma utsträckning. Detta därför att kriget förs på dess egen mark och det är svårt att kraftigt överdriva de ryska förlusterna eller bagatellisera de egna, för risken är stor att bli avslöjad, vilket skulle kunna få stora konsekvenser för trovärdigheten och därmed stödet utifrån och från det egna folket. Det är också svårt att ljuga med tanke på den stora närvaron av “vittnen”, däribland tusentals journalister från hela världen som reser omkring och kan intervjua massor av människor, inklusive soldater. Dessutom finns många utländska frivilliga (såväl sjukvårdspersonal som soldater och underhållspersonal av olika slag) som både kan intervjuas och upprätthåller kontakter med sina hemländer. Ukraina, som är ett betydligt öppnare samhälle än Ryssland, har varken samma möjligheter eller behov av att ljuga som Ryssland. Däremot är ukrainarna ganska förtegna om de egna förlusterna – man har varit sparsamma med sådant (det har dock kommit fram en del sifferuppgifter, men de är mycket mindre än de som ME åberopar).
Till siffrorna!
Enligt tabellen ska ryssarna ha förlorat 23 flygplan och 56 helikoptrar, medan motsvarande siffror för Ukraina är 302 resp 212. Har ens Ukraina haft så många stridsflygplan och helikoptrar? Tveksamt! Ändå har de kvar såväl flygplan som piloter! Och om de ryska förlusterna är så låga, så är det ett mysterium varför de inte använt flyget i större utsträckning. Sanningen är att Ukraina har ett effektivt luftförsvar, dvs det ryska flyget har råkat ut för stora förluster och man vill undvika ännu större sådana. Det är en viktig förklaring till att ryssarna i stället utnyttjar drönare och missiler av olika slag, såsom kryssningsrobotar.
Ännu absurdare är uppgiften att ryssarna bara förlorat 889 stridsvagnar och stridsfordon. Denna löjliga siffra kan t o m med råge vederläggas via den detaljerad lista som fortlöpande publiceras av Oryx, som bara registrerar stridsfordon som finns dokumenterade med foto, dvs de verkliga förlustsiffrorna är säkerligen större. Ta gärna en titt på den listan (och kolla en del av fotona).
(Oryx är en nederländsk oberoende analysgrupp som arbetar med försvarsanalys och konfliktforskning.)
Där redovisas 1782 stridsvagnar + flera tusen andra stridsfordon – jämför detta med tabellens 889.
Tabellen blir ännu mer bisarr då den påstår att Ukraina förlorat 6.320 stridsvagnar och stridsfordon (!!!) – så många har Ukraina aldrig haft och ändå har man bevisligen 100-tals kvar.
Kriget i Ukraina är unikt såtillvida att det bevakas i massmedia (TV och press) och sociala media som aldrig tidigare i krigshistorien. På YouTube, twitter, Facebook, bloggar osv finns enorma mängder av information, en del av den är utmärkt, samtidigt som det finns de som bara är ute efter att sprida desinformation och där s.k. rysstroll spelar en viktig roll.
Detta betyder att den som är intresserad och dagligen följer rapporter på Internet har enorma möjligheter att få tillgång till detaljerad information. Via sådana kanaler är det t.ex. ganska enkelt att få bevis på att det sönderskjutits mängder av ryska stridsvagnar och andra pansarvagnar (dokumenterade med videoklipp tagna via drönare, kroppskameror, mobiltelefoner o.s.v.). Bara under en dags strider kring staden Vuhledar för någon vecka sedan kunde man registrera över 50 eliminerade sådana.
I Oryx-listan upptas även andra vapen, inklusive stridsflygplan och helikoptrar – där anges de ryska förlusterna till 75 flygplan och 78 helikoptrar (jämfört med tabellens 23 resp 56). Men här bör man vara medveten om att luftstridskrafter är mycket svårare att dokumentera med fotobevis, så här kan man förutsätta att de verkliga siffrorna är mycket högre.
Låt oss avsluta med de påstådda siffrorna på antalet döda och sårade:
- Ryssland: 18.480 döda 44.500 skadade
- Ukraina: 157.000 döda och 234.000 skadade
De här angivna ryska förlusterna är bara en bråkdel av de verkliga, samtidigt som de ukrainska troligtvis är mindre än hälften av de angivna, eller ännu mindre!
Seriösa bedömare brukar för övrigt räkna med att de ryska förlusterna är 3-4 ggr större än de ukrainska, bl.a. beroende på den offensiva krigföring som ryssarna använt sig av.
Efter tabellen levererar ME följande brasklapp:
“En del av de här uppgifterna får man ta med en nypa salt. Även om andra uppskattningar gör gällande att de ryska förlusterna uppgår till ca 30.000 i antal döda, är det ingen tvekan om att de ukrainska förlusterna är långt mycket större.”
Uppenbarligen vill ME på detta sätt värja sig för kritik – han inser att många kommer att misstro de ryska siffrorna – de är helt enkelt för låga. Men faktum är, att även 30 000 är en grov underdrift, förmodligen handlar det om över 100 000, vissa anger över 150 000. Och antalet skadade är sannolikt minst dubbelt så stort (i de flesta krig brukar man räkna med att antalet sårade är c:a 3 ggr så stort som antalet döda).
Att de ryska förlustsiffrorna är mycket höga har varit särskilt tydligt under de senaste månaderna, då man kunnat registrera högar med dödade ryska soldater. Detta beror till stor del på att man har utnyttjat en taktik liknande den som användes under 1:a världskriget, men även av ryssarna under 2:a världskriget. Denna går ut på att man inleder med intensiv artilleribeskjutning, som inte ger särskilt mycket förluster för de försvarare som är nedgrävda i skyttegravar (om de inte råkar ut för en direktträff). Sedan följer man upp med massanfall med fotsoldater. Detta tillsammans med dålig stridsledning, dålig beväpning och låg stridsmoral ger mycket stor manspillan. Den ukrainska stridsmoralen är däremot bevisligen mycket hög och av förklarliga skäl.
För närvarande har ryssarna brist på vapen och särskilt ammunition (det har även ukrainarna). Således har det visat sig (bl.a. med stöd av fotobevis), att ryssarna nu i allt större utsträckning övergått till att använda artillerigranater producerade 2022, dvs de har gjort slut på sina lager (av lättförklarliga skäl använder man äldre ammunition först).
Samtidigt har man fått tillskott av många nyrekryterade, dåligt motiverade och utbildade soldater. Hur använder man då dem? Jo, man har på flera ställen skickat fram fotsoldater i våg efter våg – i vissa fall har man kunnat registrera upp till 60 sådana vågor under ett dygn, en del av dem bär då inte ens vapen, utan när en soldat stupat får en annan ta över dennes vapen. Resultatet blir slakt. I massmedia har man kallat det för en köttkvarn.
Även detta finns dokumenterat via videoklipp, avlyssnade ryska telefonsamtal, intervjuer m m. Och nyligen publicerade Prigozjin (Wagnergruppens grundare) foton tagna i närheten av Bachmut, med ett stort antal döda soldater uppradade på marken. Med detta ville han utöva press mot militärledningen som han anklagade för uteblivna leveranser av bl.a. ammunition, vilket orsakat stora förluster bland hans soldater. (Se till exempel en artikel av Paul Kirby, BBC News).
Uppenbarligen har det dött och skadats många under detta krig. Men ingen är betjänt av illa underbyggd info – desinformation. Det gäller att vara särskilt kritisk mot uppgifter som kan förmodas härröra från ryska källor och ryska trollfabriker, för det finns massor av exempel på hur ryssarna konsekvent ljuger. Exempelvis hävdade man under flera veckor att terrorn och dödandet i staden Butja förra våren bara var en stort iscensatt propagandaoperation, trots att bevisen från en mängd olika källor samlades på hög.
Och: redan det faktum att Ryssland censurerar all info om kriget, arresterar sådana som protesterar eller bara kritiserar aspekter av kriget osv, tyder på att man vill dölja sanningen.
Om ME:s verklighetsbeskrivning skulle vara riktig, då är det ett mysterium att Ryssland sedan förra sommaren i stort sett inte lyckats avancera någonstans, samtidigt som Ukraina i höstas hade stora militära framgångar vid Charkiv i nordöst och Cherson i syd, där man återtog stora områden. Och den emotsedda ryska våroffensiven har vi heller inte sett mycket av.
Jag anser därför att det inte är meningsfullt att ägna tid och plats åt ME:s vidare resonemang.
Jag vill bara kommentera ytterligare en liten detalj, nämligen ME:s hänvisning till den amerikanske professorn John Mearsheimer, som blivit populär bland Putin-kramare. Detta beror på att han förespråkar en politik som lägger stor vikt vid hänsynstaganden till Rysslands stormaktsintressen i Östeuropa.
Mearsheimer räknas till den s k realistiska skolan, som anser att man måste acceptera och anpassa sig till rådande maktförhållanden. Han ser på storpolitiken utifrån ett rent maktperspektiv, där frågor som rör klasskamp, demokrati, nationellt självbestämmande osv inte spelar någon roll överhuvudtaget. Det handlar i stället om maktkamp på statlig eller global nivå.
Däri ingår att man måste acceptera att mäktigare stater upprättar intressesfärer, d.v.s. påtvingar omgivande svagare stater sin vilja. Det innebär att Ryssland – som en regional stormakt – har rätt till en egen intressesfär och ingripa i omgivande stater, som Belarus och Ukraina.
Intressesfärer ger stormakter obegränsad rätt att härska och föra krig inom alla områden som de betraktar som “sina”. För mig är därför intressesfärer reaktionärt, eftersom de bevarar och stärker ojämlika förhållanden och försvårar nationell och social frigörelse.
Jag ska inte här gå in djupare på Mearsheimers uppfattning, men tipsar om en artikel av Benny Andersson (Clarté), som diskuterar det problematiska med intressesfärer.
Artikeln får en del mothugg speciellt från en Sven Andersson. Den som orkar läsa igenom hela debatten kan gärna göra det, men för att få en uppfattning om kärnfrågan räcker det med Bennys grundartikel + Bennys kommentarer direkt efter artikeln, där han har en hel del vettigt att säga om Putinkramarnas syn på Ukrainas historia under det senaste årtiondet.
Martin Fahlgren
