Debatten om Fidel Castro

Fidel Castros död har lett till reaktioner över hela världen. Vilket är helt logiskt. Castros roll i 1900-talets klasskamp, i Latinamerika och i världsmåttstock, är av tung karaktär. Vi kan se hur hatet flödar på liberala ledarsidor, från den tillträdande USA-presidenten, från högerextremister och från från den Latinamerikanska högern och borgerligheten som aldrig kan förlåta de män och kvinnor som initierade den kubanska revolutionen och ifrågasatte deras rätt att i samarbete med imperialismen utsuga och förtrycka de arbetande och fattiga massorna.

Fidel föddes som son till en jordägare. Han kunde utbilda sej till advokat på juridiska fakulteten på Havannas universitet. Han blev snabbt ledande inom studentrörelsen i kampen mot Batistas USA -stödda regim. Kuba var under Batista ett land där den amerikanska maffian och nordamerikanska företag styrde och ställde. 1953 ledde Castro ett upprorsförsök (Mest känt genom stormningsförsöket den 26 juli av befästningen Moncada i Santiago i östra Kuba) som led nederlag och resulterade i i fängelsestraff. Under rättegången höll Castro sitt berömda tal “Historien kommer att frikänna mig” som i praktiken var ett politiskt program för en demokratisk revolution. Trycket var hårt på regimen och Castro frigavs efter två år. Han begav sej till Mexiko där han samlade en grupp på 80 personer som 1956 i båten Granma tog sej till östra Kuba. Landstigningen blev katastrofal men Castro lyckades med en liten grupp (däribland Che Guevara) ta sej till bergsområdet Sierra Maestra där en bas för gerillan kunde etableras. Rebellerna antog namnet 26-juli-röresen. Gerillans popularitet växte, rekryter kom till. 1958 kunde gerillan börja inta resten av ön. Ett stöd hade byggts upp i städerna och stridsmoralen rann bort bland regimens trupper.

1 januari 1959 tågade rebellerna in i Havanna. Den oerhört brutala och grymma regimen föll ihop. Många från den kubanska överklassen flydde till USA, främst Miami, där de sen dess utgjort basen för hat, terroraktioner, ett invasionsförsök (vid Grisbukten, uppbackade av CIA) och basen för en högerextrem lobby med stort inflytande på politiken i USA.

Hos Latinamerikas fattiga och utsugna tände den kubanska revolutionen ett enormt hopp. Det gällde också i stora delar av tredje världen. Även i de imperialistiska länderna blev den kubanska revolutionen en viktig inspirationskälla främst i 60- och 70-talets ungdomsradikalisering.

Fidel hade till en början inte ett socialistiskt program för vad han ville åstadkomma, utan närmast ett radikalt socialliberalt sådant. Men Fidel och 26-julirörelsen menade allvar med sina sociala ambitioner att utrota fattigdomen och ge kubanerna ett värdigt liv. När Kuba importerade rysk olja vägrade de amerikanskägda raffinaderierna att processa oljan. Den kubanska regimen nationaliserade raffinaderierna och när USA slog till med att stoppa importen av kubanskt socker och inleda en blockad mot export till Kuba svarade kubanerna med att nationalisera alla USA-företag. Till skillnad från andra ledarskap i tredje världen som inför imperialismens tryck backat från sina ursprungliga radikala ambitioner så tog kubanerna ett steg framåt. Fidel Castro och 26-julirörelsen sökte nu sitt sociala stöd från sockerfältens arbetare och alla de fattiga revolutionen bönder och arbetare som lidit under extrem exploatering under de USA-stödda regimerna. Den kubanska deklarerades den 16 april 1961 som en socialistisk revolution.

USA:s svar blev att organisera ett invasionsförsök. De från havet landsatta knektarna bestod av exilkubaner, USA stod för träning, baser, logistik och flygunderstöd. Det beväpnade kubanska folket slog tillbaka det kontrarevolutionära invasionsförsöket. Fidel deltog själv i striderna.

Den revolutionära regeringen satte snabbt igång en mycket framgångsrik alfabetiseringskampanj. Kuba gick från att varit ett land med skyhög analfabetism till en nästan hundraprocentig läskunnighet. Sjukvården och utbildningen blev den nya regimens prioriteringar och fantastiska framgångssagor.

Borgerliga motståndare älskar att måla upp (i verkligheten falska) bilder av oss som välkomnade och stöder den kubanska revolutionen. En variant är att vi är naiva rosenkindade omogna romantiker som inte kan se hur den kubanska regimen blivit en tyrannisk diktatur. Dom snackar naturligtvis strunt. Det finns inga rena problemfria idealsamhällen. Vi är inga äppelkindade naiva romantiker. Alla processer, även revolutioner är konkreta förlopp i en komplicerad verklighet. De kubanska revolutionen genomfördes inte av en stark organiserad arbetarrörelse med decennier av skolning och erfarenheter. Den fysiska konfrontationen med Batistas trupper togs av en gerilla bestående av män och kvinnor varibland endast ett fåtal hade en genomarbetad socialistisk åskådning. De kom att radikaliseras politiskt under kampens gång. Efter den militära segern skapades basdemokratiska organ som Kommittéerna för Revolutionens Försvar (CDR) i varje kvarter. Men mellan dessa gräsrotsdemokratiska institutioner och den centrala ledningen fanns ett vakuum. Gerillans ledare var de styrande. I intensiv dialog med folket men utan valda institutioner däremellan. Det kan fungera en tid men är en farlig grogrund för formering av maktstrukturer isolerade från folket. Detta har idag rättats till och lokala, regionala och nationellt valda organ finns idag.

En annan stor fara var naturligtvis beroendet av Sovjetunionen och östblocket. USA:s blockad tvingade kubanerna till att söka allierade och Sovjetunion blev i det kalla kriget en möjlighet. Kuba överlevde men det fanns ett pris. Det kubanska ledarskapet tog aldrig itu med frågan vad som hänt med socialismen i Sovjetunionen. Att man inom slutna dörrar diskuterade byråkratiseringen i Sovjet och Östeuropa är säkert, men officiellt tog man inte upp någon kritik.

Kuba kom också att under en tid att kopiera de Sovjetiska formerna av ekonomisk styrning vilket ledde till mycket negativt.

Efter Sovjetunionens fall då Kuba förlorade stora delar av sin handel och ekonomin gick i botten genomlevde Kuba en mycket svår period. Men man har rest sej. Fortfarande är man under blockad. Fortfarande råder brist på produkter som folket skulle behöva. Men flaggskeppen sjukvård och utbildning värnas. Kuba har också sedan länge framstått som en humanitär stormakt. Överallt på jordklotet där naturkatastrofer eller epidemier slår till är kubanska sjukvårdsbrigader först på barrikaderna. Detta liksom Kubas sensationella förmåga att undvika dödsfall vid de återkommande orkanerna förtigs nogsamt i svenska media. Liksom det faktum att Kuba på ett helt unikt sätt lyckats hålla nere aidsepidemin.

USA:s president Obama slöt ett avtal med Kuba som innebar återupptagna diplomatiska förbindelser. Det är naturligtvis positivt men vi vet att de högerextrema Miamikubanerna och starka ekonomiska intressen i USA aldrig gett upp sin strävan att återupprätta kapitalismen och utsugningen på Kuba. Dessa hoppas naturligtvis på marknadsreformer som gradvis återupprättar kapitalismen som i Kina och Vietnam. I dessa strävanden kommer de att söka allierade på Kuba.

Vi kommer att få se olika linjer i denna fråga på Kuba. Den debatten får inte föras inom stängda dörrar. Full organisationsfrihet och öppen debatt måste råda. De som försvarat enpartisystemet har gjort det utifrån att den fientliga makten i norr (USA) omedelbart skulle utnyttja ett flerpartisystem för att skapa sina klienter. Det har legat en hel del sanning i det. Men enpartisystemet är också en grund för byråkratisering och isolerade maktcentra. Och nu hotar enpartisystemet den nödvändiga öppna kampen för att försvara Revolutionen och förhindra en kapitalistisk restaurering.

Fidel har aldrig förnekat att Kuba har problem med byråkrati och även korruption. Möjligheten till en restaurering finns även på Kuba. Fidel har konsekvent försvarat de socialistiska landvinningarna. Han har varit central i byggandet av den humanitära stormakten Kuba.

Vi ser ett närmast nät-trollsliknande hat flöda från, Newt Gingrich, Birgitta Olsson, Donald Trump etc. Kapitalismens och förtryckets advokatyr. Margot Wallström faller in i den opportunistiska etablissemangskören och Sverige skickar ingen representant till begravningen. Men det finns som tur är folk med ryggrad och ett solidariskt hjärta. Labourledaren Jeremy Corbyn kommer att vara på plats. Men det är sorgligt att se hur även folk med socialistiska ståndpunkter i andra frågor nu viker ner sej och tjafsar med i den borgerlig kören. Men det kan vara nyttigt att se vilka som står var. Fidel Castro tände ett hoppets ljus och vi ska föra det vidare!
Peter Widén

Liknande artiklar