Martine Orange
Mediapart, 19 november 2019
Översatt av: Björn-Erik Rosin
Det var tänkt att bli det verkliga beviset på att man är en del av den globala ekonomin: Aramco, det största oljebolaget i världen, det saudiska kungarikets kronjuvel, skulle delvis säljas ut till utländska intressen. I slutändan blev hela operationen reserverad för enbart saudier på grund av bristande intresse utifrån. Riyad har detroniserats av oljeproducenter i USA och förlorat sitt inflytande över världens oljemarknad.
Inget gick som man tänkt sig. Genom att öppna kapitalet till Aramco – det hittills största oljebolaget i världen och helt i händerna på det saudiska kungahuset – siktade arvprinsen Mohammed bin Salman (MbS) på en form av kröning internationellt. Sedan han kom till makten har han hela tiden arbetat för denna börsintroduktion, en av de största någonsin, tänkt som hörnstenen i hans projekt “Vision 2030” och tecknet på att Saudiarabien inträtt i epoken efter oljan.
Enligt hans planer skulle Aramco, som svarar för 80 procent av den saudiska regimens intäkter, värderas till minst 2 000 miljarder dollar, vilket skulle ha varit det största kapitaltillskottet på börsen. Gruppen skulle placeras endera på Londonbörsen eller i New York. Mellan 5 och 10 procent av kapitalet skulle öppnas för internationella privata investerare.
Det vattnades i munnen på affärsbanker som Goldman Sachs, Citigroup, Morgan Stanley, Bank of America – alla stora banker var involverade i operationen – inför tanken på de hundratals miljoner dollar affären skulle ge dem i provisioner.
Och sedan spårade allt ur. Efter attackerna mot Aramcos oljeinstallationer i september beslutade Mohammed bin Salman att trots allt genomföra den så länge uppskjutna börsintroduktionen. Men nu var det inte längre fråga om att göra det på någon av de stora internationella börserna: Aramco skulle värderas på börsen i Riyad. Punkt slut.
Därefter bestämde de saudiska makthavarna att öppnandet av kapitalet skulle begränsas till 5 procent. Den 16 november meddelade affärsbankerna makthavarna i Riyad att det inte var tal om att gå med på det tänkta priset: Aramco var värt 1 200, kanske 1 500 miljarder dollar, inte inte alls 2 000 miljarder. Aldrig i livet att investerarna skulle gå med på att betala ett sådant pris, trots att oljebolaget lovade att betala 75 miljarder (hälften av vinsten) i aktieutdelning de närmaste åren.
I farten beslutade den saudiska regimen att ställa in alla möten utomlands för att presentera affären som var tänkt att locka investerare. Aramcos börsintroduktion blev en allt mindre historia: Bolaget skulle nu värderas till 1 700 miljarder dollar. Bara mellan 1,5 och 2 procent av kapitalet skulle säljas till privata intressen. Och andelarna skulle enbart vara riktade till saudier.
I brist på en internationell kröning hoppades Mohammed bin Salman åtminstone på ett överväldigande godkännande på hemmaplan. Alla saudiska miljardärer, inklusive, och inte minst, de som suttit i husarrest och ibland blivit torterad i sviterna på Ritz-Carlton i Riyad vintern 2017 ombads delta i operationen. Och vissa erbjudanden säger man inte nej till.
Samtidigt ombads alla landets banker att ge helt exceptionella lånemöjligheter till sina kunder för att de skulle kunna köpa Aramcoaktierna. Taket på godtagbar skuldsättning höjdes till och med speciellt för detta tillfällen: för denna operation kan saudierna låna ända upp till det dubbla av sin första insats.
“Det är en historisk dag för Aramco. Tanken på att bli börsintroducerades gör oss entusiastiska”, sade Amin H. Nasser, det saudiska bolagets vd, den 18 november i samband med att operationen presenterades i Riyad. Aramcos nye styrelseordförande, Yasir Al-Rumayyan, använde för sin del alla medel för att få operationen att lyckas – i september ersatte han Aramcos klassiske ledare och tidigare oljeministern Khalid Al-Falih, som hamnat i öppen konflikt med MbS såväl om dennes oljepolitik som planerna på att privatisera oljebolaget. Börsintroduktionen blev nu en patriotisk gärning: den måste bli en framgång.
Men även om den saudiska regimen lyckades hålla skenet uppe har börsintroduktionen blivit ett nytt bakslag för Mohammed bin Salman, som alltsedan han började stiga uppåt bara samlat på sig missräkningar. Och den här är än mer riskabel för den saudiska regimen, eftersom den sätter strålkastarljuset på en rad svagheter som Riyad hittills försökt dölja.
“För 20 år sedan skulle investerarna ha trängts vid Aramcos dörrar för att få komma in. Men idag är det mycket svårare att sälja […] Historiens tidvatten är på väg att bestämt dra sig bort från fossila energikällor”, säger en analytiker på Bloomberg för att förklara den skepsis Riyad stött på.
Oron för klimatförändringarna håller förvisso på att ändra stämningarna inom finansvärlden. Flera investeringsfonder har redan beslutat att inte längre satsa på fossila energikällor, eftersom de på sikt mer ser dem som en riskfaktor än som en tillgång.
Man får ändå inte överskatta finansvärldens omvändelse till miljöfrågor och ekologi, den brukar inte dra sig för att sminka sig i grönt: även om användningen av olja kommer att minska i framtiden är den långt ifrån på väg att försvinna ur vårt vardagsliv.
I fallet Aramco spelar andra överväganden in. En del investerare har åberopat sig på de “famösa” reglerna om bra skötsel som finansvärlden sätter så högt och oroar sig för den kontroll regimen i allmänhet, och MbS i synnerhet, har över oljebolagets agerande och bristen på skyddsräcken. Andra framhåller den osäkerhet som omger framtiden för oljemarknaden och oron för vad som kan hända när en ny recession tycks stå för dörren.
“Försäljningen av Aramco kan inte rädda kungadömet”
Men verkligheten kan vara dystrare än så: om finansiärerna inte längre är redo att satsa de hundratals miljarder MbS hoppats på är orsaken att Aramco inte längre är någon global maktfaktor, den höna som värpt guldägg finns inte mer. Saudiarabien är inte längre den dominant i spelet om oljan man varit.
Sedan 2014 klarar Riyad inte längre av att diktera vad som händer på oljemarknaden. MbS har visserligen försökt återta den makten, i strid med ett visst antal saudiska ledare, inte minst den tidigare oljeministern. Han har misslyckats. Det priskrig han inledde mot de amerikanska producenterna av skifferolja för att tvinga dem ner på knä ledde till ett svidande nederlag och ett kursfall på oljan till förfång för alla producentländer.
Därefter har Riyad återgått till Opecs avvaktande hållning med minskad produktion och kontroll över produktionen för att åtminstone kunna hålla priset per fat över 50 dollar. Men Saudiarabiens stämma har inte längre samma tyngd inom den organisation som kännetecknas av upplösning. Alla beslut inom kartellen om produktionsmål och prissättning diskuteras numera i förväg med Ryssland, trots att det landet inte är något medlemsland. Och ryssarna har helt obekymrat tagit över tömmarna när det gäller traditionell oljeproduktion, även om Riyad officiellt har en plats i främsta rummet.
Det minskade saudiska inflytandet blev uppenbart i samband med attacken mot Aramcos oljeinstallationer i september. Dittills hade aldrig någon vågat sig på att angripa Riyad. Sårbarheten hos det land som tidigare framstått som omöjligt att komma åt gick upp för omvärlden. Men konsekvenserna av attackerna var i själva verket än värre för den saudiska regimen. Det hela var förödmjukande.
I vanliga fall skulle en minskning, även tillfällig, på 5 procent av oljeproduktionen i världen, i ett läge då Iran nästan försvunnit från marknaden (dvs 3 miljoner fat om dagen), då Venezuela nästan inte längre existerar och Libyen kännetecknas av kaos, ha lett till enorma spänningar på oljemarknaden. Och nu, ingenting. Eller nästan ingenting. Uppgången för oljepriset varade inte ens två dagar. Två veckor senare låg priserna på sin lägsta nivå för i år, runt 56 dollar per fat.
Aramcos löften om att till varje pris leverera till marknaden, andra producentländers ökning av produktionen för att kompensera Saudiarabiens minskade roll och minskad efterfrågan, är bara en del av förklaringen till den uteblivna febern på oljemarknaderna. Det finns en annan orsak också och som är mer problematisk för Riyad: Saudiarabien är inte längre den ultimata vaktposten på oljemarknaden, den som i varje ögonblick kunnat trygga jämvikten.
USA har berövat saudierna denna makt. Amerikanerna är inte längre Riyads främsta kund, den platsen har Kina övertagit, och därigenom inte längre det främsta skyddet för den saudiska regimen. De båda är numera rivaler.
Sedan 1940-talet har USA varit den största importören av olja i världen. Nu är landet den största oljeproducenten i världen, före Saudiarabien och Ryssland, med drygt 16,6 miljoner fat per dag (drygt 11 miljoner fat enligt Internationella energimyndigheten). Den spektakulära explosionen i produktionen av naturgas och skifferolja är orsaken till denna historiska omvälvning.
På några år har antalet borrningar ökat exponentiellt. Allt sker på kredit. I dag lider den amerikanska oljesektorn av överkapacitet, överproduktion och hög skuldsättning, vilket lett till att producentpriserna konstant pressats nedåt. Även om en del producenter gått i konkurs är finansvärlden fortfarande villig att låna ut pengar: i dessa tider av negativ ränta är krediterna till producenter av skifferolja de som ger högst och mest fördelaktig utdelning, eftersom de ses som de mest riskfyllda.
I ett försök att hålla huvudet över vattnet ökar producenterna hela tiden produktionen med risk för att slösa bort och snabbt tömma sina reserver. Något som bidrar till att blåsa under den nuvarande deflationistiska spiralen.
Idag är det Riyad, som en gång kunde försöka få de amerikanska producenterna på knä. som är offer för kriget om oljepriset. Även om Aramco är det största oljebolaget i världen, och har de lägsta kostnaderna (knappt 10 dollar per fat) och sitter på enorma reserver, kan det inte själv ensamt sörja för de ekonomiska behoven i ett land i omvandling. Den saudiska regeringen behöver ett pris kring 73 dollar fatet. Och sedan 2014 har det pendlat mellan 50 och 60 dollar med lägstanivåer på 25 dollar.
Något utan motstycke har inträffat: Saudiarabien samlar idag på sig underskott på grund av otillräckliga intäkter av oljan. 2014 låg landets skuldsättning på knappt 2 procent, i år är den uppe på 24 procent av BNP. För nästa år räknar den saudiska regeringen med ett budgetunderskott på 50 miljarder dollar. Och när ekonomin haltar, arbetslösheten redan ligger på över 12 procent och Internationella valutafonden (IMF) är på plats och sufflerar och föreslår ekonomiska förändringar – då är det slut på subventionerna, t ex på bensin, då blir det höjd moms och åtstramningar och nervositet i samhället.
Att sälja ut en liten del av Aramcos kapital var tänkt att ge nya pengar, lite av den finansiella smörjolja landet behöver. Den utvägen verkar idag oviss och den “Vision 2030”, som MbS tänkt sig har fått en dålig start. “Försäljningen av Aramco kan inte rädda kungadömet”, säger en del bedömare.
Vissa anser att den saudiska regimen, på längre eller kortare sikt, inte har något annat val, om man vill få bukt med det växande sociala missnöjet, än att överge pariteten mellan rivalen, landets valuta och dollarn, den monetära korsett som kväver landet genom att tvinga på landet en alltför stark valuta i förhållande till ekonomin.
Om så skulle ske vore det ett geopolitiskt jordskalv, för en sådan brytning skulle innebära det definitiva slutet för den villkorslösa alliansen mellan USA och Saudiarabien. Men det skulle också handla om ett monetärt jordskalv: dollarnas ställning som enda internationella reservvaluta, som enda valuta för internationell handel, skulle oundvikligen vara i darrning. Men det är en annan historia.
Björn-Erik Rosin
