Kvinnliga pionjärer 2: Sex i folkhemmet

Ett år har gått sedan min lyckade föreläsningsserie “Kvinnliga pionjärer” på ABF Eskilstuna. Under sju tisdagskvällar kom 25–30 personer för att lyssna på bland andra Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Nu fortsätter jag med sju nya delar i eFOLKET, den andra även som föreläsning på ABF Ludvika.

Jag brukar börja mina föreläsningar med den här mannen, Herman Lundborg (1868–1943), föreståndare för Rasbiologiska institutet. Hans liv är lika sant som sanslöst. Trots idéer om underlägsna raser och -blandning fick han en son (Allan) med en samisk kvinna (Maria Maja Isaksson). Framför ögonen på hustrun Thyra. (Förbindelsen med Hilja Holm är mer gåtfull. Hon åker till hans släktingar och försvinner ur historien.)

Herman Lundborg (1868–1943).

Herman började som läkare, men gled allt mer mot nazismen. Kontakterna Sverige Tyskland var täta och rasbiologerna inspirerade varandra. Mycket av det användes senare i Förintelsen. Hermans kritiker och efterträdare Gunnar Dahlberg var antinazist. Han tonade ner eugenik/ rasbiologi till förmån för genetik/ärftlighetslära. Annars fortsatte verksamheten som förut till 1958, då den knöts till Uppsala universitet.

1930-talet är brytpunkten mellan det gamla och moderna samhället. Det är sexualpolitikens och -reformernas decennium, men också svåröverskådligt. Förändringarna skedde succesivt, ibland följt av motgångar. 1933 grundades RFSU av Elise “Ottar” Ottesen Jensen. Hon var t.ex. till en början inspirerad av rasbiologin, något hon senare ångrade och bad om ursäkt för, särskilt under nazisternas ockupation av Norge.

RFSU jobbade med många frågor, främst upplysning och preventivmedel, främst pessar för kvinnor men även kondomer. Förbudet mot preventivmedel upphörde 1938. Ottar var för steriliseringar av fri vilja och vid behov, men emot tvångsmässiga. Den första lagen från 1934 drabbade främst sinnessjuka och -slöa, men utökades succesivt till resande, asociala, lösaktiga och epileptiker (alla godtyckliga kategorier).

I en scen i Den nya människan tar sig några flickor in på doktor Bergs rum för att läsa sina journaler. Jenny har “typiskt tattarpsyke”, spottar på journalen och svär på romani. Astrid är epileptiker, men “symptomfri” enligt journalen. Gertrud “gillar pojkar” och blir gravid med vaktmästaren Axel, senare överflyttad till mentalsjukhus och steriliserad. Manusets författare Kjell Sundstedt är hennes son.

När lagen upphörde 1976 hade cirka 63 000 personer steriliserats, flest kvinnor fast det är svårare, många vid kejsarsnitt eller andra operationer, ibland utan att informeras eller förstå. Men vi glömmer en sak. För transpersoner kvarstod steriliseringskravet vid könskorrektioner och avskaffades inte förrän 2013. 2013! Vi kan inte gömma oss bakom att det var länge sedan och att vi inte förstod bättre.

De sista viktiga personerna är egentligen två, nämligen makarna Myrdal. Gunnar (1898–1987) var nationalekonom, handelsminister och nobelpristagare. Alva (1902–1986) socialpsykolog, kyrkominister, ambassadör och nobelpristagare. 1934 kom deras debattbok Kris i befolkningsfrågan, som var och fortsätter vara omdebatterad. Högerextrema kallar den gärna “folkhemmets bibel”, jag återkommer till det.

Makarna Myrdal var inga nazister, men språkbruket i boken (folkmaterial, samhällskropp, arvshygien) för tankarna till Herman. Man kan diskutera följderna av den. Några idéer förverkligades, andra inte. Men makarna ingick i utredningar, var några av sin tids viktigaste intellektuella och präglade välfärdspolitik under lång tid. Aborträtt fick vi 1938 och fri abort (utan motivering till vecka 18) 1974.

Nära livet handlar om tre olika kvinnor. Cissi (Ingrid Thulin) kommer in efter ett missfall och vill inte ha barn. Hjördis (Bibbi Andersson) är en “spätta på tjocken”. Hon har försökt göra abort, men misslyckats vilket var olagligt. Det är ödets ironi att den enda som vill ha barn, Stina (Eva Dahlbeck), förlorar det under förlossningen. (Margareta Krook lysande i biroll som kvinnlig läkare, vilket måste varit ovanligt.)

Filmen hade en chockverkan på publiken. Åskådare svimmade och föreställningar fick avbrytas. Den markerar också brytpunkten mellan det gamla och moderna samhället. Hjördis ringer sin fästman Tage, som är måttligt intresserad. “Jag är väl för fan ingen fästman.” En kvinnlig kurator upplyser Hjördis om hennes rättigheter. “Situationen för en ogift mor i samhället är annorlunda än för 30–40 år sedan.”

Ideologiskt har extremhögern slagit knut på sig. Efter ett sekel av rasbiologi och antisemitism, har islam blivit fienden nr 1 och folkhemmet idealet. Samtidigt utpekas arkitekterna bakom, Socialdemokraterna, som nazister. Det kan sammanfattas:

Vi är nazister.
Vi är inga nazister. Vi gillar Per-Albin.
Per-Albin var nazist.

Ingenstans blir det tydligare än i Ett folk, ett parti. Man ondgör sig över rasbiologi och steriliseringar, men nämner inte att de hade brett stöd i riksdagen. Likadant med permittenttrafiken. Under kriget hade Sverige en samlingsregering med alla partier utom kommunisterna.

Det hjälper inte att SD/Samtiden publicerat kommentarer/rättelser på filmens hemsida. Ändå är det något obehagligt med den. Filmen riktar sig inte till partiets vanliga näthatstrollsvans, utan är ett försök till “riktig dokumentär”. Den riskerar att gå hem, eftersom den historiska kunskapsnivån är så låg, även inom arbetarrörelsen. Självklart fanns och finns det rasister, antisemiter och islamofober i våra egna led.

HBO avslutade nyss tredje säsongen av The Handmaid´s Tale, en fjärde är planerad. Gileads väg till makten, dess patriarkala regim och relationer till omvärlden har analyserats. Samtidigt utkommer Margaret Atwood med ännu en roman. Hon menar att “framtidsversionen ökat i betydelse och givit upphov till kvinnors protester över hela världen”, inte minst efter valen av Trump och Bolsonaro som presidenter.

Men det är inte bara Nord- och Sydamerika. Polens och Ungerns konservativa och katolska regimer har blivit allt mer nationalistiska och totalitära med tiden. Även vårt grannland Norge har konservativ koalition med Breiviks gamla FrP. I somras röstade Stortinget igenom en åtstramning av aborträtten, som varit oförändrad sedan 1976. Kvinnor som väntar flera foster får inte längre abortera ett eller flera av dem.

I Sverige är Alliansen spräckt, men M och KD drar sig allt närmare SD. Deras kvinnosyn liknar, ironiskt nog, den de anklagar muslimska män för. Det påminner oss om att sexuella reformer och rättigheter inte är självklara, utan något vi måste försvara varje dag. Annars riskerar klockan att vridas tillbaka till tiden innan Ottar och RFSU. Alla förändringar och lagar har varit förgäves. Det vore synd.

Av Tobias Persson

Källor:

  • Käraste Herman av Maja Hagerman
  • Kris i befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal
  • Den nya människan (2007, regi: Klaus Härö)
  • Nära livet (1958, regi: Ingmar Bergman)
  • Ett folk, ett parti (2018, regi: SD/Samtiden)

Serien “Kvinnliga pionjärer”

  1. Fogelstad
  2. Sex i folkhemmet
  3. Moa Martinson
  4. Astrid Lindgren 1
  5. Astrid Lindgren 2
  6. Virginia Woolf 1
  7. Virginia Woolf 2
Liknande artiklar: