31-åringen – del 1: den märkliga utredningen om mordet på Olof Palme

För i dagarna 31 år sedan – den 28 februari klockan 23.21 – dog Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Olof Palme sköts kallblodigt i ryggen. Mördaren försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, och försvunnen är han än i dag. eFOLKET publicerar idag den första artikeln av tre om mordet och mordutredningen. På 31-årsdagen publiceras en intervju med en av Sveriges främsta experter på Palmeutredningen.

  • Artikel 1: (Denna artikel) tar upp Palmes politiska gärning och det hat det väckte mot honom i vissa kretsar. Vidare görs en övergripande sammanfattning om viktiga händelser i och kring utredningen.
  • Artikel 2: går igenom de två spår som utredningen satsade i stort sett alla resurser på under lång tid. Det så kallade PKK-spåret och Christer Pettersson.
  • Artikel 3: Den märkliga utredningen – visar på att gärningsmannen och dennes medbrottslingar/uppdragsgivare skulle kunna finnas i helt andra kretsar, och hur utredningen ofta försummat – eller kanske snarare undvikit – att gå till botten med dessa spår.

Palmes politik

Olof Palme betraktades allmänt som en socialdemokrat på vänsterkanten. Han kallade sig själv demokratisk socialist. Något intresse för marxistisk teori och diskussion visade han däremot inte.

Han tog tydlig ställning för ökad jämlikhet, en välfärdsskapande offentlig sektor och reformer som ökade jämställdheten. I den valrörelse som skulle bli hans sista var han mycket tydlig med att privata vinstintressen inte hade någonting i välfärdssystemet att göra.

Han utvecklade ett starkt engagemang för fred och internationell solidaritet och underströk med kraft Sveriges alliansfrihet och neutralitetspolitik. Därför var ett medlemskap i EEC (nuvarande EU) uteslutet så länge detta var oförenligt med bibehållen neutralitetsinriktning och en självständig utrikespolitik. Ett Nato-medlemskap var naturligtvis också uteslutet.

Olof Palme var också en konsekvent kritiker av stalinismen och av frånvaron av demokrati i Sovjetunion; liksom av regimerna i Östeuropa, som stormakten Sovjetunionen dominerade.

Palmes hållning radikaliserades under 60-talet. Detta innebar också att hans kritik mot USA och Nato fördjupades. Viktiga faktorer var, förutom USA:s krig i Vietnam, säkert sådant som USA:s samarbete med Franco-Spanien, Nato-landet Portugals kolonialkrig i Afrika, Frankrikes brutala kolonialkrig i Algeriet och den CIA-understödda militärkuppen i Grekland.

I diktaturerna Spanien, Portugal och Grekland förföljdes de socialdemokratiska partierna. Flera av dessa partiers ledare tillhörde Palmes vänkrets.

Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika engagerade Palme mycket. Också här bidrog USA:s och tongivande Nato-länders tolerans gentemot det rasistiska systemet i Sydafrika till stärkandet av Palmes kritiska hållning till stormakterna på båda sidor av Atlanten.

1973 störtades Chiles socialistiske president Salvador Allende i en blodig militärkupp som hade stöd från USA. Den svenska ambassaden blev en tillflykt för socialister som sökte skydd undan vågen av utomrättsliga avrättningar.

Harald Edelstam, Sveriges ambassadör, ryckte också ut till den kubanska ambassadens undsättning där det hade samlats flera tusen, och utanför ambassaden gjorde sig militärer och en fascistisk mobb sig redo för en stormning.

Edelstam tog kontakt med Palme som gav klartecken till att ambassadören från en balkong på Kubas ambassad vecklade ut den svenska flaggan. Därefter klargjorde han att området nu stod under Sveriges beskydd. Så räddades tusentals liv.

Edelstam hade vänt sig direkt till Palme (ett telefonsamtal till radhuset i Vällingby) därför att han på goda grunder antog att svenska UD inte skulle ha gett tillstånd.

Som en direkt konsekvens blev Olof Palme uppsatt på den chilenska militärdiktatorn Pinochets dödslista.

1975 blev Olof Palme den förste av västländernas regeringschefer som besökte Kuba. Han uttryckte sympati för den kubanska revolutionen, dess sociala landvinningar och frigörelsen från stormakten USA:s dominans. Under 80-talet kritiserade han hårt USA:s stöd till de militärdominerade högerregimerna i El Salvador och Guatemala som förde krig mot sina egna befolkningar.

Likaså kritiserade han USA:s stöd till terrorangreppen mot Nicaragua. Reagan/Bush-administrationen gjorde stora ansträngningar för att få europeisk acceptans för en direkt intervention i Centralamerika. Planen gjordes om intet främst på grund av motståndet från tre ledande europeiska socialdemokrater: Willy Brandt, Bruno Kreisky och Olof Palme.

Under åttiotalet blev Palme mycket aktiv i arbetet för avspänning och för skapandet av en kärnvapenfri zon i Norden. Detta sågs som mycket negativt i Natokretsar och av Reaganadministrationen. I april 1986 skulle Palme besökt Sovjetunionens nye ledare, Michael Gorbatjov, för att diskutera vägar till avspänning. Men mordet den 28 februari satte stopp för det mötet.

En dryg vecka före sin död höll Olof Palme i Stockholm ett stort tal inför “Folkriksdagen mot apartheid”. Ledande ANC-företrädare medverkade. Sverige hade under Palmes tid som statsminister blivit den främsta bidragsgivaren utanför östblocket till södra Afrikas befrielserörelser. Palme betraktades av företrädare för apartheidregeringen i Sydafrika som en dödsfiende.

1986 handlade det också om hans arbete för utvidgade sanktioner. Detta mot bakgrund av en dramatisk skärpning av anti-apartheidkampen inom Sydafrika, och en kritisk situation för sydafrikanerna i kriget mot MPLA-regeringen i Angola och befrielserörelsen SWAPO i Namibia.

På hemmaplan angreps Palme med ökande intensitet från högerkrafterna i Sverige. Han avskyddes inom stora delar överklassen och högern på grund av sitt engagemang för jämlikhet. Han beskylldes också i olika och allt högre tonarter för att vara någon form av agent (“en svensk Treholt”) för Sovjetunionen, och han anklagades för att medvetet se mellan fingrarna vad gällde de påstådda ubåtskränkningarna.

Svenska marinofficerare angrep honom hårt och inom Säpo fanns det många som mellan skål och vägg orerade om att Palme var “en säkerhetsrisk”. Inom Stockholmspolisen uppdagades förekomst av en organiserad högerextremism, med intensivt Palmehat som en framträdande ingrediens.

Den fråga som måste ställas är förstås om Palmes politiska linje och det hat den frambringade, internationellt och här hemma, kan ha legat till grund för avrättningen av vänsterpolitikern och Sveriges statsminister Olof Palme.

“Jag litar inte på Olof Palme, men på regeringen.”
Svensk marinofficer i intervju i Svenska Dagbladet den 10 november 1985

“Sverige utan Palme blev ett mer normalt land. Regeringarna efter Palme sökte inte längre uppnå grundläggande förändringar i världen.”
Richard Burt, biträdande utrikesminister USA, under Reagans presidentskap.

“Den (svenska regeringen) hade vi inget otalt med, bara med dess ledare Olof Palme”.
Edward Luttwak, säkerhetspolitisk rådgivare till Ronald Reagan.

Sammanfattning – från mordet och framåt

Dagen efter mordet tog Hans Holmér regelvidrigt och kuppartat kommandot över utredningen. Holmer var länspolismästare i Stockholm och skulle inte ha någonting med den dagliga spaningsledningen att göra. Men han hade uppenbart regeringens stöd. Holmér skaffade sig snabbt ett järngrepp om utredningen. Åklagarna trängdes undan och erfarna mordutredare fick mer perifera roller.

Kort tid efter mordet blev den så kallade “33-åringen” anhållen som misstänkt. Han var en udda personlighet med högerextrema sympatier. Bland annat hade han kontakter med EAP, en USA-baserad underrättelse- och desinformationsorganisation. “33-åringen” släpptes ur häktet efter några veckor.

Det kom in flera vittnesmål om att walkie-talkiemän hade setts i centrala Stockholm. Det var iakttagelser från Gamla Stan vid tidpunkten när Olof och Lisbeth Palme lämnade bostaden för att ta tunnelbanan till biografen Grand, och i anslutning till mordplatsen vid tidpunkten för mordet.

Tidigt kom det också in tips om att Sydafrika, högerextrema poliser och Säpo kunde vara inblandade i mordet. Flera polismän besökte också kolleger i Sydafrika åren runt Palmemordet. Ett av de första tipsen om Sydafrika kort tid efter mordet försvann när det hamnade hos Säpo.

Det fanns också indikationer om att det i högerextrema kretsar fanns kännedom om att något skulle kunna hända Olof Palme. Bland annat lämnades en varning till regeringskansliet åtta dagar innan mordet om att Palmes liv kunde vara i fara.

Det mesta av utredningens resurser riktades under våren 1986 in på spaning mot den kurdiska organisationen PKK. Åklagarna bedömde att spåret saknade substans, men Holmér hade regeringens stöd. Först i december blev spårets avsaknad av substans så uppenbar att åklagarna kunde tvinga bort Holmér. Men det skulle snart visa sig att Holmér inte var borta från fältet.

Efter en tid tog en privat spaningsstyrka vid och fortsatte att driva PKK-spåret. Drivande var den socialdemokratiske bokförläggaren Ebbe Carlsson. Han hade både politisk och journalistisk bakgrund, och hade under många år odlat kontakter inom polis- underrättelsekretsar. Med Holmér hade han verkat tillsammans tidigare, och så fortsatte de nu. I det fördolda.

Olagligheter ledde till att när den märkliga spaningsverksamheten uppdagades, tvingades justitieministern Anna-Greta Leijon att avgå. Hon hade grovt brutit mot reglerna då hon gav Ebbe Carlson grönt ljus.

Ny spaningsledare blev så småningom Hans Ölvebro, i februari 1988. Det framkom snart att den nye spaningsledaren fokuserade på den “ensamme galningen” – på “buset”, småkriminella, mentalt tilltufsade och missbrukare.

“41-åringen” Christer Pettersson häktades hösten 1988 som misstänkt för mordet. Han fälldes senare av nämndemännen i tingsrätten men friades i hovrätten. Samtliga jurister har ansett att bevisningen mot Pettersson varit för svag. Framför allt ansåg de att Lisbet Palmes utpekande inte höll.

1996 exploderade Sydafrikaspåret. En överste i polisens hemliga underrättelseorganisation i Sydafrika uppgav inför domstol att landets säkerhetstjänst låg bakom mordet på Olof Palme. Efter hårt tryck i medierna begav sig Hans Ölvebro och åklagaren Jan Danielsson till Sydafrika för att ställa frågor. Flera sydafrikanska källor har hävdat att de två svenskarnas intresse inte verkade särskilt starkt.

Vid denna tid hade också åklagarna och spaningsledningen bestämt sig för att på nytt försöka få till ett åtal mot den frikände Christer Pettersson. Svea hovrätt avvisade en resningsansökan året därpå.

1999 kom Granskningskommissionens betänkande om utredningen efter mordet på Olof Palme. Uppdraget innefattade en särskild granskning om misstankarna om polisers eventuella medverkan till mordet. Efteråt har en ledamot i kommissionen framfört att man borde ha gjort bättre ifrån sig när det gäller misstankarna om eventuell polisinblandning.

Utredningen i olika konstellationer gick sedan på sparlåga under många år även om relevanta uppslag ventilerats i media. Den nuvarande spaningsledningen tycks ibland visa ett mer seriöst engagemang, vad gäller till exempel alla uppgifter om personer med walkie-talkies under mordkvällen.

Dessa kan in sin tur eventuellt kopplas till uppgifter om att den hemliga gruppen “Stay Behind” kan ha varit aktiv under mordkvällen. Stay Behind var ett paramilitärt nätverk som initierades av CIA och Nato, i en rad europeiska länder. Även neutrala Sverige var med från 1950-talet och Stay behind fanns kvar i Sverige till i början på 2000-talet. Det är belagt att Stay Behind i andra länder har varit inblandad i dödliga attentat. I till exempel Italien är det utrett och klarlagt att organisationen begått terroraktioner i stor skala. Målet har varit att förhindra en politisk utveckling “åt vänster”.

I nästa artikel (artikel 2 av 3) kommer vi att närmare granska de så kallade “huvudspåren” PKK och Christer Pettersson.

Tommy Jansson, Tomas Widén

31-åringen – del 1: den märkliga utredningen om mordet på Olof Palme

av Tomas Widén lästid: 8 min