När Kristersson & Co står och sjunger den eviga tillväxtens lov och prisar kärnkraften som världens räddning, borde de i stället sätta sig ner och tänka efter.
En global tillväxt på tre procent kommer att medföra att ekonomin blir elva gånger så stor i slutet på seklet. Hur skulle den tillväxten se ut?
När jag föddes fanns inga TV-sändningar. Inga persondatorer. Inget internet. Inga bärbara telefoner. Telefonsamtalen kopplades vidare i växlar vars personal mycket väl kunde tjuvlyssna på samtalet. Det var lätt att ta körkort men bilarna var få. Motorcyklar och mopeder var på modet och som Rosling påpekade: den som går vill köpa en cykel, den som cyklar vill ha en motorcykel. Följaktligen drömde människor om att bli bilägare. Om vi ska fortsätta samma resonemang, det som Kristersson för, så drömmer vi nu om att flyga våra egna privata plan.
I början på femtiotalet – när vi flyttade in – höll huset varmt med kaminer och vedspisen i köket. Centralvärmen blev ett lyft. Pannan eldades med koks. Grannarna gick över till olja. Vi flyttade. För ett par år sedan körde vi förbi huset och stannade till för att se hur det såg ut. Jag började gapskratta. Huset hade växt och når nu nästan ut till gatan.
På sextiotalet – när jag började bli medveten om vad vi åt – räckte tre hekto köttfärs till köttbullar åt fem personer. Två kilo strömming låter mycket men fisken var billig. Utfiskade hav har gjort den dyr. Jag vill minnas att när tomaterna blev en vanligare grönsak sockrade vi dem…
Att sy sina egna kläder är en lyx få förunnat. Vi uppmanas att laga dem men var finns tiden? Mamma sydde, stickade och virkade, under större delen av sitt liv sina kläder själv. Som barn kunde jag sitta vid en katalog från Ellos eller Haléns och drömma om färdigsydda kläder. Jag älskade mina Lee-jeans över allt annat men tänkte inte ens tanken att det gick att köpa ytterligare ett par.
På samma sextiotal började hemmafruarna jobba. De började arbeta i branscher där inkomsterna var låga. Först städade mamma, sedan blev hon sömmerska på den enda textilindustrin i närheten, för att slutligen bli metallarbetare och tillverka skrivmaskiner. Hon gick i pension innan branschen säckade ihop och togs över av persondatorerna. Själv hamnade jag på Volvo CE i Eskilstuna.
För sina första inkomster köpte mamma en begagnad svartvit TV. Längre fram blev det en tvättmaskin. Vårt första kylskåp fanns i den lägenhet vi flyttade till i december 1967.
Då, när jag växte upp, tillhörde Sverige det Hans Rosling kallar medelinkomstländer. Under min livstid har vi flyttat upp ett eller ett par snäpp till, till höginkomstländerna. Vad innebär det?
Enligt en artikel från SCB, publicerad den förste januari 2016 och sökbar på nätet, har Sveriges inkomster femdubblats på de 66 åren mellan 1950 och 2016. Hur ser världen ut om vi ökar BNP elva gånger till år 2100?
I början på sjuttiotalet var kärnkraft stort men det dröjde inte länge innan motståndarna vann gehör för sina synpunkter. Diskussionen om slutförvaringen är fortfarande aktuell. Helst där, inte här. Detsamma gäller brytningen av jordartsmetaller – helt nödvändiga för om framtidens människor ska få energi – helst där men inte här. Nu är frågan: hur stora skador blir det inom brytningsområdet? Och inte att förglömma – det behövs ny teknik att utvinna metallerna; vi måste vara rädda om vattentillgångarna. Men är det inte bättre att vi håller koll på hur brytningen går till än att vi överlåter det till länder som struntar i vilket?
Googlar på perovskit. Ett nytt material att tillverka solceller av. Hittar massor av nya innovationer. Ett litiumbatteri som kan lagra 100 megawattimmar på Hawaii. Andra lösningar av lagringsmöjligheterna som både är lite svåra att beskriva och ännu svårare att förstå men vi behöver lagringsmöjligheter av den förnyelsebara energin.
Hittar nya innovationer överallt. Hittar genomförda projekt överallt. Förvånansvärt många av dem har gjorts i länder med begränsade – eller till och med mycket begränsade – resurser.
Träd behöver koldioxid. Skogsskövling är därför en av de största orsakerna till att vi får problem med ett varmare klimat. Skogsskövlingen utförs inte alltid i stor skala som i Brasilien och Indonesien; lika ofta handlar det om att en fattig befolkning behöver bränsle till matlagningen. För hundra år sedan var mellan 35 och 40 procent av Etiopiens yta täckt av skog. Nu är det fyra procent. För att förändra detta planterades 350 miljoner träd i Etiopien den 30 juli 2019. Vi får hoppas att det stora flertalet tar sig; samtidigt som skogen förbrukar den koldioxid du släpper ut när du kör bil kan den bli en inkomstkälla för ett fattigt folk.
Solenergi i Marocko. Vindkraftverk i Mexiko. Varje dag trillar det ner någon ny hoppingivande information men vi måste ta till vara på den. Vi måste se till att våra politiker styr upp verksamheten i rätt riktning och inte tillåter att vi fortsätter att använda samma föråldrade teknologi som nu, vare sig det gäller bilar eller kärnkraftverk.
Visst finns det hopp. Problemet är att de flesta av oss vill fortsätta att göra allt som vi brukar göra. Alla de som tjänar pengar på olja och kol vill fortsätta att göra det, de vill till och med utöka sina verksamhet. Alla vill hålla på med sitt, även de som tillverkar ohälsosamma eller direkt farliga produkter som tobak, alkohol, godis och vapen. När vapenfabrikanterna får fortsätta finns det givetvis ingen orsak att stoppa konsumtionsindustrin även om den hellre bränner upp kläderna oanvända än ger bort dem.
Trump gick till val på att kolbrytningen skulle få ett uppsving men nu läggs kolkraftverken ner. Enligt en artikel i SVD 191006, författad av Per Alestig, har 15% av USA:s kolkraftverk försvunnit sedan han fick makten och det ser inte bättre ut i framtiden. I EU insisterar polackerna på att fortsätta med kol för att slippa köpa rysk gas. Varför?
I jämförelse med sol och vind är kärnkraft en dyr energikälla med ett avfall som mänskligheten måste ha koll på lång tid framöver.
Visst går det framåt men politikerna sitter fast i det förflutnas dyngpöl.
Siv Aksila
