Frida Stranne och Trita Parsi, två svenska forskare med inriktning US-amerikansk utrikespolitik, är författarna bakom den nyutkomna boken Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront, 2023).
Boken har väckt stort intresse. Seminarier och studiecirklar planeras kring boken på många håll i landet. Men en påtaglig irritation har också kunnat märkas i flera recensioner. Bokens faktabudskap är nämligen väldigt “opassande” i dessa tider av NATO-eufori, militarism och ohämmad anpasslighet gentemot supermakten USA:s politiska och militära makthavare.
Båda författarna har gedigen förankring i forskning bedriven i Sverige och i USA.
Frida Stranne var 2013-14 gästforskare vid American University, Washington DC. Hon doktorerade 2011 vid Göteborgs universitet med avhandlingen George W. Bush – en (r)evolution i amerikansk utrikespolitik, och är författare till boken Supermakten – vad varje svensk bör veta om USA (Mondial, 2020).
Trita Parsi (född i Iran, uppväxt i Sverige och numera bosatt i USA) har examen från Uppsala Universitet och Handelshögskolan i Stockholm. Han har doktorerat vid John Hopkins University och är vicepresident för tankesmedjan Quincy Institute. Böcker han gett ut är Treacherous Alliance (2007), A Single Roll of the Dice (2012) och Losing an Enemy (2015).
I Illusionen om den amerikanska freden beskriver Stranne och Parsi hur den US-amerikanska supermakten växt fram och analyserar de politiska, ekonomiska och kulturella strukturer som bestämt kursen. Ett grundläggande begrepp i analysen är det militärindustriella komplexet, och i Daniel Ellsbergs efterföljd betonar författarna att det är viktigt att till militärapparaten och vapenindustrin lägga det politiska etablissemanget, säkerhetstjänsterna, tankesmedjorna, de dominerande massmedierna, och viktiga delar av universitetsvärlden.
Inom detta formidabla maktkomplex tenderar dessutom, enligt Stranne och Parsi, alltid hökarna att få övertaget. Resultatet har blivit en sorglig historia av blodiga och repressiva interventioner.
Stranne och Parsi understryker också att USA:s militärindustriella komplex inte alls dämpade sin våldsanvändning och strävan efter kontroll och herravälde efter 1990 då det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens kollaps och upplösningen av det så kallade Östblocket. Mycket tydligt har från de makthavande i USA gjorts klart att målet är att ingen annan makt, vara vem det vara månde, skall i ekonomiskt och militärt hänseende tillåtas närma sig USA:s nivå. Gapet till den egna supermakten, den enda kvarvarande, skall bibehållas och helst ökas. Maktförhållandet i världen skall även i framtiden vara unipolärt.
Stranne och Parsi beklagar USA:s vägval. Det vore bäst för världen, och även för USA självt, om USA:s makthavare istället accepterade en multipolär värld, menar författarna.
När boken på solid faktagrund redogör för den historiska utvecklingen och analyserar framväxten och befästandet av den militaristiskt-kapitalistiska maktstrukturen är författarna övertygande. Men “rekommendationen” att systemet nu ska göra ett förståndigt “vägval” och slå in på accepterandet av en multipolär värld hänger i luften.
Det system som Stranne och Parsi beskrivit kommer helt enkelt inte att göra ett sådant vägval, just därför att systemet, maktkomplexet, ser ut och fungerar som det gör.
Dessutom: Om en så kallad multipolär värld ändå skulle komma till stånd, trots den US-amerikanska maktelitens motstånd, skulle ju imperialismen, interventionerna, förtrycket, utsugningen, militarismen och risken för storkrig ändå bestå. En värld dominerad av USA, EU, Kina och kanske Ryssland kan aldrig bli det som arbetarrörelsen, fredsrörelsen och miljörörelsen kommer att kämpa för. Målet för dessa rörelser måste vara att avskaffa militarismen och storkapitalets välde. Endast så kan en anständig värld säkras.
Det betyder också att internationalismen måste ställas i främsta rummet. På internationalistisk och internationell grund måste kampen föras underifrån, av starka solidariska folkrörelser. Detta är den enda realistiska vägen.
Styrkan i Frida Strannes och Trita Parsis bok ligger alltså i den historiska beskrivningen av det nuvarande tillståndets framväxt och i analysen av maktstrukturen. Illusionen om den amerikanska freden kan varmt rekommenderas till alla som vill fördjupa sina kunskaper om det omänskliga system som vi har att konfrontera. Det är förvisso inte svårt att instämma med den förre svenska utrikesministern och tidigare chefen för Internationella atomenergiorganet (IAEA), liberalen Hans Blix:
Frida Stranne och Trita Parsi, två kunniga och klarsynta skribenter, gör i denna bok välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik.”
