Mowafak Fadhel utanför entrén till sin arbetsplats, Rekarne-gymnasiet i Eskilstuna.

Vart går Irak? – Intervju med Mowafak Fadhel

I fredags (29/11) meddelade Iraks premiärminister Adil Abd al Mahdi att han skulle lämna in sin avskedsansökan till parlamentet. Bakgrunden är de massdemonstrationer som pågått i huvudstaden Bagdad och i många andra städer. Demonstrationerna inleddes i början av oktober, och har inte mattats av. Tvärtom har en ständig utveckling av deltagarnas målmedvetenhet och organisering ägt rum.

Demonstranterna har bemötts med mycket våld, tårgas och beskjutning med skarp ammunition, från säkerhetsstyrkor. Antalet dödsoffer uppgår (30/11) officiellt till 400.

Det officiella antalet är med största sannolikhet en stark underdrift, säger Eskilstunabon Mowafak Fadhel till eFOLKET.

Mowafak arbetar sedan flera år tillbaks som matematiklärare på Rekarne-gymnasiet. Han är född och uppväxt i Irak. Uppväxtmiljön var sekulär – religiös sekterism lyste med sin frånvaro.

Det var arbetarrörelsen och marxismen som var basen för min ideologiska orientering redan från ungdomen. Naturligtvis glädjer det mig att de som idag demonstrerar för jämlikhet och en demokratisk grundlag också betonar att en sekulär ordning inom politiken måste ersätta dagens religiösa sekterism – att religionen måste skiljas från politiken.

Bakom den svåra situation – skyhög arbetslöshet, enorm ojämlikhet och utbredd korruption – som det irakiska folket nu konfronterar ser Mowafak tre historiska grundorsaker:

För det första den långvariga diktatoriska regimen under Baathpartiets höger och Saddam Hussein. Han ledde Baathpartiet och hade 1963 varit delaktig i mordet på premiärministern Abd al-Karim Qasim, ledaren för en nationalistisk, anti-kolonialistisk regering baserad på Nasser-inspirerade officerare.

För det andra uppsvinget för religiös identifikation och sekterism. Baathpartiet var ursprungligen och officiellt sekulärt men under 90-taletbörjade även Saddam spela ut det religiösa kortet. Det handlade bland annat om att möta den iranska regimens propaganda och anspråk på att politiskt representera Islam.

Och för det tredje de förödande följderna av USA-alliansens folkrättsvidriga angrepp 2003. Utöver enorm materiell förstörelse och hundratusentals dödade ledde USA-interventionen ett superkorrupt oljedrogat politiskt system. Med sin fantasiinkomster kom politikerna att bilda en parasitär kår som struntade i folkets levnadsvillkor och som använde religion och etnicitet i partiprofileringarna för att förhindra uppkomsten och utveckling av klassmedvetande och folkligt enad kamp underifrån.

eFOLKET: Vilka planer tror du nu smids för att utnyttja och ta udden av den folkliga mobiliseringen?

MF: Den interna politiska fraktion som möjligen skulle kunna styra de folkliga protesterna i en för systemet ofarlig riktning är den som leds av shiamuslimen Muqtada al-Sadr. Han har sedan en tid knutit det mycket försvagade kommunistpartiet till sig, i en valallians. Sedan ska man ha klart för sig att alla “intressenter” i och utanför Irak, funderar på hur man ska kunna intervenera. Inte minst Saudiarabien. Och Iran förstås. Liksom USA. Det betyder att systematiska provokationer inte kan uteslutas. USA är inte, trots sin retorik, intresserat av ett demokratiskt Irak. Och ingen av staterna i området vill se ett Irak demokratiskt styrt av folket.

eFOLKET: Vilka är, enligt dig, förutsättningarna för att det folkliga upproret skall kunna krönas med framgång?

MF: Enligt min mening måste folket som protesterar utveckla ett eget politiskt alternativ. Under de två månader som gått har många framgångsrika initiativ tagits vad gäller livsmedelsförsörjning, sjukvård, kulturella aktiviteter, transporter och så vidare. Det som nu måste till är en politisk organisering och att man diskuterar fram grunddragen till ett politiskt program. Det behöver inte alls vara detaljerat. Huvudsaken är att det innehåller de mest brännande frågorna som man snabbt kan enas om att sätta på pränt: Eliminering av korruptionen, ett nytt valsystemet, religionens skiljande från politiken, demokratisk kontroll över (och statligt ägande av) alla oljetillgångar, ett program mot arbetslösheten och ett inkomstutjämnande skattesystem.

Liknande artiklar: