I Eskilstuna-Kuriren kan vi 13/10 läsa om två hybrid-vargvalpar som fötts i Bie utanför Katrineholm. Dessa valpar kommer av länsstyrelsen nu begäras skjutna, då hund inte är ett önskat inslag i den svenska vargstammen. Detta kan kanske vara lite förvånande för de sörmlänningar som inte känner till att det faktiskt nu mer finns varg i Södermanland. Denna artikel ska försöka beskriva vargens historia och dess återtåg i de svenska markerna samt vilken påverkan den haft på stora delar av samhället.
I Carl Von Linnés anteckningar från tidigt 1700-tal beskrivs vargstammen som ”en stam som på sistone minskat kraftigt”. Vargen har i tusentals år betraktats som ett skadedjur och en plåga för alla människor som lever och verkar på landsbygden. Redan på 1200-talet fanns landsbygdslagar som befallde bönderna att göra allt i sin makt för att decimera vargen. Redskap som användes för att uppfylla dessa krav var bland annat vargnät, lapptyg och den beryktade varggropen. En annan metod var de ”vargskall” som anordnades av bönder och torpare. Det finns dokument som avslöjar att några av dessa skall bestod av flera tusen deltagare, frånvaro från skallet bestraffades nämligen med böter. År 1647 infördes skottpeng på vargen.
Ifall man ska tro Linné gav alltså dessa kollektiva satsningar resultat. Men antalet vargar har inte legat i en sjunkande kurva sedan 1700-talets början för att sedan stiga i våra dagar. Under 1800-talet ökade vargstamen och var en oerhört problematisk art för Sveriges landsbygdsbefolkning. I och med att Gustaf III år 1789 gjorde det lagligt för alla markägare att på sin egen mark jaga klövvilt, minskade vargens bytesdjur, och människan och vargen blev inte bara fiender utan även konkurrenter. Detta drev vargen in i byar och bondgårdar där tamdjur fick ersätta klövviltet som vargens bytesdjur. Det var sorgligt nog inte bara kor och får som fick sätta livet till. I Gysinge Bruksort utanför Sandviken härjade den så kallade ”Gysingevargen” 1820-1821. Gysingevargen dödade nio barn och skadade 15, vilket gör den till vargen som dödat flest människor i Skandinavien. Dessa stigande angrepp på människornas närmiljö gav troligen landsbygdsbefolkningen en fastare beslutsamhet i att försöka utrota vargen. Mellan 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige. Vargstammen fortsatte att skjutas ner fram till 1900-talets mitt då den i princip var utrotad. Den sista sörmländska vargen sköts 1897 vid Järna Gård i Grytsbergs Socken av undertecknads farfars gammelfarfar.
Men. Faktum är att meningen ovan inte är sann. Vargen vid Järna Gård är inte den varg som senast skjutits i Södermanland. Längre ner kommer vi återkomma till denna fråga.
1982 upptäcktes ett vargrevir på tre individer i Nyskoga, Värmland. Rykten har florerat om att de tre vargarna i Nyskoga smugglades in från Ryssland, men det är inget som kan understrykas med säkerhet. Under 80 och 90-talet växte vargstammen väldigt långsamt på grund av illegal jakt och att vargen hade problem med reproduktionen, då vargstammen hade och har stora problem med inavel. Vargens återkomst väckte starka känslor hos den svenska jägarkåren som i vargen ser en konkurrent om viltet. Vargen har en benägenhet att döda jakthundar ifall de kommer åt, vilket också är en stark anledning till att vargmotståndet är så stort inom jägarkåren. Vargdebatten mellan stad och landsbygd har i och med att vargstammen ökat under 2000-talet vart inflammerad och lett till många konflikter. De anrika fäbodarna har minskat dramatiskt då deras verksamhet omöjliggörs av vargens närvaro. Detta är ett av argumenten som används när landsbygdsaktiva anklagar stadens politik för av kväva landsorten. Små segment av jägarkåren har bildat tjuvskytteligor som bedrivit en organiserad jakt på vargen. Några av de mest uppseendeväckande handlingar dessa ligor utfört har vart att lägga ut förgiftat kött i skogarna (vilket vilken annan levande varelse som helst kan äta) de har även klippt upp viltstängsel längst vägarna, i hopp om att vargarna ska leta sig ut på vägarna och bli överkörda (något som säkerligen lett till att viltolyckorna med alla andra djur förutom varg ökat).
I skrivande stund finns två vargrevir i Södermanland, ett i Sjunda utanför Gnesta och det andra i det tidigare nämnda Bie. Och inte bara i detta landskap har vargen gjort ett återtåg. Vargen finns i dag i samtliga av Svealands landskap, samt Gästrikland och Hälsingland. Den svenska vargstammen uppskattas i dag till omkring 355 individer inom 37 olika revir. De flesta av vargreviren är koncentrerade kring Dalarna och Värmland. 2010 beviljades för första gången jakt på varg sedan den fridlystes 1966. 27 vargar var antalet som beviljades på licensen. År 2012-2014 stoppades dock jakten i och med juridiska överklaganden. Denna tvist var något som i allra högsta grad utkristalliserade sig till en strid mellan stad och landsbygd. 2015 fick Södermanland sitt första vargrevir i och med att ett vargpar slog sig ner i Sjunda. Länsstyrelsen i Södermanland tror att sex valpar fötts i Sjundareviret. För att gå tillbaka till frågan om vilken varg som senast skjutits i Södermanland så är det Sjundatiken som är svaret på frågan. Hon sköts i september 2015 av en jägare som var ute på promenad med sin hund. Jägaren står i dag åtalad för jaktbrott.
Den svenska vargstammen fortsätter vara ett känsligt ämne som oundvikligen sätter en kil mellan stad och land. Länge har jargongen i Dalarna/Värmland vart att vargen måste bosätta sig i Stockholm för att det ska bli tal om att reducera vargstammen. I städerna beskylls landsbygdsbefolkningen för att gnälla över saker som i mångt och mycket är hanterbara. Att vargstammen kommer öka till 1800-talets nivåer på flera tusen är föga troligt. Dock kan vi bara avvakta och se vilka konflikter/kompromisser som kommer utvecklas kring denna brännande samhällsfråga.
