VARFÖR? eller PÅ VÄG MOT RÄNNSTENEN.

Nytt mycket tänkvärt och spännande – för att inte säga hejdlöst hisnande – pjäsmanus av BRUNO BRAN

En sal i ett fattighus. Nedsliten inredning: trasig öppen spis, bord, stolar, bokhylla utan böcker, litet skrivbord med papper och pennor, papperskorg, TV. Allt placerat utan estetisk omsorg. Prydnadsföremål – vattenkaraff, imitation av riddarrustning, porträttmålning föreställande Petander, chef för anläggningen, en lampett på väggen. I fonden draperi in till köket. Vid prosceniet (eller motsvarande beroende på spellokal) ett annat draperi in till vad som kallas ”salongen”, som ligger vägg i vägg med ett köttförråd. Kök, ”salong” och köttförråd ej synliga för publiken.

I salen vistas för det mesta några av de boende.

Dessa är: OSCAR, ROSE-MARIE, STADENS HJÄLTE, m.fl.

Personalen: VANJA, RONNY.

Dessutom: DANNE, ADVOKATEN.

OSCAR: Varför, ja varför? Frågan flämtar till som en levande låga mot en stenvägg i en gammal borg. Mitt namn är Oscar Svensson. Som i visan. Den är gammal. Ni minns den inte. Jag har hört den många gånger. Min far sjöng ofta ett par rader ur refrängen: ”Oskar Svensson, var har du ditt förnuft? Du gick för långt för att få lite luft.”

VANJA(skriver brev): ”Kära far och mor. Här är alla idioter. Skicka pengar på min födelsedag. Jag går en kurs i pedagogisk terapi. En sak har jag fattat. Ska man komma nånstans, får man slicka röv. Med vänlig hälsning er dotter Vanja.”

(Lägger brevet i ett kuvert, slickar på kuvertet, klistrar igen det, skriver på en adress, sätter på ett frimärke, slänger brevet i en papperskorg.)

OSCAR: Hur kom vi hit? Det är ett skarpt sken i frågan, som får ljusdunklet att vika, men det varar inte länge. Skymningen tar tillbaka sitt mörker. Föremålen ligger där de ligger utan att ha blivit klart belysta.

VANJA(till ROSE-MARIE): Hur mår du?

ROSE-MARIE: Det vore att gå in i en tolkningsfråga, och jag är inte beredd att ta den diskussionen.

STADENS HJÄLTE: Jag diskuterade gatunätet med kommunstyrelsens ordförande. Han hade stor förståelse för min synpunkt att det förekommer för många enkelriktningar.

VANJA(till ROSE-MARIE): Vad har du gjort i dag?

ROSE-MARIE: Jag hade en gubbe som knyckte trosorna för mig. Jag blev så förbannad. Det gjorde kanske inte så mycket i sig, men det handlar om principen.

VANJA: Ja nej just det.

ROSE-MARIE: Annars rullar det på som vanligt. Med chefen. Det vill säga – han har börjat vrida på handleden samtidigt som han känner efter.

VANJA: Vem?

ROSE-MARIE: Egon Petander! Chefen! Han måste sluta med det, annars kan jag få bestående skador.

VANJA: Har du haft en dröm?

ROSE-MARIE: Jag drömde i natt att jag skar en bit kött ur en levande katt. Det smakade inget vidare.

VANJA: Vi får låta styrelsen titta på det här.

ROSE-MARIE: Styrelsen? Ni har väl ingen styrelse! Ni har ingenting! Förutom chefen har ni Ronny! Och den här nya!

VANJA: Den nya? Det är ju jag!

ROSE-MARIE: Ja vad tror du att du själv är? Tror du att du är nån djävla terapeut? Du är kokerska! Utan utbildning! Du kan värma köttbullar i mikron och mosa potatis!

VANJA: Vi får återkomma.

STADENS HJÄLTE(reser sig upp): Ja jag ska väl säga adjö. Jag vill tala om att nu går jag. Jag går nu. Adjö, nu går jag. Det var bara det. Adjö. (Sätter sig ner.)

OSCAR: Varför, varför säger vi igen, och det ser ut som om det fladdrande eldskenet i den öppna spisen skrattar.

ROSE-MARIE: Hahaha!Det skrattar åt dig!

OSCAR: Vattenkaraffen är full med vätska, troligen vatten. Karaffen är av en sällsynt dyr kristallsort. Med proppen på kan den behålla vattnet i hundratals år. Glaskonstnären Jeppe Tasse ägnade mer än femton år till att framställa detta enda exemplar.

VANJA: Nu är det strax middag.

OSCAR: Och här ser vi en lampett från 1794 – förfärdigad av guldsmeden Albertoroso Gambiani. Den är berömd för sitt fladdrande sken som kommer sig av reflektorer som vibrerar av den förhöjda temperaturen.

RONNY(in): Käk! Käk!

OSCAR: Gick vi verkligen hit? Har vi flugit? Nej, vi har färdats som vanligt. Vi tog den vanliga vägen. Det gör vi alltid. Vi kommer alltid till dom vanliga platserna. Men hur kom vi hit? Nu frågar vi i en cirkel.

RONNY: Käk! Hör alla mig? Käk!

OSCAR: Uppfinnaren Jochum Riedenswanz som levde här skapade år 1713 den första huvudvärkstabletten. Han bad att få bli slagen i huvudet för att prova medlets duglighet. En procedur som upprepades varje morgon i två veckors tid. Sista tillfället slog man för hårt.

(Till ROSE-MARIE): Jag krälar i stoftet för dig.

ROSE-MARIE: Ja inte städar dom nåt vidare.

OSCAR: Vad gör vi här egentligen?

ROSE-MARIE: Vi ska ut.

OSCAR: Vart då?

ROSE-MARIE: I rännstenen.

OSCAR: Vad ska vi göra där?

ROSE-MARIE: Spotta uppåt.

OSCAR: Det klarnar lite. Men inte tillräckligt.

VANJA: Middagen är serverad.

OSCAR: Ett skrivbord. Med papper och penna. En bokhylla. Med böcker. Bor någon här? Det är väl inte möjligt? Nej, nej, man kan inte få svar på allt. Men å andra sidan, varför inte? Varför är vi här egentligen? Har vi ett uppdrag?

STADENS HJÄLTE: Uppdraget utfört! Hitler, Göring, Goebbels är likviderade! Med den här!

(Ger fingret.)

Det var ett lyckokast att låta våra militäringenjörer anlägga den sluttande tunneln bakom fiendens linjer. Jag rullade ner min pansarbil på tomgång. Därefter susade jag fram i ungefär tvåhundra, trehundra km i timman då jag kom ut på stora huvudleden. Jag hade vägen alldeles för mig själv. Ingen trafik. Inga mötande bilar. Tomt. Alla människor befann sig i närheten av paraden! Det

engelska sportplanet stod parkerat i skogsdungen som vi hade kommit överens om. Piloten är en hjälte. Får jag presentera Lord William Hackbacker!

(OSCAR kommer fram och ställer sig bredvid STADENS HJÄLTE.)

Utan hans djärva, oförvägna insats hade jag inte befunnit mig här.

OSCAR: Thank you, colonel!

STADENS HJÄLTE: Nu gällde det bara att rädda vår kontraspion, Fräulein Anna-Maria Krauzbüttel. Vi närmade oss den fastighet, där hon antogs befinna sig i fångenskap. Jag lät mig firas ner i skorstenen. Jag gick från rum till rum och där! Där satt hon! Anna-Maria! Jag rusade fram till henne, slet av henne munkavlen och ögonbindeln, lossade repet som höll henne fast, och…jag såg in i hennes ögon…jag såg att hon älskade mig…åh, Anna-Maria! Så lycklig jag var! – Anna-Maria! Komm hier! Anna-Maria, var är du? Komm hier, mein Liebling! – Wo bist du? Var är du? Varför kommer hon inte? Vill hon inte se mig mera?

OSCAR: Jo då, jo då. Vi gör om det här i morgon.

(Det ringer på VANJAS mobil.)

VANJA(talar med sig själv, byter öra för varje replik): -Kan jag ringa i telefon till Lucia?

-Nej det är omöjligt.

-Förlåt att jag frågade.

(Ringer av.)

OSCAR: Denna gamla rustning har en gång tillhört riddar Alstrand Månsköne. ”Skurk på burk”, en replik i ett humorprogram när boven hade gömt sig i en sådan. Det var också vad som skedde år artonhundranittiotre. Yxmördaren Johan Bält hade tagit sin tillflykt till detta slott med länsman hack i häl. Man fann honom aldrig och hans skelett finns ännu kvar innanför plåten.

RONNY: Middag som sagt var. Ät nu, Konrad. Så du håller vikten.

STADENS HJÄLTE: Är det berättigat?

RONNY: Vilket då?

STADENS HJÄLTE: Att jag deltar i måltiden.

RONNY: Jajajaaa.

STADENS HJÄLTE: Vad blir jag skyldig?

RONNY: Inte ett djävla dugg. Kan du aldrig lära dig det!

STADENS HJÄLTE: Tack, min vän, tack allra hjärtligast! Ja, jag brukar bli väl mottagen överallt dit jag kommer, men aldrig så generöst som här!

RONNY: Verkligen kul att du uppskattar.

STADENS HJÄLTE: Det var mycket vänligt av dig att låta mig slippa betala. Min plånbok är nämligen så tjock att jag inte får upp den ur fickan.

(Till VANJA, som serverar STADENS HJÄLTE något):

Min kära vän, du kanske vill veta hur det ser ut i min lägenhet?

VANJA: Inte nu men senare kanske.

(VANJA går därifrån.)

STADENS HJÄLTE: Hon gick. Jag ville göra henne lycklig. Men det var misslyckat, eftersom hon redan var lycklig.

RONNY: Nu tar vi det lugnt. Det är käk.

STADENS HJÄLTE(till ROSE-MARIE): Vad gillar du maten på den här syltan?

ROSE-MARIE: Som att sätta tänderna i ett saftigt äpple och upptäcka att det är en glödlampa.

RONNY: Nu tar vi det lite lugnt.

STADENS HJÄLTE: Ja här kan man ta det lugnt. Jag är medlem i en filateliförening. Men jag har inga frimärken. Det är inget krav på det. Tre möten har vi om året. På det senaste mötet begärde jag ordet, när jag märkte att diskussionen höll på att ebba ut. Herr ordförande, sa jag, i denna fråga är det nödvändigt att någon förbereder ett inlägg till årsmötet. Tack för ordet. Sen satte jag mig ner. Ingen kom med invändningar. Ordföranden tittade på klockan och förklarade mötet avslutat.

OSCAR: Nej, nu tar vi det lite lugnt. Vi väntar på bussen. Men varför det? När vi kan gå? Jo vi måste komma snabbt iväg, därför väntar vi på bussen. Bussen tar oss till jobbet. Vi är några som har jobbet kvar. Det är bråttom.

(Ytterligare NÅGRA BOENDE infinner sig. Sätter sig till bords efter att ha försett sig med en portion.)

RONNY: Käääk! Skynda på!

OSCAR: Varför är det bråttom? Ja, om chefen hörde oss nu, skulle han garva ihjäl sig. En så asdum fråga – varför – det är klart att det är bråttom i konkurrensen. Så vi får skynda oss. Eller hur?

RONNY: Ja tänk om du ville göra det. Vi kan inte ha servering dygnet runt.

OSCAR: Men varför är det bråttom för oss? Chefen har säkert bråttom men han är ju redan framme. Han har alltid bråttom. Men varför ska vi ha det? Konkurrerar vi med chefen?

ROSE-MARIE: Egon Petander är min bästa kund!

OSCAR: Det kan jag bara inte stå ut med!

(Sliter med sig ROSE-MARIE till andra sidan av rummet.)

Han är inte bra för dig! Dessutom är han missbrukare.

ROSE-MARIE: Det är han inte alls! Han är brukare! Inte missbrukare!

OSCAR: Nu går vi härifrån! Och kommer aldrig tillbaka!

ROSE-MARIE: Släpp! Det bestämmer jag själv!

RONNY: Var så snälla och gå och sätt er!

ROSE-MARIE(till OSCAR): Du är ju alldeles upprörd. Vad är det med dig?

OSCAR: Varför! Varför!

ROSE-MARIE: Varför vad då?

OSCAR: Varför kommer inte bussen? Är turen inställd? Har dom lagt ner busslinjen? Varför är det ingen som säger något? Det här är ju rena stumfilmen, som min historielärare sa.

RONNY: Plocka ut den där rabarbern du har i huvet så att det äntligen blir tomt!

(Till ROSE-MARIE): När det är käk ska vi faktiskt vara påklädda. Knäpp blusen!

STADENS HJÄLTE: Jag äter alltid frukost i strikt svart kostym. Lunch i något avspänt tweedaktigt och sedan middag i en trivsam, rymlig flerfärgad blazer, manchesterbyxor, sidenskjorta och smakfull scarf.

(RONNY går fram till ROSE-MARIE, försöker knäppa hennes oknäppta blusknapp. ROSE-MARIE

stöter RONNY ifrån sig.)

ROSE-MARIE: Rör mig inte!

RONNY: Nä hördu du, nu…

ROSE-MARIE: Kan jag få påknulla uppmärksamheten? Framför mig står en tjuv!

RONNY: Nu får du väl lugna ner dig lite.

ROSE-MARIE: Så det är jag som ska lugna ner mig när jag plundras inpå bara skinnet!

RONNY: Jag skulle inte alls…försök inse det.

OSCAR: Jag har en åsikt.

RONNY: Intressant, hör du.

OSCAR: Jag har en åsikt.

RONNY: Ja just det. Kanske ni kan ställa in tallrikarna efter er om ni inte ska ha mer.

OSCAR: Jag har en åsikt. Man kan aldrig – jag säger aldrig! – veta vem som är skyldig.

RONNY: Som sagt, om ni ville ta med…

(ROSE-MARIE slänger något i ansiktet på RONNY.)

……aaaooo!

ROSE-MARIE: Din djävla fetischist!

STADENS HJÄLTE: Mitt i krysset!

ROSE-MARIE: En husundersökning hos den mannen och vi har ett helt lager damunderkläder second-hand!

STADENS HJÄLTE: Mitt i krysset! En minut kvar av matchen! Jag hade bollen! En enda kick! Mitt i krysset! Matchen avgjord! Vi vann med ett noll! Vilken känsla! Det blev avgörande i korpturneringen det året. Jag var stadens hjälte!

VANJA: Rekord! Första gången jag stekte ägg utan att dom gick sönder!

RONNY: Det var nog för att dom kom från frigående höns.

OSCAR: Men så svara! Var är vi? Här har vi aldrig varit. Varför inte? Därför att vi alltid har varit här.

STADENS HJÄLTE: Jag kom i förrgår. Jag tycker om att åka tåg. Först fick jag byta i Karlstad, sedan i Katrineholm. Skönt att vara ledig. Jag har drivit omkring jag vet inte hur länge.

VANJA: Men nu får du stanna här.

STADENS HJÄLTE: Jag hade tänkt stanna till lördag, men jag tror jag ska resa tillbaka redan på torsdag, så att jag är hemma på fredag. Sen vet jag inte vad jag ska göra på lördag och på söndag tänkte jag vila. Jag kom i förrgår.

RONNY: I förrgår för tre och ett halvt år sen ja. Käääk!

OSCAR: Vad säger jag? Har vi varit här förut? I den här gamla borgen? Vem äger den? Varför är det viktigt plötsligt? Åh, vi sover. Drömmer. Alltså jag drömmer. Dom andra är inte med. Jag drömde om dom. Om vilka då? Nu har jag glömt vad jag drömde om. Så är det alltid. Jag får somna om.

Klockan är bara fyra. Det är två timmar till morgonprogrammet på klockradion som ska väcka mig. Men jag sover ju redan. Vad säger jag. Åh, jag drömmer igen.

ROSE-MARIE(till OSCAR): Kom nu så käkar vi lite grann.

OSCAR: Nedanför rinner en å. Den kan vi ta. Det måste gå båtar. Varför är det så glest med trafik? Nu är jag på jobbet. Det gick fort. Varför är det så tomt? Solen skiner. Bokhyllan är tom! Det finns inget vatten! Elden har slocknat. Men vad gör det. Jag har elspis. Fast jag saknar böckerna. Jag känner mig tom i bröstet. Och brasan som flammade så muntert! Den berättade goda sagor. Den fick mig att känna mig glad och trygg och jobb och pengar på banken och framtid med bil och gillestuga, bibliotek och kulturella meningsfulla sysselsättningar och kläder som impade på alla.

Men nu står jag här och har inte betalt elräkningen. Då kan jag ju inte räkna med morgonkaffe.

RONNY: Nej morgonkaffe kan du inte få på kvällstid.

OSCAR: Varför är det så här? Varför? Farliga frågor!

RONNY: Nu tar vi det lite lugnt. Det är käk.

OSCAR: Ja, vem säger nej till en nådegåva?

(VANJA slår på TV:n.)

Nu skjuter dom.

VANJA: Nej, det är på TV:n.

OSCAR: Varför måste vi döda? Jag säger ”vi”, eftersom alla kan. Alla kan döda en människa. Det är ingen konst. Ingenting att skryta med. Saknar man kroppskrafter, finns det gift. Man behöver inte ens vara ett däggdjur för att döda en människa.

VANJA(till OSCAR): Det är bara Rapport.

OSCAR: Varför skjuta på pappfigurer när man kan skjuta på människor? Varför åka tvärs över halva jordklotet med kommandostyrkor, när man har villebrådet hemma? Varför detta slöseri?

VANJA: Du verkar nedstämd. Varför är du inte glad?

OSCAR: Därför att jag är en misslyckad mördare. Jag har ännu inte stuckit kniven i någon.

VANJA: Nej det ska man ju inte göra heller.

OSCAR: Men nog skulle jag ha anledning.

VANJA: Är du en mördare?

OSCAR: I varje sekund riskerar man att vara den man är. Att vara nära den man inte får. Att bara sträcka ut handen, så här, som att stryka en katt över ryggen.

ROSE-MARIE: Låt bli det där, är du snäll.

OSCAR: Är det något i mitt yttre, som verkar frånstötande?

ROSE-MARIE: Du har en äggstjärt.

OSCAR: Jag tar livet av mig.

ROSE-MARIE: Gör inte det. Dö ska du ändå. Självmord är dubbelarbete.

STADENS HJÄLTE: När huden stramar åt på näsryggen, när ögonen gömmer sig i hålor och

tänderna förlorar sin glans, när tungan fladdrar och läpparna har rynkor, när rösten är blek och benen går isär utan riktning, och när man svarar med ett flin på allt som sägs, då vet man.

ROSE-MARIE: Då vet man. Det vet jag. Jag vet.

OSCAR(till ROSE-MARIE): Men det finns dom som har ljusa minnen av dig.

ROSE-MARIE: Tveksamt. Jag är ett avlopp.

STADENS HJÄLTE(till OSCAR): Du med! Allt som flyter går tvärs igenom dig! Du är en stupränna! Man häller ner bärsen i munstycket och en halv minut senare kommer den ut i pissförlängaren!

ROSE-MARIE(sjunger):

Som barn var jag tunn och tyst som en mus

Gammal i förtid, grå som grus

Min bostad var ett bakgårdspalats

Arbetslivet – inte min plats.

Jag trodde döden var ren och ljus

Som sanningens takfönster i lögnens hus.

Sen blev jag såld, en lyckad affär

Här sitter jag högst upp på taket

Med skelettet vaket.

Jag skrattar och ler. Jag sluddrar skål!

Ta in mig i duschen! Jag är en tvål

Min hud är en bild av vad som bju’s

Under sanningens takfönster i lögnens hus.

Jag simmar lugnt i chefens träsk

Jag sjunker djupt, jag är hans mäsk

Och när han har berusat sig

Och tittar upp och ser på mig

Så undrar han vad det är för ett brus

Som dånar så högt att han blir en lus

Under sanningens takfönster i lögnens hus.

Oh främling, vad ska jag säga till dig?

Jag säger väl ja, inte säger jag nej.

Jag är din spegel, du ser en kung

Intelligent, viril och ung.

Mitt sköte är jorden, min mun ett krus,

Solen och månen fyller min blus.

Din kärleksdröm blev bara snus

Under sanningens takfönster i lögnens hus.

OSCAR: Vad är det som tittar på mig därnere i dammen? På bottnen, djupt nere i dyn, ligger flera generationer. Varför river dom slottet? Kolla, här är det kranar och dynamit och signaler och skyltar, avspärrningar och varning för höga decibel pang krasch tjoff dump domp och ett katastrofalt svart moln av kajor förmörkar himlen, men det var väl inte slottet, väl? Varför är vi kvar?

RONNY: Ska ni käka eller snacka?

OSCAR: Jaha! Vi förstår piken. Jodå, vinken är ganska tydlig, faktiskt. Dom vill att vi ger oss av. Vi har varit här för länge. Nu ska vi gå. Det är det svar vi fick. Nej, det var inte alls meningslöst det här livet inte. Faktum är att vi blev insprängda i väggarna på slottet. Alla gäster kommer att höra våra andetag. Vi kommer in i Hemmets Veckotidning som har en serie om slott och borgar med spöken.

Andra scenen.

STADENS HJÄLTE: Jag sätter mig här och ruggar lite. – Som sagt var. – Varför kom du hit?

OSCAR: Konstig fråga, Konrad. Varför kom jag hit?

STADENS HJÄLTE: Det finns väl en anledning. Det måste finnas en anledning.

OSCAR: Ja ja.

STADENS HJÄLTE: Men säg det då. Till mig kan du väl säga det.

OSCAR: Det är inte så lätt. Jag vet inte riktigt.

STADENS HJÄLTE. Kom igen nu. Säg som det är.

OSCAR: Jag känner…att…

STADENS HJÄLTE: Häh?

OSCAR: Dåligt samvete!

STADENS HJÄLTE: För vad faen då?

OSCAR: Nej, förresten…

STADENS HJÄLTE: Det är livets gång. Mitt samvete, vet du, det finns inte. Det är som en rutten braxen panka.

OSCAR: Varför är du här då?

STADENS HJÄLTE: Jag grälade med min fru.

OSCAR: Ja det där är knepiga grejer.

STADENS HJÄLTE: Jag grälade med min fru varje dag i veckan i flera års tid ända tills jag kom på att jag inte är gift. Och då satte jag mig här.

OSCAR: Hur känns det?

STADENS HJÄLTE: Vet inte. Man vill ju ha nya fjädrar.

(DANNE in.)

DANNE: Jaha, och här sitter du, Oscar.

OSCAR: Hej doktorn.

STADENS HJÄLTE: Hej doktorn.

DANNE: Du ser ut att vara lite deppig. Du har väl inte problem?

OSCAR: Nej, det har jag inte.

DANNE: Låter bra, tycker jag.

OSCAR: Problemen är till för de levande.

DANNE: Hur menar du?

OSCAR: Jag har kniven. I stället för ett liv.

STADENS HJÄLTE: Kniven?

DANNE: Kniven?

OSCAR: En kniv har en slö kant och en skarp kant, en egg, vet du.

STADENS HJÄLTE: Ja det har den.

OSCAR: Och kniven har en spets.

DANNE: Ja, det har den ja, och…

OSCAR: Den som älskar dödar någon. Men vem kan säga vad kniven har varit innan?

DANNE: Den är väl tillverkad…av någon råvara…i en industri…?

OSCAR: Jaså du tänker på det yttre! Vet du vad, doktorn, vet du vad du är? Du är faktiskt en krass materialist! Du borde skäras sönder bit för bit i små små stycken!

DANNE: Du är riktigt ruggig i din framställning här, tycker jag.

OSCAR: Fast min kniv rår inte på ditt sega kött.

DANNE: Det var ju vänligt sagt. Kanske du kan berätta för mig hur den blev till?

OSCAR: En solig försommardag. Blev den till. I en park. Som på ena sidan gränsade till ett vattendrag.

STADENS HJÄLTE: Var var det här nånstans sa du? Ett vattendrag?

OSCAR: Jag hade gått dit och satt mig på en bänk. En kvinna kom närmare och närmare. Jag trodde att hon skulle gå förbi, men i stället vek hon av c:a fem meter från min bänk, gick ner på grässlänten och stannade där. Och…där…

DANNE: Ja?

OSCAR: Hon satte sig ner. Jag kände hur något långt, vasst, spegelblankt växte upp i mig med spetsen uppåt, med den vassa kanten inåt.

DANNE: Blev du glad?

OSCAR: Jag blev inte glad! Jag blev vansinnig. Vet du vad vansinne är?

DANNE: Ja, det är mitt jobb, kan man säga.

STADENS HJÄLTE: På mitt jobb blev man vansinnig.

OSCAR: Vansinne är när man blir galen av allting.

DANNE: Om vi ser lite på dina antecedentia.

STADENS HJÄLTE: Antecedentia. Just det.

DANNE: Du satt inne för ett brott, inte sant?

OSCAR: Det är något jag helst inte vill tala om.

DANNE: Såg du den här tjejen igen?

OSCAR: Nästa dag tog jag med mig en kamera. Jag satte mig ner på samma bänk igen. Och spanade. Som en ornitolog. Och där kom hon.

STADENS HJÄLTE: Nya fjädrar! Åh!

DANNE: Vad hette tjejen?

OSCAR: Rose-Marie.

DANNE: Berätta om den här andra dagen.

OSCAR: Jag gick fram och frågade om jag fick ta en bild.

DANNE: Ja?

OSCAR: Det var inga problem. Jag fick ta flera. Och vi började prata.

DANNE: Vad pratade ni om?

STADENS HJÄLTE: Vad pratade ni om?

OSCAR: Vädret. Sedan mera känsliga saker.

DANNE: Som vad då till exempel?

OSCAR: Om att jag hade sett på henne dagen innan.

DANNE: Jaha.

STADENS HJÄLTE: Jahahaha.

OSCAR: Jag berättade att jag kände en kniv inom mig. Och att det var hon som hade skapat den! Hon bara skrattade åt mig! Ett riktigt levande pärlande skratt! Jag kände en befrielse som inte går att beskriva! Jag seglade på moln! Jag hade träffat en kvinna! Och hon kramade om mig! Vi pratade om sädesvätska! Och jag skulle aldrig behöva ha några problem! ”Jag ska ta de där spökena ifrån dig!” sa hon.

DANNE: Det måste ha varit omtumlande.

OSCAR: Sen visade det sig…efter fyra fem dagar, att hon redan hade ett förhållande…så tog den sagan slut. I fem dagar var jag i paradiset.

DANNE: Det är många, som har upplevt det som du berättar.

STADENS HJÄLTE: Det är många.

OSCAR: Varför var jag inte den hon behövde?

DANNE: Jo, men det var du väl. Hon behöll dig så länge hon behövde dig. – Men sen. Vad hände sen?

STADENS HJÄLTE: Ja vad hände sen?

OSCAR: Det är något jag helst inte vill tala om.

DANNE: Du satt en månad.

OSCAR: Jag har lämnat det där bakom mig.

DANNE: Du gick till samma bänk vid vattendraget. I överrock, fast det var fint väder och varmt. Men det klart. Du hade ingenting under.

OSCAR: Det var väl min ensak.

DANNE: Det var din ensak tills att du knäppte upp rocken framför henne. När hon kom förbi. Vad tänkte du då?

OSCAR: Det där är så längesen.

STADENS HJÄLTE: Inte så längesen.

DANNE: Direktör Petander såg dig. Han kom lite efter Rose-Marie, och dök upp precis så att du blev caught in the act. Sen blev han din övervakare. ”Oskar Svensson, var har du ditt förnuft? Du gick för långt för att få lite luft.” Skulle din far ha sagt.

(DANNE ut.)

STADENS HJÄLTE: Rugga rugga, gamla kråka. Rugga rugga.

(RONNY går och stökar. Gnolar. Småler, kollar sitt utseende i en fickspegel, kammar sig. Tjuvtittar och tjuvlyssnar på VANJA, när hon kommit in.)

När de nya fjädrarna växt ut – oh, I can’t wait!

VANJA(sätter sig vid skrivbordet, skriver brev): ”Kära mor och far. Äntligen har jag mött kärleken. Han är advokat och fullt likvid. Chefen ska få hjälp med skatteplaneringen. Advokat Gilbert Ulmheden har stort kontor i New York och huvudkontor i Karlstad. Med vänlig hälsning er dotter Vanja.”

(VANJA lägger brevet i ett kuvert, slickar på kuvertet, klistrar igen det, skriver på en adress, sätter på ett frimärke, slänger brevet i en papperskorg. Tar fram en sedelbunt, räknar pengarna.)

STADENS HJÄLTE: Åh, ge mig vackra nya fjädrar!

VANJA: Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

(ROSE-MARIE skriker inifrån ”salongen”.)

OSCAR(lyssnar med örat intill dörren till ”salongen”): Jag mördar chefen!

STADENS HJÄLTE(till OSCAR): Det är inte så farligt. Han tycker om att ta det lite hårdhänt.

OSCAR: Rose-Marie! Håll ut! Jag kommer!

VANJA: Hallå! Oscar håller på att få en kris!

OSCAR: Jag upprepar: mord! Hör du det, Petander! Hör du vad jag säger!

VANJA: Hallå! Ronny! Kom och ta hand om Oscar!

STADENS HJÄLTE: Men jag då?

OSCAR: Akta din hals, ditt svin! Du får alldeles strax besök av en mördare!

VANJA: Ronny! Kom då! Stå inte där bara!

RONNY: Bryr du dig om om jag står?

VANJA: Vad menar du?

RONNY: ”Vad meeeenar du?” Larma den djävla brännvinsadvokaten! Han kan hjälpa dig!

VANJA: Hörru, du ska passa dig!

OSCAR: Petander! Det finns en köttsåg därinne! Och någon skulle kunna bli en mördare! Håhåhåhå!

RONNY(till VANJA): Han är nog redan färdig med dig skulle jag tro.

VANJA: Du vet ingenting din lilla morsgris!

OSCAR: Du leker med döden, ditt svin!

RONNY(till VANJA): Hur mycket fick du? Hundra bugs? Tio?

OSCAR: Om jag hör henne skrika en gång till, rusar jag in och…beställer in nåt.

(OSCAR håller händerna för öronen.)

STADENS HJÄLTE: Champagne!

VANJA: Oscar, Oscar, hur känner du dig? Tyvärr har vi slut på tabletterna, och det kommer inga nya förrän…senare.

OSCAR: Jag törs inte…

VANJA: Allt ska bli bra. Vi får tabletter senare.

OSCAR: Jag är en misslyckad mördare…

VANJA: Så ja så ja.

STADENS HJÄLTE: Det var någon som sa till mig att jag var på ett sjukhus! Herregud, jag har rest mellan alla hotell runt hela Skandinavien och så säger man att jag är på ett sjukhus! (Till VANJA): Du kanske undrar, hur jag har det i min lägenhet?

VANJA: Inte nu, en annan gång.

STADENS HJÄLTE: En gång då mina nya fjädrar har växt ut!

(Sjunger):

När morgonen sjunger

Spritter jag gladelig upp.

När natten är tunger

Sover till och med även en tupp.

Men sedan så gal han

Och mjölnaren mal, han

Och bonden är duktig

Och flickan är skön

Jag har gjort mina rön.

Fabriken den slamrar

I alla dess kamrar

Ut kommer produkterna snabbt.

Alla blir glada när dagen är slut

För då får man bada och smörja sin trut

Med viner och svada när man går ut

Ty natten är kort och morgonen lång

Livet är spetsat som på en stång

Och stugan är trång.

Nu kommer kungen för han är tvungen

Ha följe och presskonferens.

Han ler lite grann och klipper ett band

Men fattar inte ett endaste grand

Av det som är grunden för hans existens.

Han svarar på alla frågor som bränns:

Pumpa läns!

(ROSE-MARIE in. Man ser spår av Chefens behandling av henne, svettig, märken i ansiktet, sönderrivna kläder.)

OSCAR: Rose-Marie.

ROSE-MARIE: Vill du mig något, främling?

OSCAR: Rose-Marie.

ROSE-MARIE: Jag är här.

OSCAR: Du är en sagofé.

ROSE-MARIE: Kanske det.

OSCAR: Krökningen på dina läppar. Jag avgudar dem.

ROSE-MARIE: Ååhhh…

OSCAR: Dina ögon – illmariga pistolmynningar.

ROSE-MARIE: Pang pang!

OSCAR: Du är en pangbrud!

ROSE-MARIE: Jag är din sköka.

OSCAR: Ja ja ja, det kunde jag ju se genast!

ROSE-MARIE: Va?

OSCAR: En slinka! En slyna!

ROSE-MARIE: Vad säger du?

OSCAR: En billig slampa! Det är ju precis det jag vill ha! Det är därför jag längtar så vansinnigt efter dig.

ROSE-MARIE: Följ manus för helvete!

OSCAR: Jag vill ha dig. Nu med en gång! Gratis!

ROSE-MARIE: Vad fan är det med dig!

OSCAR: Det talas alltid illa om sådana kvinnor som dig. Kvinnor som bryter sig in i familjer och skapar kaos. Glupska hyndor som äter män och bara bryr sig om sig själva. Sådana som dig älskar jag.

ROSE-MARIE: Du är vidrig!

OSCAR: Men en sak talas det aldrig om. Och det är det att sådana kvinnor som du har en talang de är ensamma om. Dom kan få en isstod att börja andas.

ROSE-MARIE: Du är inte riktigt klok!

OSCAR: Nu ber jag dig: låt mig få andas!

ROSE-MARIE: Nej det här vill jag inte vara med om!

OSCAR: Vi börjar med klädpoker!

ROSE-MARIE: Rör mig inte! Din djävla torsk!

OSCAR: Torsk? Jag är väl ingen torsk! Jag har bara sett på dig! Betraktat dig! Varför tror du man glor på ett fnask? Därför att hon är vacker! Jag är din distanstorsk!

ROSE-MARIE: Jag vet vad du är.

OSCAR(faller på knä): Rose-Marie! Jag vill bli din man!

ROSE-MARIE: Jag vet vad du är. Du är ett porträtt. En man, som på långt håll kan se snygg ut. Som ett porträtt i olja på Nationalmuseum. Men när man går lite närmare, när avståndet till tavlan krymper ihop, så försvinner dom där subtila skiftningarna. Det storslagna blir äckligt och grovt och vulgärt och kladdigt. Ditt ansikte blir slappt som äggvita, som när någonting urartar på väg ner i toaletten. Uppfläkta hål överallt, papp och tejpremsor. Så spricker huvudet sönder i två hälfter. Allt är lösa bitar och skräp. Till slut bara en tom ram. Och den behöver jag inte.

(ROSE-MARIE slår ut Chefens porträtt ur ramen. Därefter ut. Ett svagt brummande från köttrummet.)

OSCAR:

Det börjar bli vår

och snart några blommor står

i markens grönskande matta.

Då ska vi vandra hand i hand

in i blommornas land.

Vi ska plocka en maskros då och då.

I solnedgången ska vi gå.

Himlen är röd och i morrn är den grå.

Någonting gör oss till dårar.

Illusioner och skuldens kårar.

(OSCAR lommar iväg till sitt logement. När det blivit alldeles tomt, kommer ROSE-MARIE åter in, går försiktigt genom rummet in till ”salongen” och köttrummet. Enda ljudet som hörs är det svaga brummet från köttrummet. Därefter ROSE-MARIES fasansfulla, skräckslagna skrik.)

VANJA(skriver brev): ”Kära mor och far. Det har hänt saker här. Natten till i dag, när Mördar-Oscar inte kunde sova, gick han omkring, fast det får man inte, och hörde brum-brum från köttsågen i köttrummet, där chefen brukar träna för SM i köttstyckning. Det var konstigt att den inte var tyst, tyckte Mördar-Oscar. Han gick in och fick se, jag kan nästan inte skriva för handen darrar, men där låg han död, Chefen, i sitt blod. Han finns nu icke längre i livet. Därefter kom ambulans, poliser och blåljus, ty Ronny ringde SOS på direkten. Det är sjukt spännande. Med vänlig hälsning er dotter Vanja.”

(VANJA lägger brevet i ett tomt kuvert, slickar på kuvertet, klistrar igen det, skriver på en adress, sätter på ett frimärke, slänger brevet i en papperskorg.)

OSCAR: Jo, doktorn…

DANNE: Har du något du vill tala med mig om?

OSCAR: Jag har faktiskt någonting, ja.

DANNE: Ska du slå dig ner. Så blir det kanske lättare.

OSCAR(sätter sig): Jag vet inte det.

DANNE: Har du ätit ordentligt?

OSCAR: Jo, ja…

DANNE: Man tänker så mycket bättre då. Man fattar bättre beslut.

OSCAR: Hmn.

DANNE: Du har ett beslut framför dig. – Berätta för mig. Så får vi en bakgrund till ditt beslut.

OSCAR: Jag är en mördare.

DANNE: Det är en allvarlig bekännelse.

OSCAR: Jag ser inga vittnen.

DANNE: Om vi ska tala tillsammans på seriösa premisser, så…

OSCAR: Du har väl dessutom tystnadsplikt.

DANNE: Nu tycker jag att vi för in det här samtalet i konstruktiva banor. Du oroar dig för någonting. Oroar du dig för konsekvenserna?

OSCAR: Jag oroar mig för vad Rose-Marie skulle tycka, om hon visste att jag är en mördare. Jag måste absolut få veta om hon kan tänka sig att leva med en man som mig. Alla de gånger hon skulle föreställa sig hur det såg ut när jag äntligen stötte kniven i den döde.

DANNE: I en som var död?

OSCAR: Ja!

DANNE: I direktör Petanders döda kropp?

OSCAR: Ja! Jag högg och högg med kniven i hans döda kropp!

DANNE: Jamen då är du ingen mördare.

OSCAR: Inte?

DANNE: Nej då är du bara likskändare.

OSCAR: Det trodde jag var samma sak.

DANNE: Nej visst inte. Du är likskändare. Inte mördare.

OSCAR: Ja han dog ju en naturlig död. Huvudet var avskilt från kroppen.

DANNE: Hm.

(DANNE ut. STADENS HJÄLTE in.)

STADENS HJÄLTE: Jag slår mig ner här och ruggar lite. Man vill ju ha nya fjädrar. På tal om det – var är Rose-Marie?

OSCAR: Hon bara stack, men sa inte vart hon skulle.

STADENS HJÄLTE: Hon kommer. Lita på tiden.

OSCAR: Rose-Marie och jag…

STADENS HJÄLTE: Det tror jag inte.

OSCAR: Så fort hon får klart för sig att jag är oskyldig.

STADENS HJÄLTE: Oskyldig? Jag vill inte säga det rent ut, men du är dråpare. Kanske inte mördare, men dråpare. Mord har hög tröskel. Men om man kan sänka tröskeln en centimeter, så kan man sänka den en centimeter ytterligare, en centimeter för varje dag. Hur många meter som helst. Rivalen fick vad han tålde.

OSCAR: Jag har aldrig varit svartsjuk!

STADENS HJÄLTE: Men hallå. Hur kan du vandra vägen fram genom livet utan att bli svartsjuk? Du möter vänner, du möter fiender. När du går in ett förhållande, ett äktenskap, bildar familj, och så vidare och så vidare, glömmer du att du är stadd i en livsvandring. Du smyger dig in i ett hörn, in i en lyckoidyll i tron att du kan stanna där för evigt och inte behöver göra nya konfrontationer. Nu sitter du här misstänkt för dråp. Brädad av en död. Ditt mordoffer!

OSCAR: Dråp! Var det väl.

STADENS HJÄLTE: Jag ska visa dig nåt. Det som jag ska visa för Rose-Marie när hon har sörjt färdigt. Titta!

(Knäpper upp byxorna, visar upp en färggrann fjäderskrud som täcker underlivet. Dansar en solodans. Sjunger):

Man får vänta på sin soppa

När den kommer är den het

Så att magen börjar hoppa

Och man inte säkert vet

Om man lever eller dör

Det rår kocken inte för.

När skeden börjar darra

För att handen är slapp

När glömskan kan narra

Dig och bli ett handikapp

När livet alltmer börjar likna ett kors

Då slutar leken för laxen i en fors.

Sen blir det kanske inget mer

Men det var lika gott

Den gråa gata som du ser

Den vägen har du fått

Säg tack till servitören

Som gjort allt han kan

Ge honom dina ören

I dricks och var en man.

(ADVOKATEN in. STADENS HJÄLTE slutar dansa.)

ADVOKATEN(in, vänder sig till flera av de BOENDE, bryter på amerikanska): Mitt namn är Gilbert Ulmheden, advokat i New York. Det är jag som efterträder sorgligen avlivade och begrävde direktör Egon Petander.

(Tystnad.)

Har ni hört den här rolige historien? Jag lerde den när jag studerte svenske språket vid Uppsala unversite. Det var ute på land i den countryside. En bonde gick ute på sine ägor, och när han såg en av sine koor bete i greset poo ängen, sa han: ”Hur måer du, lille koossabye?” Då svare koon: ”Mooooh!” Och då sa bonden: ”Ha en riktig bra dag!” Och då svare koon: ”Moo-ooh!” Och då sa bonden: ”Vad er det med dig?” Men han fick inte svar.

(Tystnad.)

Nu undrer ni vad var poängen. Det var koon. Det var koon som var poo ängen. Koon var poo ängen. Ni fatter?

(ADVOKATEN tafsar på VANJA, ut.)

VANJA(skriver brev): ”Kära mor och far! Det ska bli underbart när konferenshotellet blir färdigt. Precis när Chefen dog, hann advokat Gilbert upprätta ett köpekontrakt så nu är det han som äger huset! Och nu får slashasarna som bott här ge sig iväg! Gilbert har rest till Maldiverna och bett mig komma efter. Han är fortfarande väldigt underbar men han har så dåligt med tid. Framtiden är ljus. Med vänlig hälsning er dotter Vanja.”

(VANJA lägger brevet i ett tomt kuvert, slickar på kuvertet, klistrar igen det, skriver på en adress, sätter på ett frimärke, slänger brevet i en papperskorg.

Uppbrottsstämning. NÅGRA BOENDE kommer ut från sina rum, passerar sedan på väg ut med väskor och kassar.

VANJA gråter. STADENS HJÄLTE, med tiggarpåse på en käpp på axeln, fram till VANJA. Han tar tröstande VANJA i handen, går tillsammans med henne i rummet, som om det var hela världen.)

STADENS HJÄLTE: Du kanske undrar hur det ser ut i min lägenhet. Om jag har pyntat. Nej, det vill jag för all del inte påstå. Gardiner saknas. De skymmer fönstren. Dukar, dylikt har jag också avstått från. Jag vill ha borden som dom är. I ett hörn vid dörren till köket står en skumsläckare, som egentligen tillhör en vän. Han har ställt den hos mig till förvaring, men jag får lov att använda den, om det brinner. Mattan i hallen ligger där den legat i flera år enligt visdomsregeln ”lagd matta ligger”. Aldrig kommer lägenheten så till sin rätt som i oktober november i dimma och duggregn. Då är bostaden ett med naturen. Men det är något fel. Hur var det han sa, Nils Ferlin: ”Där hörs ingen fågelsång”. Lite har jag sökt råda bot på den saken med en fågelskiva som jag fann på loppis. Golvet lutar mer och mer och har för längesedan skilt sig från golvlisten. När man blir äldre, löper inte tiden längre rakt. Det förflutna går parallellt med dagens id. En dag i framtiden skall tiden åka runt i åttor i ett enda virrvarr för att slutligen formas till ett ihåligt klot, i vilket vi vandrar utan riktning.

(Följer VANJA till en stol, så hon kan sätta sig. Går därifrån.

VANJA tar upp sin telefon. Byter öra för varje replik.)

VANJA:

-Lucia! Jag måste få tala med dig! Är du där, Lucia?

-Jag är hos dig, min vän.

-Lucia…jag är så…(gråter)

-Kära Vanja. Jag är här hos dig. Vad är det som har hänt?

-Han reste.

-Reste?

-Utan mig.

-Åh, hmm…

-Han bara stack iväg och vi skulle ha rest tillsammans och firat vår förlovning…

-Är du förlovad med honom?

-Nej, det kan man kanske inte påstå men…

-Men då spelar det väl ingen roll.

(OSCAR in.)

Vad gör du här?

OSCAR: Jag tänkte om…kanske det behövs folk till att jobba med huset…flytta ut saker eller…jag kan ju det här stället…utan och innan…

VANJA: Såhär är det: direktör Ulmheden kommer att erbjuda lediga platser via bemanningsföretag. Jag rekommenderar dig att se dig om efter något annat.

OSCAR: Men jag ville också kolla om jag har glömt kvar något…kläder eller något…

VANJA: Okej. Du får en kvart på dig. När jag är tillbaka ska du vara borta.

(VANJA ut. OSCAR står bara och stirrar.)

STADENS HJÄLTE(in): Så du gick också hit igen.

OSCAR: Ja det kan jag väl inte neka till.

STADENS HJÄLTE: Tänkte man kunde få jobb här. Ett påhugg av något slag.

OSCAR: Hah. Jag har redan försökt.

STADENS HJÄLTE: Men du är ju mordmisstänkt. Jag är oförvitlig. Det blir skillnad.

OSCAR: Det var inte mord! Jag är inte misstänkt! Jag är avförd från alla misstankar!

STADENS HJÄLTE: Bara i juridisk mening. Inte nödvändigtvis i folklig mening

OSCAR: Du din djävla vattensork, om du kommer hit och sabbar mitt rykte och mina möjligheter här, så…

STADENS HJÄLTE: Så grova vi blev då. Och vad kan jag förstöra, som inte redan har pajat?

OSCAR: Jag skulle kunna göra precis vad som helst för Rose-Marie om hon kom tillbaka.

STADENS HJÄLTE: Det säger du?

OSCAR: Precis allt. Jag skulle kunna döda för hennes skull. Jag skulle gå genom eld och vatten, klättra över glaciärer och vulkaner, kasta mig utför ett stup, svälja grodor och spindlar, jag skulle göra allt, allt, bara hon kom tillbaka, kom tillbaka hit så jag visste att hon levde, och hon skulle inte behöva gifta sig med mig, hon kunde få ta

dig, fast du inte förtjänar det, jag skulle lyckönska er, jag skulle gråta av glädje på ert bröllop och ge er julklappar varje år, jag skulle göra allt, allt, jag skulle försörja henne, både henne och dig, jag skulle göra allt som hon bad mig om hur svårt det än vore!

STADENS HJÄLTE: Det var inga dåliga grejor

(ROSE-MARIE in. Paus.)

OSCAR: Älskade…åh min älskade…

ROSE-MARIE: Nu tror alla att jag är död. Jag låg i en plastsäck. Några kontakter som jag har fejkade en fattigbegravning. Dom körde till Renova. Dom såg till att polisen fick reda på vem som låg i säcken. Jag låg där och tryckte. Sen tyckte jag det var dags att ta mig därifrån. Det var inte så himla lätt. Taggtråd runt hela plejset. Och hundar! Men man har ju sprungit förut. Dom skickade beväpnade vakter efter mig.

STADENS HJÄLTE: Vaktel? Fick du vaktel? Åååh…

ROSE-MARIE: Nu är jag död. Det är bra, för jag tog alla Chefens pengar efter att jag klöv halsen på honom. Den idioten hade kassaskåpet öppet för att ge mig betalt.

STADENS HJÄLTE: Det var som…

ROSE-MARIE: Det var möjligen lite förhastat av mig det här att spela död. Det hade varit lättare kanske att tiga sig igenom alla eventuella förhör. Men jag blev rädd. Jag skulle bli en av dom starkt misstänkta, eftersom jag var nära anställd av honom. Och…han slog mig…så ofta…så jag hade anledning…

OSCAR: Ja du, Rose-Marie, det ska du veta, att om jag bara hade den djäveln här, då…

ROSE-MARIE: Nu behöver jag nån som tar på sig skulden. För jag vill leva igen. Med miljonerna jag fick tag i. Om nån tar på sig mordet och stölden, ska han inte bli lottlös.

(Ser på OSCAR.)

OSCAR: Titta inte på mig, titta inte på mig, nej nej nej…det kan du inte be mig om…

ROSE-MARIE: Du gör mig besviken.

OSCAR: Nej, nej…det kan du inte be mig om…

STADENS HJÄLTE: Jag tar det.

ROSE-MARIE: Gör du verkligen det?

STADENS HJÄLTE: Ja. Jag säger att jag dödade honom. Tog pengarna, gömde dom, fast jag tänker inte säga var.

ROSE-MARIE: Bra, Konrad. Du vinner.

STADENS HJÄLTE: Jag gör det för din skull.

ROSE-MARIE: Ge fan i det du. Jag bara skojade.

OSCAR: Vad sa du?

ROSE-MARIE: Det finns inga pengar. Petanders kassaskåp var tomt. Jag fick bara sån lust att sticka iväg från allting. Så kom jag på idén att pröva er. Och nu har vi ett provresultat.

OSCAR: Så du menar att han vann?

ROSE-MARIE: Just det.

STADENS HJÄLTE: Just det ja. Mitt i krysset.

OSCAR: Vad ska jag göra med min kärlek?

ROSE-MARIE: Ja vad gör man med sin kärlek.

STADENS HJÄLTE: Den kärlek som ingen vill ha är ett spöke.

ROSE-MARIE: Men ni kan få bo hos mig båda två.

OSCAR: Var då?

ROSE-MARIE: I rännstenen. Fri utsikt. Nedre botten.

Liknande artiklar:
av Bruno Bran Personer: Roy, Rudolph, Hustrun, Prästen. ROY: Välkomna till Bar Barbari! Sitter ni
av Bruno Bran Personer: DANNE, LARS, BRITT-MARIE, KNÄPP-JESUS, ALBERT, MODERN, FADERN, PERSONAL, BASEN, BENKE, LOUISE,
Vårt lands kulturliv och det svenska folket har förlorat en älskad centralgestalt. Skådespelaren Gösta Ekman
Band: The Midlife Crisis Skiva: Salvation 2.0 Genre: Rock Utgivningsår: 2018 Midlife Crisis från Kungsör