Resultatet av presidentvalet i Österrike gjorde att EU-toppar och EU-vänner kunde andas ut. Men bara för några timmar. Sedan kom beskedet att folkomröstningen i Italien blivit ett svidande bakslag för premiärminister Matteo Renzi och att den kroniska politiska, och ekonomiska, instabiliteten i EU:s fjärde största ekonomi kommer att fortsätta. Och som det hette i någon kommentar i italiensk press i går: “Den högervind som blåst över Europa och USA har nu också drabbat Italien.”
När Österrike på söndagen för andra gången på ett halvår gick till en andra valomgång av presidentvalet följdes utgången spänt, och inte bara i Österrike. Skulle “Trumpeffekten” från USA och medvinden för högerpopulismen allmänt leda till att ett europeiskt land för första gången sedan andra världskriget skulle få en statschef från ett högerextremistiskt parti.
Nu gick det inte så. I stället hemfördes segern med stor marginal av mittenkandidaten Alexander Van der Bellen, en 72-årig ekonomiprofessor och tidigare ledare för de gröna. Han erhöll 53,4 procent av rösterna mot 46,6 procent för Norbert Hofer från invandrarfientliga högerpopulistiska FPÖ – österrikiska frihetspartiet – med rötter i den på sin tid ansenliga nazistiska rörelsen i Österrike.
Van der Bellens segermarginal var långt större än vid det förra avgörandet i maj – som ogiltigförklarades efter att en del oegentligheter i valproceduren konstaterats – då han fick 50,4 procent.
Valdeltagandet i söndags var större än i maj. Och det är tydligt att en stor grupp väljare som inte röstade den gången nu mobiliserats för att sätta stopp för extremhögern. Enligt undersökningar utanför vallokalerna ska 30 procent av dem som röstat på Van der Bellen gjort det för att hindra extremhögern från att ta över den till stora delar helt symboliska presidentposten.
Van der Bellen hade drivit en EU-vänlig kampanj, även om han är motståndare till det transatlantiska frihandelsavtalet och även stått för en mer försonlig hållning till de flyktingar som kommit till landet. Hans motståndare Hofer hade drivit en hård linje mot flyktingar med snabba deportationer och krav på att hålla dem utanför välfärdssystemet.
Men valresultatet avspeglar också spänningarna i det österrikiska samhället, trots att landet har den lägsta arbetslösheten inom EU. Det visar på stora skillnader mellan stad och land och mellan generationerna – Van der Bellen fick inte minst ett betydande stöd av ungdomar och i storstäder som Wien.
Och lättnaden på EU-håll handlar kanske mest om ett tillfälligt andrum. De partier som helt dominerat det politiska livet i Österrike efter andra världskriget – socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP – börjar vara hjärtligen avskydda. Ett symptom på detta att bägge kandidaterna från de partierna slogs ut redan i första valomgången. För närvarande styrs Österrike av en koalition av socialdemokrater och höger, men frågan är om den kan överleva länge till. Och i opinionsmätningarna toppar högerextrema FPÖ med 30 procent av väljarna bakom sig.
Och resultatet av folkomröstningen i Italien är bara ytterligare ett tecken på de slitningar EU känner av idag. I slutet av 2013 lyckades den unge Matteo Renzi – han är 41 idag -som en stormvind ta över PD – det demokratiska partiet, restprodukten av det en gång så mäktiga kommunistpartiet. Han lovade då att den gamla politikerklass som hållit Italien i ett starkt grepp nu skulle blåsa bort.
Söndagens folkomröstning var ett försök att skapa en stark regeringsmakt i Italien. Det tvåkammarsystem som upprättades efter kriget, där senaten och deputeradekammaren varit lika starka, anses av många ha förlamat landets politik. Renzi satsade nu all sin prestige på en folkomröstning för att kraftigt reducera senatens makt och ge plats åt en stark verkställande makt.
Folkomröstningen slutade i ett rungande nej från nära 60 procent och med att Renzi lämnade in sin avskedsansökan. Resultatet speglar mer motviljan mot den politik Renzi fört under sina år som premiärminister och en protest mot EU:s åtstramningspolitik än de konstitutionella förändringar som stod på spel.
Visserligen var Nichi Vendola, ledare för vänsterpartiet SEL – Sinistra Ecologica e Libertà, Ekologiska och frihetliga vänstern – snabbt ute och förkunnade att folkomröstningen innebar stora möjligheter för en nystart för den ganska skamfilade italienska vänstern. Men sanningen är snarare att det avspeglar den starka ställningen för olika populistiska grupperingar som Femstjärnerörelsen kring den tidigare komikern Beppe Grillo och mer högerpräglade grupper som Lega Nord och Berlusconis Forza Italia.
“Viva Trump, viva Putin, viva La Le Pen e viva La Lega”, hette det i ett uttalande från Matteo Salvini, ledare för Lega Nord. Och Marine Le Pen, ledare för högerextrema Front national i Frankrike, förklarade i ett gratulationstelegram att ”de italienska väljarna sagt nej till EU och Renzi”.
Och resultatet är helt klart ett nederlag för EU-topparna som inför folkomröstningen inte gjorde någon hemlighet av hur man ville att italienarna skulle rösta. På sitt sätt är detta värre än Brexitomröstningen i Storbritannien. Nu handlar det ju om ett land som tillhör eurozonen. Folkomröstningen har av en del setts som sista chansen för banker och EU att ta itu med Italiens bankkris inom ramen för euron. Italienska banker sitter upp till armhålorna fast i en mängd dåliga lån, problemet är att många av dem som har pengar låsta där är italienska småsparare.
Italien befinner sig förutom bankkrisen också i en djup flyktingkris, där man känner sig övergiven av resten av Europa. Arbetslösheten är plågsam och stora delar av det ekonomiska och industriella nätverket i landet har kollapsat.
Premiärminister Renzi har avgått och frågan är om det går att få ihop någon ny regering, eller om det går till nyval. Visserligen har Renzis parti majoritet i deputeradekammaren men partiet har varit svårt splittrat under kampanjen inför folkomröstningen. Under tiden avvaktar de internationella marknaderna om man ska gå in för att stötta svajiga italienska banker. Skulle någon av de stora italienska bankerna kollapsa kan det leda till en kris i hela det italienska banksystemet och inom eurozonen.
