Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.
Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.
Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när hann vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än vad Trump nu fick, 71 miljoner. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)
Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.
När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.
Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.
Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers Oscar-belönade dokumentärfilm Harlan County, USA (1976) öppnade på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.
I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.
9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Kamal Harris.
Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.
Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Med andra ord: Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När en sådan fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i en riktning som står i diametral motsättning till en övergripande klassolidaritet. Hoppet kan då handla om att just de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism, där utrymme för lönekrav i bästa fall åter kan finnas.
Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.
Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna “Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.
Donald Trump framställer sej som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är borgarklassen; småkapitalister så väl som storkapitalister och de till kapitalismen knutna grupperna av höginkomsttagare. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet så kallade “white supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på han sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.
Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.
Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.
Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: “Ser jag ut som en radikal socialist?!”. Nej kanske inte det. Det är många områden i Sanders politik som Biden och Harris inte vågade stöda i slutdebatterna mot Trump /Pence. Varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking. (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varan allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.
Bekymmersamt är också deras tal om enighet. “Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.
Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont. I den processen är det fullständigt avgörande att miljoner av de av kapitalismens misshandlade, ovan exemplifierade av kolgruvearbetarna i Harlan County, vinns över till en radikal klasskampspolitik.
Peter Widén
