Unga flyktingar från Afghanistan – del 7/7

Intervju med bröderna Mojtaba och Mostafa Amiri, som kom till Sverige 2015.

Bröderna har vuxit upp som papperslösa flyktingar i Iran. De blev i Sverige uppskrivna i ålder och är enligt Migrationsverket idag snart 20 år gamla, med en månads åldersskillnad. De har fått flera avslag men deras asylärenden är ännu inte slutgiltigt avgjorda. Mojtaba och Mostafa är hazarer och har ända sedan ankomsten till Sverige engagerat sig för hazarernas rättigheter.

Mostafa Amiri berättar:

– Vi hazarer har ett mera östasiatiskt utseende som skiljer sig från alla andra människor i Afghanistan. Vi har varit förföljda i Afghanistan under långa tider, och under talibanernas styre var vi mycket utsatta eftersom de flesta hazarer också är shiamuslimer. Många flydde då till Pakistan eller Iran. Även människor från andra folkgrupper flydde från talibanerna, men av dem som kom till Iran var nästan alla hazarer.

– Som papperslös flykting i Iran har man inga rättigheter och måste jobba nästan som slavar. Små barn gör tunga jobb på till exempel byggen, jobb som i ett land som Sverige görs av maskiner. Om man skadar sig så får man ingen hjälp, för sjukhusen tar inte emot afghaner.

– Den som är papperslös flykting i Iran har inte någon ID-handling och kan därför inte söka hjälp från polisen om hen blir slagen eller utsatt för andra brott. Afghanska barn får inte gå i den vanliga skolan men det finns enklare skolor som tar emot afghanska barn.

– Men det största hotet mot hazarerna i Iran är kriget i Syrien. På grund av sitt utseende blir hazariska killar lätt hittade och fångade av polisen och ställs sedan inför valet att deporteras till Afghanistan eller skickas som soldater till Syrien. För att då välja kriget lockas de med religiösa argument och får också löften om att deras familj ska få det bättre om de åker. Väl i Syrien får de ingen militär utbildning utan skickas ut som minröjare eller mänskliga sköldar.

– Det är inte så många som kommer tillbaka. För att slippa detta flydde jag och min bror och många andra, säger Mostafa. Flykten var inte lätt, och det är naturligt att det är mest killar som flyr. Man måste vara ung och stark för att klara alla strapatser, och för tjejer är resan farlig också på andra sätt.

Varken Mostafa eller Mojtaba Amirikan tänka sig att leva i Afghanistan efter sina nästan tre år i Sverige. Här finns en åsiktsfrihet och en jämställdhet mellan könen som gör att de för första gången kan leva som de personer de är, inte minst viktig är här religionsfriheten. Både Mojtaba och Mostafa har lämnat den muslimska tro som de är uppfostrade till.

Mojtaba förklarar vilka risker det innebär:

– En apostat är en person om har lämnat islam för till exempel kristendom eller judendom eller, som jag, har slutat erkänna någon gud och blivit ateist. Allt detta är enligt sharialagen belagt med dödsstraff för den som tidigare har varit muslim. Afghanistan är uttryckligen en islamisk republik, och en apostat utgör ett hot mot hela den sociala och politiska ordningen i samhället. Det gäller både för sunni- och shiamuslimer.

– Även om hen inte blir dödad så förlorar en apostat alla medborgerliga rättigheter. Apostatens familj måste förskjuta hen för att inte själva blir drabbade. En person som saknar socialt nätverk har väldigt svårt att klara sig i Afghanistan, berättar Mojtaba Amiri.

– Om en person vägrar be eller praktisera islam så kan informationen sprida sig snabbt genom sociala medier. Dessutom har man nu börjar introducera en ny digitalt baserad ID-handling som bland annat ska ange religion. Den som inte är muslim måste alltså antingen ljuga om sin religion eller ständigt riskera sitt liv genom informationen på ID-kortet.

– Allra farligast är det i de delar av landet – idag ungefär hälften – som kontrolleras av talibanerna. De accepterar varken apostater eller shiamuslimer, och den som dessutom är hazar drar till sig deras uppmärksamhet redan genom sitt utseende. Trots detta väljer Sveriges regering och migrationsverket att utvisa apostater till Afghanistan.

Karin Fridell Anter

Artikelförfattaren Karin Fridell Anter är aktiv i kampen för de ensamkommande på flera olika nivåer. Som aktivist i rörelsen Stoppa utvisningen av afghanska ungdomar!, i föreningen Stöttepelaren, som stödjer utsatta ungdomar ekonomiskt, och som god man för några ungdomar och dessutom bonusmormor för några andra.

Läs mer i vår artikelserie “Unga flyktingar från Afghanistan”

  1. Det våldsamma Afghanistan. En redogörelse för läget i det land dit de svenska myndigheterna utvisar afghanska ungdomar.
  2. Kappvändarpolitiken i Sverige 2015 – 2018. Hur asylprocessen fungerar och de stora förändringar som har genomförts.
  3. Deportation till Afghanistan av ungdomar och protesterna mot utvisningar.
  4. Den falska bilden av läget i Afghanistan och den rättsosäkra asylprocessen.
  5. Orättvisorna i den nya gymnasielagen. Ett tillfälligt andrum, men inga garantier för framtiden.
  6. Motståndsrörelsen mot utvisningarna av de afghanska ungdomarna. “Vi står inte ut” och “Stoppa utvisningarna”. Och ungdomarnas egen förening “Ung i Sverige”.
  7. Intervju med bröderna Mojtaba och Mostafa Amiri, som kom till Sverige 2015.

Det finns en rad intressanta källor för dem som söker mer information:

You May Also Like