Unga flyktingar från Afghanistan – del 3/7: Deportation och protester

Deportation till Afghanistan av ungdomar och protesterna mot utvisningar

Den 13 december 2016 genomfördes den första gruppdeportationen då elva personer tvångsavvisades från Arlanda till Kabul. Deportationen möttes av en motdemonstration och insändare, men gav mycket litet eko i massmedia. Under 2017 genomfördes ytterligare fyra tvångsdeportationer i chartrade plan och en mängd ensamutvisningar på “frivillig” basis. Totalt utvisades under 2017 ca 1100 personer till Afghanistan.

Men protesterna fortsatte, och som ett försök att blidka dem presenterade regeringen en ny lag om uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Lagen blev ett fiasko. Den är mycket oklart skriven och har tills nu bara omfattat cirka 150 ungdomar.

Under 2017 fortsatte protesterna mot utvisningspolitiken och under sensommaren samt hösten fick frågan stor medial uppmärksamhet tack vare de sittstrejker som afghanska ungdomar genomförde i Stockholm och på andra orter. I november pressade Miljöpartiet sin regeringspartner att lägga fram en ny och utvidgad gymnasielag. Med stöd av Centerpartiet och några modiga liberaler och kristdemokrater antogs den av riksdagen den 7 juni 2018. Lagen presenteras närmare nedan.

Men deportationerna fortsatte, även människor som skulle komma att omfattas av den nya lagen utvisades under våren 2018. Taktiken ändrades från föraviserade massutvisningar till smygutvisningar av några personer i taget, och man deporterade till och med personer vilkas ärenden fortfarande inte var färdigbehandlade. Under vintern och våren 2018 hölls flera stora manifestationer mot utvisningarna, men de uppmärksammades nästan inte alls av massmedia.

Genom den retroaktiva tillfälliga lag som antogs sommaren 2016 blev åldersgränsen 18 år avgörande för personens möjlighet att få stanna i Sverige. Barn får inte utvisas om det inte finns ordnat mottagande i “hemlandet”, medan “vuxna arbetsföra män” förväntas klara sig bra i Afghanistan, även om de inte känner någon där eller kanske inte ens har varit i landet.

För att kunna utvisa de ensamkommande såg Migrationsverket till att skriva upp deras ålder till 18, med hänvisning till att de inte kunde göra sin ålder sannolik genom säkra dokument; att den som levt som papperslös flykting i ett grannland med nödvändighet saknar sådana dokument tog man ingen hänsyn till, och de handlingar som ändå kunde presenteras avfärdades regelmässigt med att de var alltför lätta att förfalska. Intyg från socialsekreterare, familjehem och lärare i Sverige beaktades inte och tusentals ungdomar fick sin ålder ändrad till 18 utan andra argument än att de inte kunnat bevisa motsatsen. Press och politiker tolkade det som att de “ljugit om sin ålder” och i asylprocessen sågs de som mindre trovärdiga. Av de ungdomar som fyllt eller skrivits upp till 18 har Migrationsverket bara beviljat uppehållstillstånd till cirka fem procent (augusti 2017).

De totalt godtyckliga metoderna för åldersbedömning möttes av stark kritik och våren 2017 infördes en ny metod, som byggde på magnetröntgen av knäleden och visdomständernas utveckling. Att alls låta mätning av kroppsdelar avgöra människors öde påminner skrämmande mycket om den rasbiologi som praktiserades under 1900-talets första hälft, inte minst i Sverige.

Migrationsverkets egna regler säger att handläggarna ska göra en samlad bevisprövning om ungdomars ålder där de ska ta hänsyn till eventuella dokument, ungdomens egen berättelse och yttranden från socialtjänsten med flera, tillsammans med en eventuell medicinsk bedömning. Men i praktiken har man nästan alltid låtit den medicinska bedömningen fälla utslaget.

Mycket snart visade det sig dock att denna förment vetenskapliga metod var totalt rättsosäker. Varken knäledens eller tändernas mognad kan ge besked om människans ålder, och speciellt inte i de övre tonåren då människor utvecklas i mycket olika takt. De statistiska grunderna för metoden har dömts ut av statistikprofessorer, och läkare har lämnat Rättsmedicinalverket i protest mot att verket ställer sig bakom en metod som inte har prövats vetenskapligt. Det finns heller ingen myndighet som kontrollerar hur bedömningarna görs, inga journalanteckningar och inga namn på de läkare som bedömer röntgenplåtarna.

För ungdomarna livsavgörande bedömningar görs alltså anonymt och helt utan insyn, men trots mycket allvarlig kritik mot metoden och dess tillämpning vidhåller Migrationsverket att den är ett rättssäkert sätt att bedöma de unga flyktingarnas ålder.

Karin Fridell Anter

Nästa artikel, del 4/7 i artikelserien “Unga flyktingar från Afghanistan” kommer att handla om Den falska bilden av läget i Afghanistan och den rättsosäkra asylprocessen.
Liknande artiklar: