Unga flyktingar från Afghanistan – del 2/7: Kappvändarpolitiken i Sverige 2015 – 2018

Kappvändarpolitiken i Sverige 2015 – 2018. Hur asylprocessen fungerar och de stora förändringar som har genomförts.

När man söker asyl i Sverige påbörjas en process som i stora drag ser ut såhär:

  • Om man redan har sökt asyl i ett annat europeiskt land så skickas man tillbaka dit, med stöd av Dublinöverenskommelsen.
  • Migrationsverket tillsätter ett offentligt biträde som ska företräda den sökande, och genomför en utredning, inklusive en intervju med den sökande.
  • Om det blir avslag kan man överklaga till Migrationsdomstolen, och därefter till Migrationsöverdomstolen.

Om man får nej i alla instanserna – och för de afghanska ungdomarna gäller det de flesta – så får man ett utvisningsbeslut och förväntas lämna Sverige. De afghanska ungdomarna ska då skickas till Afghanistan, där de är medborgare, och inte till det land där de har vuxit upp.

Om det har tillkommit nya omständigheter som innebär risk vid ett “återvändande” så kan man anmäla verkställighetshinder (VUT) mot utvisningen, även detta prövas i tre instanser och kan leda till att personen beviljas en ny prövning eller att utvisningsbeslutet kvarstår.

Sedan förra året finns också en lag om uppehållstillstånd för studier, och en ny version av den lagen är på gång. Ibland kan det också finnas en möjlighet att byta “spår” och ansöka om uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Och när inget av detta lyckats finns en liten liten chans att ändå få rätt till en ny prövning genom Europadomstolen eller någon av FN:s kommittéer för mänskliga rättigheter.

2015 var ett rekordår vad gäller antalet flyktingar som kom till Sverige. Europas gränser var i praktiken öppna för dem som överlevde farliga vandringar genom oländiga bergstrakter, livsfarliga transporter i överfulla skåpbilar och mardrömsresor i gummibåt över Medelhavet. De som flydde visste sällan vart de skulle, men bland flyktingarna spreds det på den tiden välgrundade ryktet att Sverige var ett land med mänsklig migrationspolitik. Under 2015 kom 160 000 flyktingar till Sverige. 35 000 av dem registrerades som ensamkommande barn, och av dem var 23 000 av afghansk härkomst.

I september bekräftade Stefan Löfven bilden av Sverige som en humanitär stormakt:

“Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, mitt Europa bygger inga murar!”.

Men bara ett par månader senare lät det helt annorlunda.

Den 24 november presenterade regeringen ett förslag till en tillfällig lag med begränsade möjligheter att få asyl och familjeåterförening. Tillfälliga uppehållstillstånd skulle bli det “normala”. Åsa Romson grät på presskonferensen och blev sedan petad som språkrör och minister, men lagen antogs senare med stor majoritet i riksdagen, och gavs retroaktiv verkan från och med 25 november.

I januari 2016 aviserade Anders Ygeman och Morgan Johansson att cirka hälften av fjolårets asylsökande skulle få avslag och utvisas ut landet. Migrationsverket fick uppdraget att ge snabba besked och prioriterade därför “lätta” fall från Syrien medan afghanerna fick vänta.

Den 20 juli trädde den tillfälliga lagen i kraft med retroaktiv verkan. Själva idén om en retroaktiv lag kritiserades av bland annat lagrådet men riksdagen antog lagen med stor majoritet. Den 2 oktober 2016 undertecknades så ett samförståndsavtal mellan Sverige och Afghanistan om “återvändande” av flyktingar, samtidigt som det skrevs avtal om bistånd. Vägen öppnades för tvångsdeportationer av asylsökande som fått avslag på sin ansökan.

De många svenskar som engagerat sig för de ensamkommande barnen tvingades inse att förra höstens välkomstord förbytts mot en iskall utvisningspolitik. Under hösten 2016 bildades de båda rörelserna “Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!” och “Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa”.

Karin Fridell Anter

Nästa artikel, del 3/7 i artikelserien “Unga flyktingar från Afghanistan” kommer att handla om Deportation till Afghanistan av ungdomar och protesterna mot utvisningar.
Liknande artiklar: