Unga flyktingar från Afghanistan – del 4/7

Den falska bilden av läget i Afghanistan och den rättsosäkra asylprocessen

Frågan om flyktingarnas ålder har kommit att dominera den offentliga debatten, medan det har sagts och skrivits väldigt lite om att Afghanistan är farligt, alldeles oavsett om man är “vuxen” eller ej. Migrationsverket ansvarar för att skriva rättsliga ställningstaganden som man lutar sig mot vid bedömning av de risker som möter en “återvändande”. Det senaste sådana ställningstagande skrevs i augusti 2017 och bygger på uppgifter som gällde första halvåret 2017 eller är ännu äldre.

Trots att en rad internationella organisationer, inklusive FN, uppmärksammat det kraftigt försämrade säkerhetsläget så hävdar det svenska Migrationsverket fortfarande att det finns områden i Afghanistan dit en ung människa som inte känner någon och som aldrig förr varit i landet kan skickas utan risk.

De godtyckliga åldersuppskrivningarna och den falska bilden av Afghanistan som ett säkert land innebär att asylprocessen är i grunden rättsosäker. Det är uppenbart att syftet är att ge avslag och Migrationsverkets negativa beslut kan motiveras på de mest groteska sätt, några exempel:

  • Religiös inställning “förefaller inte självupplevd” och intyg från kyrkor och präster negligeras.
  • Sexuell läggning “ej bevisad”.
  • Ordnat mottagande anses finnas hos en farbror som har våldtagit killens mamma och tvingat henne att fly med sina barn.
  • Inga afghanska dokument godtas, eftersom de går att förfalska.
  • Uppenbara skriv- eller tolkningsfel används mot den sökande, men rättas om de skulle vara till hens fördel.
  • Man tror på den sökandes berättelse om övergrepp och tortyr men säger att “det är glömt nu så du kan åka”

Grundantagandet är att den som inte kan bevisa sin uppgivna ålder är en lögnare. Till detta kommer en total brist på förståelse för att man inte kan eller vågar berätta “allt” för en myndighetsperson eller tolk man inte har förtroende för.

Hanteringen av ungdomarna gör dem utsatta i två led. Det första handlar om uppskrivningen till 18 år. Även om de inte fått avslag på asylansökan så förlorar de då sin gode man och socialsekreterare och flyttas från familjehem eller HVB-hem för ungdomar till Migrationsverkets boende för vuxna. De rycks upp från sina nyskapade nätverk och skickas till en annan del av landet, vilket gör att de får svårt att fortsätta gå i skolan. Många väljer att inte flytta och blir då i praktiken hemlösa – med 1800 kronor/månad att leva på. Kommunerna har fått statliga pengar för att ordna bostäder åt de ungdomar som fortfarande är i asylprocessen, men pengarna är inte öronmärkta och många kommuner använder dem på annat sätt. De ungdomar som har tur kan hitta frivilliga familjehem, som ibland men inte alltid får en liten ersättning. Men många ungdomar är helt hemlösa, sover på järnvägsstationerna eller flyttar runt bland kompisar som riskerar sin egen bostadssituation om det blir avslöjat.

När ungdomarna får sitt tredje avslag hamnar de i ett ännu sämre läge. De kan acceptera att “återvända” och har då en viss chans att få återetableringsstöd. Men de allra flesta avvisar den möjligheten, de kan överhuvudtaget inte tänka sig ett liv i Afghanistan. En del flyr till andra länder i Europa där det finns en viss chans att de får en ny prövning – men de riskerar också att skickas direkt tillbaka till den svenska gränspolisen.

Återstår då att stanna i Sverige, gå under jorden och leva papperslöst – ett hårt liv. Man har inga pengar och riskerar hela tiden att bli fångad av polisen. I den situationen är man helt beroende av andras välvilja; att i bästa fall få hjälp med att anmäla verkställighetshinder (VUT) eller ansöka om uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Den som fångas av polisen placeras i “förvar”, det vill säga ett flyktingfängelse. Det finns de som suttit i förvar i betydligt mer än ett halvår, till en kostnad av mer än 3 600 kronor/dygn.

Uppskattningsvis 12 000 ungdomar lever alltså i någon sorts limbo i Sverige, det säger sig självt att de inte mår bra. Utöver sina obearbetade trauman från hemlandet och flykten har de fått nya trauman genom asylprocessen och otryggheten i Sverige. De är ensamma, de saknar sina familjer och de lever i ständig rädsla för avslag eller deportation. Majoriteten plågas av psykisk ohälsa, många uppvisar självskadebeteenden och självmord ses som en utväg för skrämmande många. Under 2017 tog åtminstone 15 ensamkommande ungdomar sina liv och mångdubbelt flera lades in på sjukhus efter självmordsförsök.

Risken är stor att de tar till drogmissbruk som självmedicinering. De som saknar stöd från samhället eller ett eget nätverk är värnlösa mot sexuellt utnyttjande eller tvångsarbete och kan tvingas till prostitution eller kriminalitet för att försörja sig. Ungdomar som vill och kan studera och arbeta tvingas in i ett skuggsamhälle, som är destruktivt för både dem själva och för samhället som helhet.

Trots allt detta är det väldigt många av ungdomarna som fortsätter att kämpa för en framtid i Sverige. De är mycket studiemotiverade, har lärt sig bra svenska och får goda resultat i skolan. Mötet med kunskap, yttrandefrihet, religionsfrihet och relativ jämlikhet mellan könen har givit dem möjligheten att själva avgöra vem de vill vara och hur de vill forma sina liv. De hoppas och kämpar för att Sverige ska acceptera dem som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Karin Fridell Anter

Nästa artikel, del 5/7 i artikelserien “Unga flyktingar från Afghanistan” kommer att handla om Orättvisorna i den nya gymnasielagen. Ett tillfälligt andrum, men inga garantier för framtiden.
Liknande artiklar:
Intervju med bröderna Mojtaba och Mostafa Amiri, som kom till Sverige 2015. Bröderna har vuxit
Motståndsrörelsen mot utvisningarna av de afghanska ungdomarna. “Vi står inte ut” och “Stoppa utvisningarna”. Hösten
Orättvisorna i den nya gymnasielagen. Ett tillfälligt andrum, men inga garantier för framtiden. Den 7:e
En artikelserie som beskriver hur den humanistiska svenska flyktingpolitiken fullständigt har raserats under senare år.