Tummen mitt i handen

Jag hade kommit till vardagsrumsfönstret. Med hjälp av parfym dödade jag blomflugor. En glänsande gummituta med en guldfärgad slang pumpade ut vätskan ur en knottrig glasflaska.

Mamma hade mycket krukväxter, begonia, pelargonior och andra – jag vet inte vad de hette. En kallade jag för lönn – bladen liknade lönnens, men mindre. Blommorna var aprikosfärgade, skrynkliga och luktade inget. Snart blev de tunga och ramlade av. Jag sög på dem i änden, de smakade honung.

Döda skitflugor satt fasttryckta på fönsterrutorna – de gled ner i små sjöar och virvlade runt som änglar med utfällda vingar. De spolades utför den rosa marmorerade stenkanten ner till elementets regnskogar, där ädelvirket svartnat och fuktskadats, där hål borrats för rören ner till nästa våning. Jag ville ut och upptäcka världen när jag blev stor.

Mellan blomkrukorna såg jag att mamma hade tvättat några småplagg och hängt ut dem på snören mellan balkongräckenas kortsidor. Det blåste och de urblekta sol- och insynsskydden, de som en gång varit gröna, böljade. Stolarna i lättmetall med randiga nylontyg stod lutade mot väggen. Träribbor till en hemmabyggd höjdhoppsställning låg lämnade i öppningen mellan cementgolv och balkongplåt. Jag såg över till andra sidan gatan. Där svängde tunga kvistsjok i den resliga björken som stod mellan det gamla gulbeige trähuset och det pistagegröna Konsumhuset.

På himlen brummade ett enmotorigt plan med en reklamslogan som svans: EXPRESSEN med STING: Idag med resebilaga!

Parfymdoften var tung i lägenheten.

Huvudvärken pappa haft redan när han kommit hem blev inte bättre. Och mamma hade satt korsdrag från kök till balkong.

Hon drog också fram något hon hade i sinnet:

– Jag behöver matpengar.

– Det fick du ju förra veckan. De kan inte vara slut redan! Vad gör du med pengarna? Köper parfym för hela slanten? sa pappa, öppnade kylskåpet och tittade runt på hyllorna.

– Här finns ju hur mycket mat som helst, sa han, det går ingen nöd på oss. Pappa tog ut två ägg.

Mamma öppnade munnen för att säga något mer, men slöt den igen.

För några dagar sedan hade hon stått vid portvaktskuren utanför fabriken. Där väntade hon förgäves när de cyklande och gående strömmade ut från fabriksområdet med en ännu orörd avlöning i fickan. Nu var det söndag.

Ur syskrinet hämtade pappa en synål. I båda ändar pickade han hål på äggen, sedan började han suga i sig det ena med ett smackande ljud. Det lät som om han pussades.

Mamma såg med avsmak på honom där han stod vid diskbänken. Åh, så förbannat dum han såg ut! En smäll på käften skulle han ha!

– Kom! Du får se till och sätta upp den här tavlan. Jag vill ha upp den på den här väggen och på en gång, sa mamma.

Pengarna hade hon inte tjatat om mer. Pappa torkade sig om munnen. Tja, hon kunde väl få som hon ville, tänkte han. Spika upp en tavla skulle han väl kunna göra.

En spänning fanns i lägenheten, likt den som finns vid åska när flugor slött och långsamt cirklar under taklampan, blir påträngande, så man lätt kan slå ihjäl dem.

Jag var på parkettgolvet och lekte med träklossar.

Ur städskrubben tog pappa fram en hammare och en låda med spik.

I lådan fanns, förutom spik även skruv, gångjärn och diverse skräp. Lådan var efter en polack som pappa kände, en som bott på Grindstuggatan. Polacken hade flyttat och mamma städade efter honom. Det var en del saker som lämnats kvar i lägenheten och mamma fick ta vad hon ville. Det mesta var bara att kasta, men spik och skruv gick ju alltid att använda. Spiklådan var av grå, luddig papp. Klädgalgar tog hon också några, nåt som jag fått hjälpa henne med att bära hem.

Pappa letade efter en lämplig spik. Det skrapade och rasslade i den polska lådan.

– Ta en som håller, sa mamma.

Pappa höll upp med rotandet och mamma retirerade till köket.

När hon kom in i vardagsrummet igen tog hon tag i hörnet på Wiltonmattan och drog i den så att bordet också följde med bort från soffan.

Pappa valde spik. Mamma knuffade ut den grågrön- och svartrandiga bäddsoffan från väggen med knäna. Under var det dammigt. Hon hämtade sopborste och skyffel.

Mamma hade alltid städrock på sig. Under armhålorna sprack de för hennes armar var rejäla. Det sönderslitna tyget blektes av aluminiumklorid. Hos en fin fru hon arbetat åt fick mamma tipset om aluminiumklorid mot svettning.

Pappa muttrade med näsan över polackens låda.

Han letade efter en passande spik. Samtidigt tänkte han på skulden till Apan. Han borde inte spelat poker när han var full, hur många gånger hade han inte lovat sig själv det. Och Apan kanske fuskade, man visste aldrig med folk. Oroligt kände han på bakfickan. Plånboken var där, platt och tom på pengar, dock med en tipskupong. Så fort det här var över skulle han ta sig ner på stan och se i Folkets fönster hur matcherna gått.

Mamma sopade upp dammet och gick ut i köket.

Det var roligt med ommöblering, tyckte jag. Det var lite som att bygga koja: filtar och mattor hängande över stolar och bord, där kunde man ha det mörkt och mysigt och lysa med ficklampa. Dynorna fjädrade likt katapulter när jag gungade upp och ned i soffan.

Pappa slutade rassla med den polska lådan:

– Hörru! Här kan du inte sitta och hoppa.

Jag ställde träklossarna på varandra. Den sista ramlade ner. Jag drog ner alla, det var lika bra.

Pappa stirrade i väggen och gned sig med fingrarna mellan ögonbrynen. Mamma gjorde likadant när hon hade migrän, hon kräktes, och det brukade pappa också göra.

När han såg på mig igen förstod jag att det var bäst att springa in till mamma. Men hon tog mig i armen och tillsammans gick vi tillbaka. Pappa stod kvar vid väggen. Mamma rättade till tavlan med fiskargubben och flyttade på familjefotografierna som stod i rad ovanpå linneskåpet.

Den första spiken pappa slog i väggen vek sig på andra slaget, det var som om den varit gjord av gummi.

Mamma trippade tillbaka till köket. Pappa drog ut spiken, tittade på den, sedan strök han över väggen med handen. Från den beigefärgade tapeten silade sand ner på hans fötter, lade sig som puder på strumporna. Pappa hade ärmarna uppkavlade på nylonskjortan. Skjortkragen hängde slarvigt ned på ena sidan. Det bakåtkammade håret var struket med Keratin.

Helst skulle han velat ta en rök; gå ut på balkongen, se efter någon han kände, någon att skrika på.

Tja, det skulle väl ändå vara snabbt avklarat, det här, han ryckte upp sig, så kunde han smita iväg sen.

Nästa spik var en sytrådssmal, svart spik med mässingshuvud.

Nu måttade han högre upp.

Mamma kom in. Kroppen tänjde på sömmarna i städrocken. De stora händerna lekte i rockfickorna med ett tårtsnöre, en smutsig näsduk, ett hårspänne och ett konsumkvitto. På fötterna hade hon slipers med lufthål och korksula.

– Du spikar på tok för högt upp! sa hon. Inte kan tavlan hänga uppe under taket heller. Hur skulle det se ut! Ta en riktig spik, befallde hon. Den där ser ut som benet på en harskrank. Det är väl inget att använda.

Pappa sänkte handen med spiken. På ryggen hade hans vita skjorta fått gråa öar, de syntes när tyget pressades mot skuldrorna. Han väntade ett tag innan han såg sig om över axeln. Sedan koncentrerade sig pappa på spikningen, han behövde bara ett slag. Spiken slank lätt in i väggen, men ända till huvudet.

– Det var då satan.

Med valhänta fingrar försökte han få ut den.

Mamma var i köket.

Karlar skulle vara händiga, tänkte hon, och blindstirrade till fabriken på andra sidan gården. Högst upp på tredje våningen fanns en syateljé – på vardagarna satt kvinnor där. De gjorde alla likadant bakom dessa smårutiga fönster: framför symaskiner, framåtlutade och flinka förde de in tyg under gaffeln – matade fram – och fällde sedan upp gaffeln och rätade samtidigt på ryggen ett ögonblick. Därefter slängde de mekaniskt tygstycket åt sidan och fällde upp gaffeln igen. De trampade igång, böjde sig fram över tyg och maskin, följde noggrant den hackande nålen. Bestämt sköt de tyget framåt. Vid ett vitmålat kritstreck lättade de på trampen, gaffeln fälldes upp; med ett rutinmässigt ryck skar de samtidigt av under– och övertråd mot den fasta kniven. De färdigsydda styckena slängdes i en hög, ur en annan tog de ett nytt och började om från början. Fritt gungande i luften vinschades ställningar med färdiga klänningar ner till marken, ner förbi reklamverkstaden, och tog mark framför verkstaden, framför ett rostigt upplag av plåt och rör, där gubbar gick i sotiga overaller. Ville man sova en morgon hittade de alltid en järnplåt att banka på. I väntan på vidare transport böljade klänningarna rentutav som poesi bland metallen.

Nu var det söndag och mamma stirrade mot en tegelfasad med blanka fönster.

Min syster kom ut ur sovrummet i den vita nylonskjortan. Harriet gjorde det hon ville och det var annorlunda saker. Hon hade ett stort mörkt hår och gick i en nylonskjorta hon fått efter pappa. Ibland också i slips. Pappa hade sagt till mamma att hon borde ha nåt under skjortan.

– Jäntan ser ut som ett fnask, hade han sagt.

– Du är inte klok! hade mamma svarat.

Pappas pekfinger petade i polackens låda. Han tog upp en räfflad spik.

Det var dags igen.

Han drämde till en gång och så två snabba – spiken vek sig.

– Låt det vara, sa mamma. Det gnisslade när hon vred på en blomkruka borta vid balkongfönstret.

– Jag gör det själv, sa hon med blicken mot gatan och nöp av några blad.

– Vad tror du, att jag inte jag kan slå i en spik?

Mamma vände sig om gick fram, såg en stund på pappa, harsklade sig och återvände till köket.

Lukten av brutna, gröna blad fanns i rummet.

Pappa böjde ner huvudet över lådan.

– Vem är det som lagt i krokiga spikar här – vad är det för djävla sätt? svor han och slängde iväg en.

Spiken studsade in under linneskåpet. Familjefotografierna stirrade.

Han satte sig med baken vilande mot soffryggen.

Men han hade inte gett upp.

Taffligt slog han på ännu en. Den föll till golvet.

– Det var då själva fan! sa han svagt och böjde sig ner efter den.

– Sluta svära så barnen hör det! Jag har då inte sett på maken!? En karl som inte kan slå i en spik? Måste jag göra det själv?

Pappa stirrade i lådan.

– Vad är det här för skräp? En gammal gadd! Vilket äckel! gastade han och höll upp en lång, gul, tand.

– Sluta toka dig, sa mamma.

Pappa viftade med tanden, höll ut den.

Mamma ryckte åt sig den.

Pappa flinade.

– Finns det inte en vettig spik i hela den förbannade lådan? Nu ville han iväg – ner på stan – bort härifrån.

Han fumlade och rafsade.

Universalspiken, säkert var det den han höll i, en silvrig en!

Försiktigt försökte han dutta in den i väggen. Det räckte inte ens för att tränga igenom tapeten. Hetlevrat dängde han till med hammaren. Slaget träffade tummen.

– Aj, helvetes, jag blir tokig – djävlar! skrek han.

Pappa hoppade upp och kröp ihop, om vart annat.

– Ja, slå sönder du! Mamma hade stått i hallen. Jag begriper mig inte på dig. Jag får ta hit portvakten.

– Portvakten! skrek pappa och kastade hammaren i soffan där den studsade. Sedan vände han på klacken. Ytterdörren öppnades och drämdes igen.

– Ge sig på döda ting, sa mamma.

Tre timmar senare kom pappa hem.

Han hade en tidning med sig.

Pappa slog upp tidningen.

– Vill du ha kaffe? frågade mamma.

Hon hade bakat kanelbullar. Förutom bullarna fanns det bondkakor och drömmar. Drömmarna var köpta.

Blad vändes i tidningen.

Mamma gjorde sig omöjlig där hon satt och stirrade ut genom fönstret.

Mamma mamma mamma…

Pappa lutade sig fram. Handen med den onda tummen låg på bordsskivan.

– Jag ska sätta upp tavlan senare, sa han.

Han visste inte att mamma redan satt upp den.

Jag åt av kakorna, sparade drömmarna till sist. De var som mamma sa, på tok för söta, men jag kunde inte låta bli dem, heller.

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande