Besök i East End – del 4

Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000.

Hela följande dag väntade Brad på att rörmokaren skulle dyka upp, men han kom inte då heller.

Strax, innan vi skulle till festen på gymmet, ringde Brad en rörmokarjour. Den killen kom snabbt, det var en stor karl, men han sa att om han bara öppnade väskan kostade det £50 så dags, och tog han fram det första verktyget kostade det £25, och började han skruva med det kostade det 25 till, och så vidare. Brad klappade honom på axeln och sa att ingen ville utsätta sig för det. Milt föste Brad ut honom i hallen, tyckte att han borde sluta för dan, ta en sväng på puben istället.

När Brad kom tillbaka pustade han ut: “Det var en stor kille, såg du, han hade inga tänder här på sidan, en gammal boxare. Han ville inte hålla på och pilla i heatern en fredagskväll. Han vill som vi koppla av efter en hård vecka.”

Jag, Brad och Pilar var nu ensamma i det utkylda huset.

Vi gav oss iväg mot Stoke-Newington med buss. Brad var redan rätt dragen.

Direkt innanför dörren till gymmet fanns ett buffébord som vi såg storögt på. Och det kostar ingenting?! Nej, sa Pilar. Allt är gratis.

Vi gick in i de inre regionerna och hängde av oss skinnjackorna, efter att först ha hälsat på den flådiga, kvinnliga managern av gymmet Afrodite.

I träningslokalen hade bord ställts upp där folk redan satt och åt. De var i fina kläder och hade barn med sig.

En diskjockey hade en rejäl musikanläggning, han scratchade med en vinylskiva, och dova basgångar fick byxorna att fladdra på X roads frusna gäng. Närmare hälften av partyfolket var svarta eller färgade. Pilar hejade på två vita tjejer som hon sa sig sett vid sina senaste blötläggningar. Det var härligt varmt i lokalen.

Innan vi gick ut till matbordet visade Pilar oss jacuzzin som nu var övertäckt. Den var i krom och marmor, som jag kan tänka mig i ett romerskt badhus.

Brad var inte så hungrig men han prövade det röda vinet. Han bad mig ta om av det och hämta mer åt honom. Vi tog plats vid bordet med de två tjejerna som sett Pilar i jacuzzin.

Maten var riklig och det var inte det engelska caféets sönderkokta, smaklösa morötter och ärter, kål och potatismos, med något obestämt kött till, nej! Här fanns upphettade brytbönor, auberginer och andra vegetabilier; revbensspjäll i Worcestersås, lagda på breda fat och härliga, möra grytbitar, simmande i en ångande karott.

Vi smörjde kråset, åt och drack tills vi var mätta och lagom på lyset.

Brad hade fått span på ett fruntimmer, trodde han, satt och blinkade och knuffade på mig.

Sen blev det dans. Pilar och jag var uppe och stuffade. Pilar berömde min egocentriska stil och sinne för rytm. Brad satt kvar och nickade i takt.

Framåt midnatt började festen tona ner. Vi bestämde oss för att ta en taxi tillbaka. Den första bilen körde bara förbi oss i en vid sväng. Brad stod och vacklade ute i körbanan, satte upp fingret och svor efter den.

Han tyckte vi skulle fortsätta festa, åka till Samuel Pepys pub, då skulle vi inte ha långt att gå hem heller, och så blev det.

Där inne var det ett stort blandband av män, kvinnor och olika raser. De spelade en bra dansant rockmusik, var roliga att titta på. Pilar och jag gick fram, nära intill, och i den vevan tappade vi bort Brad.

Pilar och jag gick hemåt tillsammans.

Brad var nån annanstans: Kanske halkade han med till ett raveparty i en nedlagd fabrik, blev hungrig, åt fish and chips på ett hak. Vi skulle höra när han snubblade in framåt morgonen. Efter att ha fått upp porten satt han i köket, innan han kom sig för att gå upp för trappan till sitt rum.

Vi hade tagit in el-elementet till oss.

Under lördag och söndag var de tre övriga hyresgästerna puts väck, kylan var kvar i huset och Brad ville inte ringa någon jourhavande rörmokare under helgen, det skulle bli för dyrt: Alice var hos sin pojkvän, han som annars ringde varje kväll tiden mellan 23 och midnatt. Pilar brukade svara till sist, Brad var så dags på puben och hade lämnat köket, teven och telefonen. Fastän Alice visste att det var pojkvännen, behagade hon inte gå ner och ta det; Angie hade en kompis i Brixton att sova hos; Mustafa hade en släkting med en restaurang där han jobbade i helgerna.

På måndagen väntade Brad på att den förste rörmokaren skulle komma med ett nytt membran till heatern.

Pilar var och städade. Hon och jag skulle träffas på eftermiddagen i Stoke-Newington där hennes musiklokal fanns.

Första bussen jag tog gick uppenbart åt fel håll, det fattade jag efter att ha hört de automatiska utropen av några hållplatser, och jämfört med A-Z kartan. Jag hade trott mig om att kunna gå till Stoke-Newington men gett upp den idén, då det var kallt och för långt dit. Jag frågade konduktörn om jag var på väg åt fel håll. Han bejakade mitt antagande. Det hördes att konduktören var av indiskt ursprung. Jag skulle över på andra sidan gatan, sa han, och åka åt andra hållet.

Han sa “one ou three” snabbt flera gånger, antar att jag först såg ut som en fågelholk. Tredje gången fattade jag, “ett noll tre”, tackade honom och klev av vid nästa hållplats. Åkte sen åt rätt håll, i buss nr 103, och kom fram till Stoke-Newington.

Jag var så pinknödig, vilket den villrådiga promenaden innan busspåstigningen skapat, men nu tog jag mod till mig och sprang in på ett kyrkogårdskontor det första jag gjorde. De var bussiga, visade mig snabbt en toalett.

Jag hittade Pilar och vi gick in i ett nedlagt speditionshus. På gården fanns det stora garage och utanför ett av dem höll män i overaller på och mekade med en bil. Vi gick uppför en trappa, genom smala gångar, dåligt belysta. Tomma, övergivna rum, även risiga toaletter på rad, bra att veta, tänkte jag. Det här huset var också renons på värme.

Pilars gitarrförstärkare stod på golvet och fastighetsskötaren hade ordnat dit ett kylskåp, men som sagt, det fanns ingen värme.

Pilar betalade £100 i månaden för lokalen. Vad som helst var för mycket i ett hus utan värme, bara belysning. Inte nog med det, elkontakterna var inte heller fixade ännu, sa Pilar. Då hade hon ingen glädje av vare sig förstärkaren eller kylskåpet. Jag tyckte hon skulle säga upp kontraktet.

Vi gick en sväng i Stoke-Newington, som kändes som en trevlig stadsdel. Nu fick jag se mer av den än då vi varit där för festen i gymmet.

Folk som bodde i Stoke-Newington hade det nog bättre ställt än många i Hackney. Vi hittade ett kafé för fika och värme.

Tillbaka på X road fann vi Brad i köket, förgäves väntande på rörmokaren. Brad var arg och svor på att han inte skulle betala nåt till honom. Ilskan fick Brad att ringa en annan rörmokare.

Pilar och jag lämnade huset och gick till biblioteket istället.

När vi kom tillbaka hade det skett omvälvande förändringar. Brad hade ett problem ur världen, sa han, och kunde nu koncentrera sig på nummer två, att få cidern ur kroppen.

En rörmokare, berättade han, en riktig rörmokare, en som visste vad han gjorde, en som inte bara pratade, hade varit där. “Känner ni inte värmen”, sa Brad, “ den som stiger upp från elementen?”

Han skruvade på varmvattnet i diskhon. “Känn”, sa Brad, “men vi ska inte stressa heatern. Vi vill inte vara med om att Mustafa kommer ut från badrummet, besviken, ännu en gång. Vi vill inte tillbaka till isbjörnstiden, sitta i köket och kura runt mamma el-element, blöta i pannan av fukt.”

Det började äntligen bli varmt i huset.

Brad verkade ha firat med att ha tagit en av de magiska svamparna han hade liggande på köksbordet.

*

Jag skulle fira jul på X road.

Under tiden gick jag på biblioteket, satt och bläddrade i utgallrade böcker till försäljning, hittade Pidgeon Feathers av John Updike. Jag var på Frälsis på Mare street och hittade Vonneguts Player Piano och en bok på svenska av Per Hagman.

I Stoke-Newington, på ett antikvariat, var det så tyst att besökarna viskade när de frågade bokhandlaren om något och han viskade tillbaka. Där köpte jag en bok om målaren Francis Bacon.

Jack var stillsam och studerade litteratur. Han var en kompis till Brad, kanske 35 år, och hade långt hår ner till axlarna. Han dök upp på X road efter att Brad pratat med honom i telefon. Han hade också en svart skinnjacka, men den var längre, med ett så kallat dasslock. Jag var med dem till Samuel Pepys, det var tjockt med folk, och jag såg på när de rullade joints därinne. “De har ingen övervakningskamera här på Samuel Pepys”, sa Brad, “till skillnad mot andra pubar.”

Vi satt trångt med andra. Jag betraktade Jack när han gick för att köpa en ny omgång öl. Den annars så stillsamme killen fick ett ryck, plötsligt bakom de andras ryggar, satte han igång och twista som en galning, slängde med armarna och håret. Men det varade bara några sekunder. Sen var han tillbaka i sin vanliga passiva ställning, väntande på sin tur.

På hemväg letade vi efter ett raveparty, som Brad sa sig veta var det skulle vara, men vi hittade det inte. Vi gick och gick, kom bara förbi ett hus där en familj hade karaoke hemma. Vi tre stod ute i kylan och glodde, mot ett burspråk med ett stort fönster i mitten där kulörta lampor blinkade. En Gloria Gaynor wannabe, med för hög volym på sånganläggningen, ylade till vår, men säkert inte till grannarnas förnöjelse.

Sen gick vi hemåt och stannade alla tre för att pissa vid en bensinstation. En kille kom emot oss med en platta öl, som han ville sälja. Vi gick in på ett kebabställe, köpte varsin öl och något att äta, innan vi fortsatte på hemvägen.

Brad lät Jack sova i Mustafas rum, för Mustafa var hos sin farbror. Det tyckte jag var dålig stil, men det var så i alla fall. Mustafa tror jag inte visste om det.

På julafton kom Brads dotter ner från Skottland och på juldagen åt Pilar och jag julmiddag med dem: stek, grönsaker och potatis. Såsen eller snarare skyn, “gravy”, gjordes av ett pulver som såg ut som råttgiftkulorna, det blandades med vatten, men smakade okey.

Brad och hans dotter rökte en spliff medan Pilar och jag gick till bensinstationen och köpte dyr Häagen-Dazs glass, som verkade ha varit i frysen för länge, och choklad.

Någon dag senare följde Pilar med mig i bussen till Liverpool Street Station, och så åkte jag ensam tåget ut till Stanstead och flög hem med Ryan Air.

***

Jag fick ett par brev från Pilar under våren: Australiskorna åt på sina rum och Brad satt i köket, full och stenad. Dock, han hade anmält sig till avgiftning, detox.

Själv fortsatte hon med att leta jobb, städa och stämpla.

Pilar hade spanat efter utställningsmöjligheter åt mig. Café Alba var en trevlig liten restaurang i Hackney, där jag nog skulle passa in, tyckte hon. De tog 20% i provision och priserna låg i snitt på £200. Ville jag ställa ut?

Den anglo-indiska restaurangen hade vägrat ge Pilar £50 i lön som de var skyldiga henne för städning. Hon berättade det för Brad och han hade åkt dit och satt sig. Brad hade sagt att han skulle sitta kvar tills de gav honom pengarna de var skyldig Pilar. På det sättet fick hon ut den sista lönen där. Vackert, Brad!

Pilar var inte så ofta i rummet, utan bodde för det mesta hos sin pojkvän längre nordöst ut. Hon hade köpt en symaskin av industriell modell som stod i rummet på X road, men ännu hade hon inte gjort så många sömmar på den.

Pilar hade rätt till bostadsbidrag något hon inte vetat, också retroaktivt visade det sig, med en för henne betydande summa. Den som hjälpt Pilar med ifyllande av ansökan om bostadsbidrag hade varit Mary. Trots att Brad hade varit emot att Pilar sökte bostadsbidrag blev det gjort tack vare Mary. Brad var rädd att hamna i knipa som hyresvärd, men ansökan hade blivit inlämnad. Brad skrev under där Mary satte fingret. Han hade tydligen haft bostadsbidrag själv fyra år tidigare. Mary saftade till med £10 mer i hyra än den egentligen var – det blev £55/vecka i ansökan. Pilar hade fortfarande £52/vecka i a-kassa.

Brads fru, eller före detta fru, som bodde i Spanien, stod som den egentliga ägaren till huset, fick Pilar också veta.

Pilar brukade sova över på X road när hon måste till bostadsbidragsenheten (som vi kallade den), på morgonen, för att pusha på om att brev och avierna med pengarna skulle skickas till henne, inte till hyresvärden. Hon förklarade för dem att hon redan hade betalt hyran, och gjorde det regelbundet var fjortonde dag. Den outsourcade bidragsmyndigheten, hos VT Web, var otroligt långsam med att betala ut bostadsbidraget. Pilar fick rådgivning hos en “legal advisor”, en advokat, som gratis ställde upp i stadsdelen några timmar varje vecka. Hon sa till Pilar att spara och leta fram alla hyreskvitton, om hon nu inte redan gjort det.

*

Pilar stod vid perronggrindarna inne på Liverpool Street Station när jag återvände. Våren hade kommit till London.

Pilar och jag delade på mina äggmackor som blivit över från flyget. Vi satt vid köksbordet, drack te och hade fikon till efterrätt. Jag hade med mig hennes cd-skivor som hon blev glad över.

Mustafa verkade också glad åt att se mig och räckte mig handen. Jag frågade honom om lärarkursen. Jo, terminen var snart slut, han var rätt trött på utbildningen. Han jobbade i restaurangköket på helgerna. Samtidigt sökte han andra jobb, men det var svårt att få nåt.

Saneringsfolk från en myndighet hade ställt in små papplådor med råttgift efter att Alice hade sett en mus i kylskåpet i hallen. De stod nu i hörn och prång. Pilar hade blandat gips med krossat glas och med det murat för hål och springor i rummet.

Jag förstod att Pilar också hade börjat se till andra saker i huset. Istället för svampen som tidigare varit till disken hade vi nu en diskborste, likaså såg hon till att tvål och toapapper alltid fanns i badrummet.

Brad verkade inte märka att jag varit borta från huset alls, och för mig kändes det nästan så med.

Angie pratade om att flytta, på grund av möss och heatern. Hon var trött på hans prat om socialism och IRA, och taket i hennes rum var trasigt så det regnade in.

Jag följde med till Pilars kille. Han mötte upp på Bethnal Greens tunnelbanestation och så åkte vi hem till hans terrace house i en förort. På vägen bjöd han på fish and chips, och hemma hos honom blev det te och ginger cake. Det visade sig att han varken hade kylskåp eller frys, men annars var det modernt.

När jag skulle åka tillbaka till X road följde de med mig till stationen och väntade tills tåget kommit in.

Nu sov jag i sängen, och om Pilar sov över nån natt hade hon gummimadrassen.

***

– Det är ju mina pengar, beklagade sig Brad.

– Jo, visst, men bara bostadsbidraget kommer så får du dem, sa jag. Glöm det där med hyran ett slag, va. Du, Brad, fortsatte jag, om vi skulle göra ett projekt. Du murar upp en fin puts, så målar jag en fresk på muren som innehåller livet från början till slut: kärlek, hat, glädje och sorg. Vi kommer att bli berömda. En norsk, han gjorde så, Edvard Munch. Stavas som “munch”.

– Mumsa,“munch”. Åh, det är det enda ni svenskar tänker på. Jag har ju sagt att du får göra vad du vill med muren. Måla in drottningmodern, och Mary måste vara med på ett hörn, också.

– Och alla årstider och alla åldrar i familjen. Vi spränger alla gränser, alla raser och alla genus.

– Det finns väl bara två?

– Om det vore så enkelt. Gud ska vara med högst upp, och sen han där nere, förstås.

– En riktig solskenshistoria.

– Direkt från X road kom vi och segrade.

– Har du besökt konstnärerna under valvet?

– Ja, en släppte in mig och Pilar. Han bor också här på gatan. Han jobbar i en bokhandel och är från USA. Han träffade Francis Bacon i city, som sa till honom att det är krävande att måla och därför passar det inte för de flesta. Man måste ha tur, sa Bacon, men hur många har det?

–Nej, ingen tur. Sa han nåt mer?

– Han hade en katt.

– Jaha?

– Jag var på en vernissage vid Hackney Downs station. De höll på med samma som jag gör hemma, trycker screentryck och målar över dem för hand. Konstnärerna verkar hålla ihop i grupper här omkring. Frågan är om den håller i längden – friheten, menar jag – kan man behålla den? Nej, jag tror inte det. Man måste ta ett jobb, som amerikanen, i en bokhandel eller nåt annat, och sen får man stå och pula i ett rått, gammalt skyddsrum under järnvägen, på fritiden. En del jobbare tål ju inte heller att se att man kan avknoppa sig från vanligt kneg. Man är nån slags parias som får hållas, men inte mer. Ibland är det tvärtom – som om varje penseldrag vore så förbannat märkvärdigt – och då blir jag generad, det är som om jag vore en bedragare. Jag försökte komma med i en konstnärsförmedling hemma i Sverige, då var det en tjänsteman som obstruera. Han tyckte jag kunde måla på söndagar, som han själv gjorde. Ambition räknas inte, nej man ska ha en djävla tur, som Francis Bacon sa, här i livet. De var billiga på ölen där i Hackney Downs, trevligt, men jag var lite utanför, som vanligt. Vågade inget.

– Du får spela en roll. Många kända kommer från Hackney, skådespelare, sa Brad. Grannen bredvid är ju skådespelare, men det var inte honom jag tänkte på… den där stora blonda med lockigt hår och glasögon, som spelar skurk och agent…

– Michael Caine.

– Just, ja. Han gick i skola i Hackney Downs.

– Om vi skulle fortsätta planera fresken på muren, vad fattas?

– Gör vad du vill, bara jag får in hyran, svarade Brad.

fortsättning följer…

Liknande artiklar: