Nära ögat – en berättelse av Tommy Andersson

Nu är det är ju vapenamnesti, man kan anonymt lämna in vapen till polisen – jag har här en berättelse om hur det hände sig under 60-talet. Jag hade luftgevär, som jag naturligtvis ville skjuta med. Portvakten och jag rörde oss i källaren. Han var mest i pannrummet och jag i matkällaren, men ibland stötte vi ihop i gångarna, och vid ett sådant tillfälle hade det kunnat slutat illa!

Nära ögat

– Vad gör du nere i källaren? frågade mamma.

– Jag tränar, svarade jag.

Jag sköt med luftgevär, också, men det gick ju inte att säga till henne.

I källaren hade jag skjutit sönder en lampkupa. Geväret fanns i vår matkällare.

Hela nedre delen av skrubben gick inte att använda för den upptogs av en binge gjord av snedställda träribbor för potatis och andra rotfrukter, och det hade vi inga, resterande utrymme ovanför bestod av hyllor. De däremot var välfyllda, för morsan saftade och syltade. Flaskor och glasburkar av olika storlek stod på hyllorna med lingon, blåbär, jordgubb och drottningsylt, röd – och svartvinbärsgelé och saft. I hörnen av skrubben stod skidor och stavar lutade, mitt luftgevär, en järnbalk, en hantel på fem kilo, armstärkaren som jag fått av farsan och några störar som jag kunde behöva.

Esten sprang mycket i matkällaren. Jag tror inte han hade något kylskåp för han bodde i en etta med kokskåp. Den var utan bad och dusch.

Ute i källarkorridoren blev det mörkt efter tre minuter. Ideligen måste man trycka på knappen. Jag väntade tills ljuset slocknade, tills bara den röda lampan inne i knappen lyste, som ett rött öga i mörkret. Lyset slocknade och jag tog upp geväret, satte kolven mot axeln och siktade mot den röda punkten. Just som jag pressade på avtryckaren slogs plåtdörren upp framför knappen. Jag hade redan tryckt av. Kulan small till som bara den i plåten.

– Vad i helvete! Någon duckade och slängde sig undan. Skjuter du på mig… din satans lymmel… äh? Det var portvakten. Han skyndade sig för att komma åt knappen bakom plåtdörren, han fick göra om det flera gånger.

Upplyst som en syndare av stora mått stod jag kvar med geväret i händerna. Portvakten kom med stormsteg. Han högg mig kragen och slet åt sig geväret:

– Nu tog jag dig på bar gärning, din satan! Jag kunde blivit träffad i ögat, fattar du det? skrek han mig i örat. Han hade dragit upp mig så jag fick stå på tårna.

– Vad är det du håller på med, ditt satans yngel!

– Är din mamma hemma? Det borde bli polissak det här! Står och skjuter i källaren. Ligist!

Först uppe utanför vår dörr lossade han på greppet. Där pressade han tummen mot ringknappen.

Det var långa signaler, såna som pappa höll på med när han inte hade någon nyckel och mamma inte ville ha in honom längre. Jag hatade såna ringsignaler. Varje gång det ringde på dörren kände jag obehag. Pappa hade slagit upp brevlådan och skrikit i den, men det lät portvakten bli.

Portvakten lämnade mig till sist framför dörren, då ingen öppnade.

– Geväret det behåller jag, konfiskerar, sa han och gick utför trappan.

Efter att portvakten slamrat sig in i källaren, tog jag fram dörrnyckeln och låste upp.

– Du kommer och bli som far din, sa mamma när hon kom hem. Portvakten hade suttit och lurat på henne i pannrummet.

– Hur kan du skjuta på portvakten! Han hade kunnat fått den i ögat. Du kunde ha gjort honom blind!

Jag kände mig inget bra och orkade inte säga något alls. Jag ville bara gå och lägga mig – sova mig bort från alltihopa i flera dagar.

Det gevär som portvakten tagit var ett sånt som de hade på tivolis. Jag hade hittat det i skogen, på ren röta när jag gått och letat efter skattgömmor. Jag hade knappt trott att det var sant. Någon måste ha stulit det i Folkets park och sen inte vågat ha det kvar. Först hade jag till och med trott att det var ett riktigt mausergevär. Man gjorde en mantelrörelse som på riktiga gevär. Men medan jag travade hemåt genom skogen, fattade jag att det inte var så. Ute ur skogen skyndade jag på, så inte någon skulle börja undra vad det var jag bar på. Jag ställde direkt ner geväret i källarskrubben.

Jag tog fram det andra luftgeväret, som jag själv köpt, när mamma inte var hemma. När jag nu inte kunde skjuta i källaren längre fick jag hålla till uppe.

Först sköt jag genom hela lägenheten. Den längsta raksträckan vi hade var från balkongen till sovrumsväggen. Kulan borrade in sig ovanför morsans läslampa och sand rann ut. När jag skulle gå in dit och titta, råkade ett skott gå av upp i taket i vardagsrummet. Sån tur var missade jag taklampan med några decimeter. Det var ingen som brukade titta dit upp. Hålet syntes knappt, det lät jag vara.

Hålet i sovrumsväggen syntes dock, så det fyllde jag igen med tandkräm, det blev ett riktigt snyggt kamouflage.

Sovrumsfönstret var öppet för vädring. Det här geväret lät rätt tunt när jag tryckte av, rekylen kändes knappast mot axeln, men kulan gick ändå med en ganska bra fart över gården. Det gick faktiskt att se kulan i luften, innan den slog hål på en småruta uppe hos sömmerskorna. Kulan blänkte till, och så hörde jag ett svagt klirr efter en viss fördröjning.

Det här skulle inte portvakten kunna ta mig för, tänkte jag, och gick ifrån sovrumsfönstret, men höll ner och lade ifrån mig geväret under fönsterhöjd. Från köket tittade jag ut över gården mot fabriksfönstren. Ingen verkade ha reagerat på mitt skott. Jag kunde väl lika gärna dra iväg ännu ett och återvände till sovrummet. Jag siktade på ännu en småruta, men i ett annat fönster.

Jorå, jag var en ganska skarp skytt. Det klirrade till igen.

Det tog hus i helvete!

Jag såg att det blivit oroligt däruppe, det var som när man rotat i i en myrstack med en pinne. Fönster öppnades och små permanentade kärringhuvuden med stora glasögon på näsorna stirrade, högt som lågt. Likt ugglor for de omkring. Det pekades mot vårt hus. Nu var det kokta fläsket stekt! De pekade rakt mot mig?!

Vad skulle jag göra? Ja, i alla fall inte sitta och vänta på att de snart kom över!

Jag fyllde en sportbag med kalsonger och tröjor. Sen hivade jag ner några konservburkar ur skafferiet och ett paket knäckebröd. Jag gick genom källaren och därifrån ut på gatan. Snabbt bestämde jag mig för att gå till skogen. Luftbössan hade jag hivat högst upp i översta skåpet i köket. Ingen skulle titta där.

Jag hade ett ställe i skogen som jag betraktade som mitt. Det var en tall, med en gren i lagom höjd, en som jag brukade dra mig upp i, och på marken under tränade jag handstans.

Jag gick dit. Det var inte så långt ifrån den plats där jag hittat kulgeväret, det som portvakten nu hade. I en rullstensås hade jag funnit det geväret gömt och instucket. Säkert hade folk som levde på järnåldern dolt sig eller sina skatter på samma ställe.

Här hade de suttit och ätit och spanat, och nu var det min tur. Hur jag skulle få upp konservburkarna, någon kniv hade jag inte fått med mig? Det var en annan femma, men det skulle nog ordna sig.

Trettio, fyrtio generationer tillbaka hade de bott här, det var faktiskt inte så länge sen om man såg till människans hela utvecklingshistoria. Jag kände släktskap med dem. De hade säkert levt bra, men på ett annat sätt, nu var allt så tillkrånglat.

Jag ville ha ordentlig mat, speciellt när jag tränade.

Om jag väntade en timme till ungefär, då var väl morsan hemma.

Det började redan kännas lite kymigt, kanske jag kunde gå hem om ett tag. Nere på fabriken borde det vara lugnt vid det laget. Sömmerskorna borde ha slutat och gett sig av.

I hörnet, vid Konsum, såg jag upp mot balkongen. Morsan var inte ute på den, så det gick inte se om hon var hemma eller ej.

En polis gick och vankade på trottoaren framför stora porten. Jag pustade. Det var ju inte precis vardagsmat, men han gick i sina egna funderingar och brydde sig inte om att titta på mig när jag korsade gatan, ändå kände jag mig skraj. Jag gick in genom porten.

Det första jag såg var en polisbil och flera poliser stod på gården. I fönstren hängde en massa folk och glodde. Jag bara väntade på att en polis skulle hugga mig i nacken, att portvakten eller nån sömmerska skulle peka ut mig.

Rune hade inte ställt ner mopeden i källaren. Han stod och höll i den som om han frusit fast. Han pratade med Malken, som hängde ut genom köksfönstret. Rune, som annars alltid hade så brått upp till sig, som aldrig stannade en minut längre på gården än han behövde. De hade väl aldrig sagt annat än goddag och vackert väder till varandra tidigare, de två. Ja, vad visste jag?

Morsan var också i fönstret, så hon var hemma, och naturligtvis, Jytta Jonte hängde ut hos sig, och rödhåriga Karlssons alla ungar fyllde upp ett fönster. Droskkusken Larsson vilade buken mot fönsterblecket. Nogsamt följde han dramat, så han senare, när han började kvällspasset, skulle kunna sprida nyheten på stan.

Alldeles knäsvag gick jag bort mot vår port. Inte ens morsan såg på mig, eller ropade, upptäckte jag förvånat.

När jag skulle öppna och gå in hördes det ett brak från B–porten. Jag tittade dit och såg dörren slängas upp. Två poliser kom ut med portvakten emellan sig. Vicevärden Cederström var strax efter dem. Han visste hur han skulle komma fram. Han höll ett gevär i ena handen och en nazisthjälm i den andra. Det var mitt gamla gevär, det som portvakten konfiskerat. Poliserna hade brutit upp portvaktens armar på ryggen. Han gick som om han varit barfota på gruset. Jag slet upp porten och sprang upp till trappfönstret på avsatsen vid sopnedkastet. Därifrån hann jag se hur de knuffade in portvakten bak i polisbilen.

När jag kom in i lägenheten var mamma alldeles uppskärrad. Mig brydde hon sig inte om. Hon hängde kvar i köksfönstret för att se vad som hände härnäst och babblade samtidigt. Syfabriken hade blivit beskjuten av Tysken, sa hon, portvakten – hon kunde inte fatta att han var en sån galning! Nu åker polisbilen iväg – polisen hade kommit till gården och portvakten hade dykt upp i källarutgången viftande med ett gevär. Och Cederström…

Hon vände sig om och lämnade köksfönstret, efter att ha kastat en sista blick ut.

– Jo, sa mamma, poliserna hade dragit pistolerna och skrikit att han skulle slänga vapnet, annars skulle de skjuta. Portvakten hade dragit igen källardörren kvickt som bara den och flytt in i gångarna. Han hade barrikaderat sig i pannrummet. Poliserna hade begärt förstärkning. Portvakten hade vägrat öppna, trots att Cederström kommit och vädjat. Bara han la ner vapnet, öppnade och kom ut, så skulle det kunna ordna sig:

– Tänk på Poppen och Ulla Puh – och frun!

– Ja, herregud, hur ska de gå för henne nu, fortsatte mamma: med Poppen och Ulla Puh, hoppande och strittande. Det blir ett elände.

Nästa dag var tidningarna där och fotograferade nere i källaren och husets alla käringar stod i grupper och pratade. Det stod om portvakten flera gånger i tidningen. Fabrikens trasiga fönster med sömmerskorna blev fotograferat. Pannrummet visades i tidningen. På ett bord såg man portvaktens hjälm, en kaffekopp med avslaget öra och en bunt Se.

Hjälmen hade visat sig vara en brandmanshjälm.

Jag blev förhörd av polisen. Jag sa att det var mitt gevär och att portvakten tagit ifrån mig det. Det som jag hittat i skogen och skjutit med i källaren. Mamma tyckte det var lika bra att jag blev av med geväret. Dock, jag kunde ju inte sota för allt det som portvakten ställt till med, sa hon. Mitt andra gevär låg kvar uppe i översta köksskåpet. Det fick ligga där och svalna.

Tommy Andersson

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande