En amerikansk dröm – En berättelse av Tommy ”Bimman” Andersson

California Dreamin’ sjöng jag för mig själv när ingen hörde och San Francisco Nights eller “I had to hitchhike from Saganoo… I come and look for America…”

Det var en kall lördagsmorgon, i oktober med snö på marken, som resan startade. Mamma hade hjälpt mig packa kvällen innan:

– Vad ska du dit och göra? Du är väl hemma snart igen. Varför måste du åka så långt, finns det inget på närmare håll; och ensam till råga på allt?

Jag hade tagit 6 månaders tjänstledighet från nattvaktsjobbet och skulle till kroppsbyggarnas Mecka: Venice Beach, Santa Monica, Kalifornien, USA. Där fanns alla de stora muskelknuttarna.

Jag hade en fönsterplats i planet och så var det två tomma säten. I mitten fanns det sex platser i rad. Men sen kom en tant att sitta bredvid mig. Hon bodde i Seattle, Washington, men var ursprungligen från Norge.

– Så gutten ska te Los Angeles? ungefär så sa hon.

– Ja, jag ska träna kroppsbyggning, sa jag.

– Nu kommer di med maten och jag som just ätit breakfast, sa tanten.

– Ja, det har jag med, nästan, svarade jag.

– Men det är en lang reise: 14 timer tar de, sa hon.

– Jo, jag vet och 9 timmars tidsskillnad.

– Vill du ha kaffe?

– Nej, jag dricker inte kaffe.

– Og ingen konjak heller, förstår jeg.

– Naj, men laver di det? svarade jag och trodde att jag kunde norska.

Planet låg ovanför molnen. De såg så fasta ut att jag skulle ha velat ta på dem, molnbullarna. Solen lyste klart där uppe och att det var 30 grader kallt utanför den lilla ovala fönsterrutan, det visste jag, för det hade de sagt i högtalaren.

– Vad heter denna smörgås? frågade tanten flygvärdinnan.

Det var rostat bröd med vit ost, lax, dill och citron.

– Den kallas New Yorker, svarade stewardessen. Huvudingredienserna är Philadelphiaost och rökt lax.

– Da är vi på vei åt feil håll. Vi ska ju te västkusten, sa tanten och blinkade med ett öga mot mig.

– De e da la bäst du spiser ordenteli, du som träner kröppa, gutt! sa hon och gav mig den smörgås hon fått.

– Jeg är sa trött på fisk, vett du, fortsatte hon. Nå jeg saa dauens ljus i Narvik saa spise vi fisk varevige da. Kan jeg få en sexe konjak, miss? frågade tanten stewardessen.

– Jag tycker om fisk, blev mitt svar innan en av de små sandwicharna försvann i mitt gap.

– Du maa si opp: man blir lätt stinn på en saa langelig reise, sa hon och smuttade på konjaken. Ska du ikke ha en konjak ända? De e stimulirende fur aptiten, husker jeg. Du ska vete att min man, salig och helbrägdagjordad, han var fiskgrossist, og jeg liker icke åsynen eller lukten av den nu fur tida, sa tanten.

Man fick hyra hörlurar och det skulle bli film: Snobbar som jobbar och Casino Royale: skitfilmer. Musiken på de olika kanalerna var inget vidare heller. Jag prövade pop, klassisk och något tredje: country and western. Så småningom hade jag hört allt från början.

På toaletten var det trångt. Jag började oroa mig för att jag kunde bli förstoppad, det som tanten förvarnat om.

Till lunch fick vi kyckling med tillbehör: sallad, krutonger och currysås. Tanten tog sig en sexa whisky. Hon sa att det brukade hon göra som en ren försiktighetsåtgärd: kyckling var det alltid en viss risk med. Den kunde man bli “dålig i kistan” av; jag fick hennes mat nu också.

Framåt eftermiddagen hade jag inte känt något speciellt, mer än att jag började bli uppblåst. Sedan satt jag och gulpade rökt lax, kyckling och curry om vart annat, medan tanten kom i gasen och beställde ännu en drink, en liten eftermiddagsdrink. Hon drack alltid en sån hemma i Seattle, i stället för te, sa hon. Skulle jag inte ha något? Näe, tack, det är bra ändå, sa jag och svalde ner magsyra.

– Hur gammal är du? frågade jag.

– Ty och tytti, svarade hon. Og du?

– Jag är tjugo, sa jag.

Framåt kvällen lurade hon till. Jag hade fotograferat molnen och passade på att ta en bild av henne också. Huvudet lutade åt min sida; hon var ganska rynkig och håret var grått och permanentat.

Jag fick en blankett att fylla i av stewardessen. De ville veta vart jag skulle bo under min vistelse i Amerika. Ja, det visste jag inte så jag skrev nada.

Tanten tog adjö innan vi gick ner i Seattle, Washington.

Det var mörkt och alla ljus från Reno, Nevada, blinkade när vi gick ner en sista gång innan det var dags för mig. Gator och andra ljus låg som på radband under oss innan planet landade. Mörkret ute kändes tryckande på något sätt. Jag skulle komma fram sent lördag kväll.

När tanten stigit av kunde jag släppa ut en del av gaserna som gjort mig så uppblåst. Det var bra fart på luftkonditioneringen så ingen blev drabbad. Det var all majonnäsen på de sista smörgåsarna som jäst så förfärligt i magen.

Jag gick en sväng till toaletten men det var dömt att misslyckas. Jag kände mig stressad av att sitta i det trånga utrymmet med flera hundra utanför och en del av dem kanske ville in i nästa minut. Men det var ingen kö utanför i kabinen när jag kom ut.

Vi närmade oss Los Angeles. I högtalaren talades det om att temperaturen var 27 grader Celsius och att klockan var 23:30 lokal tid.

Det hade varit iskallt på morgonen i Sverige när jag åkte. Jag hade inte långkalsonger, men däremot en vinterjacka och en tjock knäpptröja i handbagagelådan ovanför.

När jag just kommit ut från passkontrollen dök en karl på mig:

– Hallå, är du sjöman?

Han hade blå jacka, var kraftig, och kortklippt som jag.

– Nej, jag är nattvakt (nightwatch).

Han vinkade då avvärjande.

Jag fortsatte gå åt samma håll som de andra passagerarna.

Nightwatch: security guard skulle jag naturligtvis ha sagt. Puh, engelskan.

Såg jag ut som en sjöman?

De långa masterna blinkade. Ett plan kom in för landning.

– Vart ska du?

– 1006 Ocean Avenue, Venice.

Jag snubblade på siffrorna, sa jag rätt? En kraftig svettning sköljde över mig.

Det var en rymlig taxi. Jag skulle somnat på stört om jag bara vågat.

När bilen svängde ut från trottoaren gungande den som en båt, snirklade sig in i strömmen av de andra fordonen.

Det skulle bli precis som hemma, tänkte jag: skapa rutiner och tryggheten skulle infinna sig.

Meningen var ju att jag skulle stanna en lång tid. Bygga upp mig ordentligt – träna, göra bra saker, äta rätt, sova, kolla på stjärnorna som Arnold och Robby Robinson, Danny Padilla. Se dem träna, kanske bli en stjärna själv, så småningom, eller kanske man kunde bli skådis eller stuntman?

En ljummen vind, en som inte svalkade mycket, blåste in genom de neddragna vindrutorna. Sätet var djupt nedsjunket och det var gott om utrymme. På flyget hade jag suttit i 14 timmar och nu satt jag igen.

Jag såg förarens ögon i backspegeln då och då. Framrutan blev som en film med motorvägen rusande mot mig. Bakljus blinkade, rött, gult, och vita streck for förbi. Vi rörde oss stadigt framåt, men drogs ibland in i sidled, än hit än dit. Starka strålkastare slog in och lyste upp bilens insida.

– Vad var det du sa, Venice, vilken gata?

– 1006 Ocean Avenue.

Axelväskan kände jag mellan fötterna, där fanns min Konica systemkamera. Filmerna fanns i den gröna flygväskan. De försökte lura på en allt möjligt när man skulle resa, som blypåsen, den som skulle skydda mot röntgen, men jag köpte ingen. Något teleobjektiv hade jag inte, bara 50mm normalobjektiv med ljusstyrka 1,4. Det dög så länge. Kanske var det billigt att köpa kameragrejor i USA.

Passet, jag kände efter, låg kvar i vinterjackans innerficka. Jag lutade mig tillbaka, men vila kunde jag inte.

Vi var ute på en stor väg, en bil i mängden av alla andra. Skyltar visade de namn jag kände till och drömt om: Santa Monica, Los Angeles, Pasadena, Long Beach.

Det var en ganska smal gata med en del människor på andra sidan, de var svarta, såg jag, framför mest stängda butiker, skyltfönster och parkerade bilar; upplyst med ljus från neonskyltar och gatlyktor. Det var ungefär som i en svensk mindre stad.

Jag hade inga småpengar utan bara sedlar och nästan alla på stora belopp. Jag svettades och darrade på händerna. Jag flyttade de nya, ovikta sedlarna fram och tillbaka i fickan, gömde en del av dem innan jag tog upp och tittade. Fick ihop en summa och räckte taxichauffören pengarna.

Han lyfte ut min mjuka orange ishockeytrunk och ställde den på trottoaren. Sen kom den hårda gröna flygväskan – den tunga och åbäkiga. Det var på Domus de sagt att den var så bra för flyg!

Jag tittade mig omkring.

Golds gym skulle ligga här, det var den adressen jag gett chauffören. Den som hade stått i Muscle Builder Magazine.

Flygvärdinnan hade frågat mig var jag skulle bo under min vistelse i USA. Jag hade inte skrivit något på blanketten jag fick på planet. Istället tog flygvärdinnan mig åt sidan vid passkontrollen. Hon frågade mig om jag kände till någon adress. Jag skrev dit den som jag visste var till Golds gym. Sen hade jag fått återgå till kön. Och här stod jag nu. Jag satte händerna mot glaset för att se. Det var alldeles mörkt därinne. Skyltfönstret var dammigt och ogenomträngligt svart. En handskriven lapp var uppsatt på fönstret som berättade att gymmet hade flyttat till Santa Monica.

Hotellet, det första bästa, kostade tjugofyra dollar dygnet. Jag frågade receptionisten om det fanns några andra billigare hotell i närheten. Vilken dum fråga, tänkte jag och blev generad. Han log mot mig och sa “a couple of miles away”, förstås.

Det här var Amerika.

På andra våningen låg rummet. Jag låste upp, tände lampan och ställde ifrån mig väskorna.

Jag slog på teven.

Jag var för orolig för att bara sätta mig ner och njuta. Istället kastade jag av mig kläderna, tog fram rena ur väskorna, och gick in i badrummet.

Jag kände mig kladdig och smutsig.

I badrummet var kranarna förgyllda. Bara jag tog i dem lossnade de och damp i badkaret, den ena efter den andra,.

Tjohej, nu får jag betala det också, tänkte jag. Men det var skönt med vatten och tvål. Det fick kosta vad det ville.

På den 14 timmar långa resan hade jag stoppat i mig allt de gett mig i matväg. Den enda motion jag fått var till och från toaletten. Jag hade blivit däst, suttit och smygfisit redan över Grönland.

Omsorgsfullt skrubbade jag mitt scrotum i badkaret. Det värsta amerikanerna visste, det var dålig lukt. Nu stank det, så jag måste göra om det tre gånger. Jag gjorde fingerprovet efter varje.

***

Året innan jag åkte iväg, gick en lång dokumentärserie på teve om en familj i Santa Barbara, Kalifornien, USA. Jag hade inte missat ett enda avsnitt av de entimmeslånga avsnitten. En av grabbarna i familjen var ungefär i min ålder. Det var något slött och trotsigt över honom. Mestadels låg han på rummet och lyssnade på musik. Han masade sig upp när familjen skulle äta. Ibland fick han ett ryck och tog cykeln och åkte till kompisar. De hade ett rockband som de inte fick någon ordning på, istället cyklade de till stranden, badade och surfade.

Det blöta håret slängde över axlarna på kutryggen – det var inget jag identifierade mig med, det var en blekfis, men så självsäker han var! Jag önskade att jag varit med där på stranden, surfat och kastat mig i vågorna: jag skulle velat ha den där nonchalansen i förhållandet till kompisarna och tjejerna.

Möjligheten till det livet och det sättet att vara, det var något av en dröm.

Efter seriens slut kom ett program i “hur gick det sen” genren. Det hade spelats in något eller några år efter. Hela familjen satt uppradade i en studio med publik.

Familjens kvinnliga delar var hårt sminkade. Systern hade vuxit till sig och blivit “kvinna”. Hon såg tio år äldre ut, nästan, efter ett år på college. Hon hade väl haft petting, en som hette duga kunde jag tro.

Mamman var en stolt mor som nu kunde släppa lite på sin sex appeal: hon behövde inte banta, massera celluliterna, balansera gurkskivor på ögonlocken, i alla fall inte lika mycket som förr. Eller tvärtom, vad vet jag. Karln och hon hade skilt sig.

Den långhårige sonen var fortfarande långhårig och kutryggig, fast han gick på universitet numer. I tevestudion hade han kostym, vit skjorta och slips.

Grabben hade inte varit någon rebell. Det hade bara varit en attityd: det långa håret, lojheten och motståndet. Det var en stil som han gömt sig bakom.

För att bryta med allt vad familjen var och hade: förmögenhet, samhällsställning krävdes det mer än att sluta klippa håret, eller vägra äta fisk på torsdagarna. Han var på väg att passa in sig i ledet, att bli i stil med föräldrarna; de hade väl egentligen aldrig behövt oroa sig heller, för den delen.

Grabben i Santa Barbara hade bara tagit sig en frist: strax skulle det tråkiga, utstakade vuxenlivet ta vid.

Visserligen hade den familjens liv inga beröringspunkter med mitt, men jag kunde dagdrömma om något annat.

Flygbiljetten hade jag köpt i RESO. Gubben där, det var en träaktig en, det tyckte mamma också; inte för att hon varit med, men hon visste vem det var när jag berättade. Första gången hade jag tafatt frågat om priser och om det gick att åka båt över och hur mycket det i så fall skulle kosta: jag var inte nåt bra på och skämdes för att ställa för många och kanske pinsamma frågor – ja, pinsamma för mig, alltså.

Nästa gång betalade jag flygbiljetten. Det kändes lite snopet och abrupt efteråt när jag kom ut på gatan. Träbocken hade inte brytt sig det minsta och världen utanför, den såg likadan ut – det var precis som vanligt. Jag hade blivit av med 3200 kronor, fått en biljett, men nu skulle det bli verklighet av drömmen, och allt annat kunde fara och flyga, för den delen också.

***

Söndag kväll 10 okt. Ocean Park Motel

Teven är lika kass som den var på det första stället. Det “ska” vara en färgteve. Jag märkte det redan när gubben visade mig rummet. Han visste inte vad han skulle säga och så slog han på den, “färgteven” – blekgrönt och grått.

14 dollar per dygn. Det är överkomligt jämfört med 24 på hotellet med de trasiga guldkranarna. Jag har fjorton dagar på mig att hitta nåt annat om jag inte trivs här.

Jag träffade en “bekants bekant” på ett märkligt sätt. Han sprang på mig på Venice beach, min första dags morgon. Jag hade lämnat hotellet, hade ätit frukost på ett kafé svettades och bar på mina väskor och sökte ett nytt, billigare ställe som de på hotellet sa låg vid de större gatorna. Jag hängde med honom hem. En katt hade han och verkade bara ha ett rum och ett pentry, som jag fattade det. Jag skulle få bo där – jag undrar om han börjar prata med alla som är blonda och släpar på väskor. Han är den första svarte jag nånsin pratat med. Har knappt sett några i verkligheten förut.

Anders hade satt upp anslaget hemma i träningslokalen, bilden på en svart kille och antagligen homosexuell, eftersom han skrivit “slender body”. Det var i alla fall vad några i lokalen sagt: “Varför skulle han annars skriva det?” Inte nåt jag funderat över faktiskt, eller fattat.

Han frågade om Ante – hur väl jag kände honom och vad han gjorde nu.

Leroy, som han hette, fattade inte när jag sa att jag skulle leva på “spared money,” jag slog upp det sen. Hemmagjort ord! När jag sa att jag hade visum för 6 månader trodde han väl att jag var miljonär.

Bilden blir nog bra på honom. Han satt i den nedsuttna soffan med katten i knät, växelcykeln stod lutad mot bokhyllan bakom honom. Det var så mörkt därinne att jag måste använda blixt.

Teet var gott, fast jag var misstänksam.

Jag har borstat tänderna kraftigt, då blöder det i tandköttet och det luktar ju också skit. De är rädda för dålig andedräkt, och så ska man göra sig till, det blir fel.

Hon på kaféet var trevlig, Jag fick mina stekta ägg och tomater, kom just inte på något annat. Den ende gästen, förutom jag, det var den svarte i skinnhatt och röd skjorta, han åt detsamma. Fast att han hade små köttkorvar och andra grönsaker, det såg jag inte förrän jag tittade andra gången, och då hade jag redan beställt. Han glodde tillbaka. På väg hit till Ocean Park Motel såg jag en svart grabb kasta en basketboll mot en korg på en tom skolgård. Han glodde också tillbaka.

På muggen satt ett papper som talade om att det var desinficerat. Jag tog bort det ringade tårtpapperet.

I morgon ska jag gå till Golds nya gym i Santa Monica och träna. På kartan är det en tre, kanske fyra kilometer dit, det klarar jag nu, då jag är utan resväskorna.

Jag ska fixa frimärken och vykort, så de ser att jag kommit fram hemma, och skicka till jobbet och lokalen också. Käket måste jag variera – ägg och tomater, det måste väl finnas nåt annat –nötter och russin? Det är mjölken som jag blir hård i magen av.

Måndag 11 okt.

Jag tog fram kartan och letade ut var jag var någonstans, på ett ungefär på Lincoln Boulevard. Jag satte en prick och skrev ett H där. Det var mitt hem. För att komma till Santa Monica Boulevard och Golds Gym är det bara att fortsätta på Lincoln Boulevard, så möts de. 400 meter är en centimeter på kartan. Det rör sig om ett par, tre kilometer dit.

Morgonen var sval, jag vaknade tidigt. Mannen i rummet bredvid, med bil, brummade iväg och skickade in pustar av fet oljerök till mig. Utan klocka måste jag slå på teven för att se vad den kunde vara. Tittade på reklam, tecknade filmer och åt nötter och russin, drack mjölk.

Ute på Lincoln Boulevard var det redan ett evigt sus av bilar.

Vid busshållplatsen frågade en stor, svart kille “could you spare a dime?” Han fick en dollar av mig.

Stark trafik längs Lincoln Boulevard fram mot Santa Monica Boulevard, där jag skulle ta av. Det var inte svårt att hitta, det tog tid, men tid är det enda man har, som jag brukar säga. Jag var den ende som gick där, några få cyklade, annars var det olika slags bilar i en aldrig sinande ström. Nerför backen, inne på Santa Monica Boulevard, började jag närma mig Golds gym, men stannade framför en villa. Någon spelade elgitarr på ett maffigt sätt. Jag stod och lyssnade medan bilarna gungade förbi på gatan, det var ett gupp och bilarna, med mjuk fjädring, gick som vågor över cementen. Jag hade köpt ett par bongotrummor hemma. Jag satte på någon av brorsans skivor att spela trummor till. Det höll på att driva morsan till vansinne. Jag kombinerade med kastrullock, eftersom det i längden blev ensidigt att bara bulta på trummorna. Då hade hon sagt ifrån: Du är väl inte sju år!

Jag lyssnade mycket på brorsans skivor. Texterna stod på konvolutet. Jag sjöng duett med Frank Sinatras My Way. Paul Simon och Art Garfunkels Bridge Over Troubled Water.

Bara jag hade kunnat spela något instrument. I trean, tror jag, hade vi fått välja att börja spela blockflöjt, men nej. Ingen i min familj spelade och att det kunde vara kul, det visste jag inte då. De andra, speciellt tjänstemannabarnen, de släpade på trumpeter och fioler till skolan efter några år. Jag tänkte inte särskilt på att jag missade något, utan var mest glad att slippa hålla på med något extra efter skolan.

Solen bröt igenom den vita tjockan, den som luften bestod av, och så kom värmen. Efter att ha lyssnat ett tag på gitarristen gick jag vidare nedför och hittade Golds gym. Det var inte helt färdigt. Golven var delvis av rå cement, och duscharna gick inte att använda, vattnet var inte inkopplat. I den provisoriska entrén, bakom ett skrivbord kom Danny Padilla emot mig. Det var en chock. Honom hade jag bara sett i Muscle Builder tidigare. Jag frågade om priser och köpte en veckas medlemskort för 15 dollar.

Robby Robinson kom in i en svart Adidas overall. Han och flera stora killar verkade träna tidigt på morgnarna. De kör kanske två pass om dan.

En hackliftmaskin, nåt jag aldrig sett förut, fångade först mitt intresse när jag ombytt tog väskan med mig in i gymmet. Den var ledig så jag körde en 7-8 set på den. Eddie Giuliani var också där och igång med träning. En fet liten gubbe i vanliga kläder stod och snackade med honom. Sen lade sig den lille gubben och körde en omgång med 8 reps på bänken med 200 lbs–90 kilo.

Eddie Giuliani frågade mig om han fick gå emellan i hackliften.

Tisdag 12 okt.

Jag har köpt en stekpanna med teflon i botten, nåt jag är misstänksam mot, egentligen behövs inget stekflott, men jag köpte ändå olja. Käkade stekta ägg och tomater, innan jag gick iväg för att träna igen. Hade träningsvärk på framsidan av låren efter hackliften igår och i bröstmusklerna.

Efter träningen gick jag ned till havet. Det var inte många på stranden där. Jag är för feg för att ta kontakt med någon. Det var bara att fortsätta ner längs Santa Monica Avenue. Jag badade två gånger och soltorkade emellan. Sol och sol! Ett vitt täcke fanns i luften, ett som inte solen skulle bränna igenom, bara värma, trodde jag. Det värsta var att den gjorde det. Brände.

Hemma på rummet, ju längre kvällen led, blev jag röd som en kräfta, överallt. När jag duschade skakade jag av köld, och med varmare vatten sved det. Tittar på teve. Magen också likadan som förut.

Onsdag 13 okt.

Vaknade tidigt av honom med de feta avgaserna. Klädde på mig och gick ut. Vädret var grått, kallt. Fukt kom in från havet, antar jag. Fick gå in efter en tjockare långärmad tröja. Folk var på väg till jobbet. Klockan var kring 06. Vid busshållplatsen stod de och väntade. Det var mest svarta och en del hade mössor på skallen. Många hade bruna papperspåsar i händerna, men inte med gömda flaskor som på lördagskvällen när jag kom, utan nu var det matsäckar. Några pratade stillsamt, skrattade, men mest stod folk och kurade ihop sig mot fukten och kylan. Flera bussar kom efter varandra, stod och brummade, allteftersom klev folk in och satte sig. Jag kände utanpå tröjan. Ett fint lager av fukt hade lagt sig utanpå, det blev mörka spår när jag drog med fingrarna över.

Jag gick hem till rummet. Trodde först det var avgaserna vid busshållplatsen, men, fan, jag håller på att bli förkyld.

Torsdag 14 okt.

Jag ger upp. Jag är så djävla förkyld, så det är inte sant! Det blir inget med det här.

Det känns som om jag ska dö här – panik.

Gubben i receptionen hjälpte mig med nummerbyrån. Jag har ringt SAS.

Fredag 15 okt.

Sitter på flygplatsen LAX, har fått tre böcker av en tjej från Hare Krishna, och ett visitkort med dövalfabetet av en annan – ja, inget var gratis förstås – de ville naturligtvis ha något för dem. Underförstått – lura bondläppen.

I taxin på väg hit pratade jag med chauffören, berättade att min hals inte klarade av luften. Blev själv impad av min förmåga att uttrycka mig.

Det var bra att jag skickat iväg vykort till jobbet och lokalen. De ser att jag varit här, åtminstone.

Jag känner mig lite duktig och avslappnad – allt jag ändå ordnat med för att åka hem – kanske jag kunnat stanna? Nej, det är för sent.

Tjejen som gick runt med visitkorten med dövalfabetet hon var yngre än mig, med glasögon och asiatiskt utseende. Är hon här hela dagen, delar ut korten, och tigger?

Jag ringer mamma från centralen i Sthlm:

– Ja, jag är hemma nu.

– Ja, det förstod jag väl, säger mamma.

***

Fast jag vet ju att han blev en rebell, grabben från Santa Barbara. Han kom att dö i AIDS, men han hade gjort det – vågat bryta upp. Han fann i New York friheten att vara sig själv, men fick betala priset med att bli sjuk.
Liknande artiklar:
Del 3 av 7, en självupplevd berättelse från East End. Den här episoden utspelar sig
Del 2 av 7. En berättelse från det mytomspunna och omtalade East End. Jag hade
Besök i East End. Första delen av sju. En skildring av mitt möte med East
Anakronism... Antagonism... Antibes... Kalle knackade på balkongdörren. – Ja? sa Astrid. – Det är bara