Det brittiska socialdemokratiska partiet under ledning av den borgerligt profilerade tidigare riksåklagaren Keir Starmer vann som väntat en storseger i gårdagens brittiska parlamentsval. Partiet kunde, delvis beroende på det brittiska valsystemet, säkra en betryggande egen majoritet av platserna i det kommande parlamentet.
Labours seger speglade det starka och utbredda missnöjet med den sittande konservativa toryregeringen.
Labours andel av rösterna tycks landa på omkring 33.8 procent. På grund av majoritetsvalsystemet i Storbritannien, att endast vinnaren i varje valkrets erhåller en plats i parlamentet, får Labour ändå hela 63 procent av parlamentets 650 platser. Antalet Labour-ledamöter ökar till 411, mer än en fördubbling.
Valet 2019 fick Labour 32.1 procent av väljarnas röster. Med andra ord endast marginellt under gårdagens resultat. Ändå beskrevs det 2019 allmänt i medierna som ett katastrofval. Detta mot bakgrund av att partiet i det föregående valet 2017 erhållit 40 procent av rösterna. Och att på grund av valsystemet Labour 2019 fick endast 198 parlamentsplatser.
2017, när Labour fick 40 procent av väljarnas röster, ett betydligt bättre resultat än i gårdagens val, blev följden att andelen parlamentsledamöter för partiet hamnade på 40,3 procent – det vill säga 262 av parlamentets 650 ledamöter.
Alltså: 33;8 procent i gårdagens val ledde till en solklar majoritet i parlamentet, medan 40 procent 2017 resulterade i en minoritet.
Förklaringen till gårdagens resultat vad gäller parlamentsplatserna står att finna i att Tories förlorade många röster till de konkurrerande borgerliga partierna, Nigel Farage’s Reform UK och Liberal-Demokraterna. Det högerpopulistiska Reform UK vann (som det i skrivande stund ser ut) endast 4 platser i parlamentet, men tog i många kretsar röster från Tories, vilket gynnade Labour.
Liberaldemokraterna gick fram från 11 till 71 platser i parlamentet, men även deras erövring av tidigare konservativt röstande väljare lär ha gynnat Labour i en hel del valkretsar.
Liksom det Gröna partiet, som ändå fick fyra egna platser, en ökning med tre.
Skotska Nationalistpartiet (som inte är högerinriktat) förlorade stort. Många väljare och en majoritet av valkretsarna gick över till Labour.
För konservativa Tories blev valet en katastrof, både vad gäller väljarstöd och antalet parlamentsplatser. I gårdagens val fick Tories endast 23,7 procent av rösterna jämfört med 43,6 2019. Och antalet parlamentsplatser dalade från 372 till 121!
I medierna får den nuvarande Labour-ordföranden och kommande premiärministern Keir Starmer mycket beröm.
Det påstås att han har gjort Labour starkt igen, efter det att “vänsterextremisten” Jeremy Corbyn tidigare kört partiet i botten.
Påståendet är grundlöst. Andelen röster har sedan valet 2019, då Corbyn var partiordförande, endast ökat marginellt. Resultatet 2019 ska också ses mot bakgrund av brexit-turbulensen och den exempellösa kampanjen mot Corbyn som inletts redan då, även inom gruppen av högerorienterade Labourledamöter i parlamentet.
Från borgerligheten var hetsen mot Corbyn förstås intensiv, och militärer talade om att han var “fullkomligt oacceptabel” som brittisk premiärminister. Brittiska NATO-soldater pricksköt på måltavlor med hans bild, och hans kärnvapenmotstånd beskrevs som landsförräderi.
Och gårdagens resultat vad gäller väljarandelen ligger avsevärt under det resultat som partiet med Corbyn som ordförande nådde 2017 (40 procent).
Man ska då komma ihåg att Labours röstandel i de föregående parlamentsvalen 2010 och 2015 var 29 respektive 30,4 procent!
Faktum är att Jeremy Corbyns tid som partiordförande kännetecknades av en kraftig medlemstillströmning och entusiasm bland partiets gräsrötter. På dagordningen stod kamp för jämlikhet och sociala reformer. Liksom internationell solidaritet, kamp för miljön och antimilitarism. Privatiseringarna skulle stoppas och rullas tillbaka.
Demokrati, jämlikhet, internationalism, fred och kampen för miljön har också varit programmet som Jeremy Corbyn, i och utanför parlamentet, kämpat för även efter det att han 2019 lämnade partiordförandeskapet.
Den nuvarande partiordföranden Keir Starmer och högerorienterande partitoppar har i flera år sett det som en angelägen uppgift att bekämpa parlamentsledamoten Corbyn och vänstern inom partiet. En återgång till Anthony Blairs borgerliga linje, innefattande även en servil hållning till supermakten USA har varit Starmer’s och partihögerns mål. Och redan då Corbyn valdes till partiordförande 2015 var motståndet från partihögern frenetiskt.
Ett särskilt smutsigt inslag i Labour-högerns kampanj mot Corbyn har handlat om att han skulle ha tolererat antisemitism inom partiet, och den anklagelsen har i medierna inte sällan formulerats som att Corbyn själv skulle ha intagit antisemitiska ståndpunkter. Anklagelserna har backats upp av kolonialstaten Israels högerkrafter,
Bakgrunden till förtalskampanjen har varit Corbyns alltid konsekventa stöd för rättvisa åt det palestinska folket och hans lika konsekventa kritik av den Israeliska statens kolonialism och apartheidpolitik.
Faktum är att Jeremy Corbyn alltid stått för en kompromisslös kritik av alla former av rasism. Det gäller såväl förtrycket av palestinierna som alla former av antisemitism i alla sammanhang.
De falska anklagelserna om antisemitism har naturligtvis drivits också av Tory-partiet och den brittiska borgerligheten. Oaktat att det är just inom Tory-partiet som antijudiska strömningar i Storbritannien haft en hemvist.
Inför det parlamentsval som nu hållits genomdrev partihögern att Corbyn inte skulle få ställa upp som kandidat i den London-valkrets, Islington North, som han representerat i 41 år och där han vunnit valkretsen för Labour i tio val. Av partiledningen suspenderades han från partiet.
Jeremy Corbyn valde då att ställa upp som oberoende kandidat. Och igår vann han valkretsen för elfte gången. Röstetalet blev 24120, medan hans närmaste rival Labour-ledningens kandidat Praful Nargund, nådde upp till endast 16873.
Resultatet speglar naturligtvis inte endast det stora förtroende som Labours gamla väljare i Islington Norh hyser för Jeremy Corbyn. Det visar också med största sannolikhet att Corbyn har ett betydande stöd i hela partiet.
Att han blev vald kommer också att få en stor betydelse för den pågående kraftmätningen mellan vänstern och Starmer’s Blair-inspirerade högerfalang. Vänstern finns idag också representerad bland de nu valda parlamentsledamöterna, och i partiföreningarna finns bland gräsrötterna inte alls något starkt stöd för Starmer och hans högerprojekt.
Även för vänstern internationellt var det glädjande och betydelsefullt att Corbyn återvaldes. Han har de senaste åren varit aktiv och framträdande i arbetet för att forma en internationell vänsterfront för solidarisk kamp för antimilitarism, fred, sociala reformer och jämlikhet. Liksom en internationell solidarisk kamp för miljön och klimatet.
Med Corbyn har också det palestinska folket fått en pålitlig försvarare i det brittiska parlamentet. Tillsammans med den starka brittiska solidaritetsrörelsen för Palestina och Labour-ledamöter på vänsterkanten kan han förhoppningsvis komma att spela en viktig roll för att motverka en fortsatt aktiv brittisk uppslutning bakom kolonialstaten Israel och supermakten USA.
