Brittisk soldater skjuter på måltavla föreställande det brittiska arbetarpartiets ordförande, Jeremy Corbyn. (Bildmontaget från CNN-video.)

Hatet och hoten mot Jeremy Corbyn

eFOLKET, ledarredaktionen, 4/4 2019

Detta skrivs efter att Theresa May och Jeremy Corbyn haft sitt första samtal om en möjlig kompromiss i Brexit-frågan. Om det är klokt av Corbyn att anta Mays inbjudan till samtal är en fråga som vi inte ska behandla i denna text.

Det vi nu vill peka på är den våg av öppet hat mot Jeremy Corbyn som väller fram bland många konservativa parlamentsledamöter, främst från den del av partiet som är arkitekterna bakom kampanjen för Brexit. Vreden från dessa ärkereaktionärer riktar sej också mot May.

Lee Rowley, MP (parlamenentsledamot) representerande North East Derbyshire, pekade häromdagen ut Jeremy Corbyn som en fiende till landet och försvarsmakten och ställde den retoriska frågan till May om hon ansåg det lämpligt att ge en sådan figur inflytande över hur brexitfrågan kommer att lösas. Också andra ledande konservativa (bland dem Duncan Smith) spydde  galla över Labours ordförande..

Polityren faller och det osminkade hatet mot “marxisten” och mot arbetarpartiet Labour kommer till ytan. Och detta händer samma dag som BBC rapporterar om en videofilm som cirkulerar på nätet som visar hur brittiska soldater ur en fallskärmsjägarbrigad stationerad i Afghanistan övar prickskytte mot ett stort foto förställande Corbyn. Likheten med de kampanjer som riktades mot Olof Palme året innan han mördades – då piltavlor med Olof Palmes porträtt spreds i högerkretsar i Stockholm – är uppenbar och skrämmande.

Att det finns ett hat mot Corbyn inom krigsmakten är klarlagt. På ett diskussionsforum på nätet, Army Roumor Service (förkortat Arrse), flödar det. Och inte bara mot Corbyn. Vänsterdemonstranter beskrivs som parasiter. Vänsterpolitiker överöses med förakt och Corbyn är naturligtvis värst utsatt. I ett inlägg beskrivs han som ”en anti-brittisk, outbildad, åldrande klasskampsagiterande kommunist”.

Det är naturligtvis Corbyns rakryggade fredspolitik som retar högern. Corbyn har en lång historia av kamp mot kärnvapen. Han har sedan han blev partiledare deklarerat att om han blir premiärminister så kommer han aldrig under några omständigheter att beordra användandet av kärnvapen. Han är motståndare till byggandet av de brittiska kärnvapenbestyckade Trident-ubåtarna.

Han var motståndare till kriget mot Irak, han var mot bombningarna av Syrien, han har förordat samtal med Argentina om Falklandsöarna.

En armégeneral funderar

Några veckor efter att Corbyn blivit vald till Labourledare uttalade sej en general anonymt för Sunday Time. Generalen menade att om Corbyn skulle försöka omsätta sin nedrustningspolitik i vekligheten om han blev premiärminister “skulle armén helt enkelt inte acceptera det. Jag tror att man skulle använda vilka metoder som helst, snygga eller fula, för att förhindra det”.

Ett glasklart hot om militärkupp som fick gillande på Arrse:s sidor. Ett inlägg löd: “Vad är det för fel med en kupp om generalerna förblir lojala med Kronan (Drottningen). Låt henne avgöra vem som ska styra landet.”

För den som tycker att detta låter alarmerande så var den konservative försvarsministerns reaktion inte precis lugnande. I stället för att fördöma generalens kupphot betecknade ministern generalens tankar som ”not helpful”. Ministern förnekade behovet om en undersökning med motiveringen att det skulle vara omöjligt att ta reda på exakt vem generalen var. Trots att Sunday Times hade beskrivit honom som att han “verkat i Nord-Irland under 80- och 90-talet.”

Armé-chefen Nicolas Houghton fick i en TV-intervju frågan om hur han såg på Corbyns deklaration att han om han blev premiärminister aldrig skulle trycka på kärnvapenknappen. Svaret blev: “Det skulle bekymra mej om ett sådant tänkande kom till makten”.

Krigsmakten och demokratin

Det finns en tro på att brittisk militär inte lägger sej i politiken. Verkligheten ser lite annorlunda ut. När det gäller militären och arbetarklassen så såg första hälften av 1800-talet flera exempel på hur arbetarprotester slogs ner av militären. När det gäller militärens ifrågasättande av demokratiskt valda politikers beslut så finns flera fall även under 1900-talet. Ett av dem mest kända är officerarnas vägran att följa regeringsorder på Irland strax före första världskriget. Den liberala regeringen hade förberett att tillmötesgå irländarna genom att ge Irland ett begränsat självstyre (Home Rule). Hela Irland tillhörde vid den tiden Förenade Kungadömet (U.K.)

De reaktionära lojalisterna i Ulster (norra Irland) var helt emot och formerade en milis. När regeringen beordrade sina trupper att vara beredda på att avväpna milisen så vägrade officerarna. Den lojalistiska illegala milisen fick fortsätta.

Men liknande om än inte lika dramatiska incidenter har skett långt senare. När den vita minoriteten i den brittiska kolonin Rhodesia utropade självständighet 1965 med syfte att upprätthålla ett rasistiskt system liknande apartheidregimen i Sydafrika, så fanns planer i Labourregeringen på intervention. Dessa möttes av myteriliknande missnöjesyttringar i officerskåren och premiärminister Wilson valde att istället slå in på sanktionsvägen. Sanktioner som visade sej mycket ineffektiva.

Wilson var jämfört med Corbyn en “gråsosse” , ändå förekom det under hela hans regeringstid rykten och tidningsartiklar om grupper av officerare och pensionerade officerare som ville underminera premiärministerns makt.

Den pensionerade officeren generalen Sir Walter Walker blev i mitten av 70-talet känd som ledare för en ny frivilligorganisation kallad Unison (senare omdöpt till Civil assistance). Walkers löfte var att rädda Storbritannien från den “cancer” som vänstern och militanta fackföreningar utgjorde i hans föreställningsvärld.

Landet kan komma att föredra styret genom gevär i jämförelse med anarki” deklarerade general Walker, som efteråt kom att betraktas som en knäppskalle men faktum var att han innan sin pensionering var Natos Befälhavare för norra Europa.

Sommaren 1974 var Wilson-regeringen så bekymrad så att regeringens försvarsminister Roy Mason varnade för “en närstående fascistisk våg”.

Drottningens soldater

En orsak till att officerare tycker att dom kan bete sej så här är att de inte svär någon trohetsed till den valda regeringen utan till monarken. Man svär att vara trogen “Hennes Majestät Drottning Elizabeth II, hennes arvtagare och efterföljare och att försvara Hennes Majestät mot alla fiender”.

Detta tas på djupt allvar. När den konservative försvarsministern Liam Fox för några år sedan under sina första veckor refererade till armén som “mina styrkor” ledde detta till missnöje inom officerskåren. “Vi arbetar inte för honom, vi arbetar för drottningen”.

Det finns alltså en bakgrund till den videofilm som nu sprids och där soldater övar prickskytte på foto av Jeremy Corbyn. Detta innebär tillsammans med den öppna demonisering hos konservativa brexitfanatiker en farlig politisk situation.

Det kan vara nyttigt att reflektera över den massaker vi nyss såg i ChristChurch på Nya Zeeland. Den australiske förövaren må ha agerat ensam men han verkade inte i ett vakuum I Australien finns en stark (även i parlamentet representerad) främlingsfientlig extremhöger, och landet har en stark rasistisk tradition. Dess regering låter idag båtflyktingar isoleras under de mest vidriga förhållanden på isolerade öar. I ett sådant klimat finns det alltid enskilda som vill gå ännu längre. Vi fick massmorden i Christchurchs moskéer.

På samma sätt kan vi få se enskilda fanatiker gå ännu längre än de konservativa Brexitanhängarna är beredda att göra idag. Men dessa har bidragit till att skapa det mentala klimat som en fanatiker kan agera utifrån. Armé-videon visar vad som idag kan ske.

Mer demonisering

Lägg därtill att Jeremy Corbyn under en längre tid varit utsatt för en skamlig kampanj där han beskylls för att vara antisemit. Den som känner till Corbyns historia av antirasistisk kamp vet att det inte finns ett uns sanning i de anklagelserna. Bakgrunden är att Corbyn stöder det palestinska folket mot den israeliska ockupationen. De proisraeliska krafterna har som metod att utmåla varje försvarare av palestinierna som antisemit.

Denna kampanj mot Corbyn har naturligtvis sin bas bland dem som stöder det koloniala projektet Israel. Men också bland krafter som helt enkelt söker vilken möjlighet som helst för att skada Corbyn. Dit hör inte bara konservativa partimedlemmar utan tyvärr också folk från Labourpartiets högerflygel.

När vi nu kan se hur den fysiska hotbilden mot Corbyn skärps är krafterna bakom denna demoniseringskampanj skyldiga till att deltagit i skapandet av ett klimat där otäcka saker kan hända.

Om Labour skulle vinna ett framtida val och Corbyn skulle tillträda som premiärminister så har vi inte bara ett hot från enskilda fanatiker. Som vi sett från det vi ovan relaterat finns ett verkligt hot från “den djupa staten”.

Om “Brexit”

Slutligen några tankar om Brexit. Det finns en stor grupp även inom arbetarklassen som röstade för utträde ur EU. Ibland med helt självklara klasskampsförankrade tankar, som att de pengar som idag går till en anonym EU-byråkrati istället skulle kunna gå till NHS (den statliga sjukvården). Ibland med främlingsfientliga argument.

Det väsentliga är att det inte är några arbetargrupper som leder Brexitsidan. Den leds av den mest reaktionära delen av den härskande klassen. Rävjägarhögern och närstående. Vem kan på allvar tro att Boris Johnson eller Rees-Mogg bryr sej om arbetarklassens behov? Det är ju tvärtom.

När de talar om att “ta tillbaka kontrollen” handlar det om att få möjlighet att fullt ut attackera arbetarklassen och genomdriva extrem nyliberalism. EU har nämligen förvånande nog stått i vägen för deras planer genom att säkra miniminivåer och rättigheter. EU står naturligtvis också för en nyliberal politik och för urholkning av demokratin. Men i det konkreta fallet Storbritannien har EU begränsat den konservativa högerns möjligheter.

Detta är bakgrunden till Labours motstånd mot vad de kallar ”Tory-Brexit”. Corbyns linje har varit att acceptera folkomröstningen och utträdet ur EU. Men Labour och Corbyn försöker få en “mjuk Brexit”. Han försöker undvika ekonomiskt kaos som kommer att drabba arbetarklassen. Och han vill får löntagarrättigheter garanterade så att inte en framtida Boris Johnson-regering ska kunna lyckas med sitt frontalangrepp mot anställningstrygghet och arbetsvillkor.

Det är viktigt att inse att den hårda Brexit som Rees-Mogg och hans anhang står för inte har med någon abstrakt “nationell självständighet” att göra. Det handlar om full kontroll för den extrema högerfalangen av det konservativa partiet. Det Corbyn-anhängarna fördömer som “tory-brexit”.

Det finns delar av den svenska vänstern och Nej till EU-rörelsen som stöder “hård brexit”. Vi rekommenderar dessa kamrater att noga följa det som nu sker i det brittiska samhället och i parlamentet och studera vilka olika klasskrafter som är i rörelse och står för de olika alternativen.

Liknande artiklar: