Rojava – ljusglimt i Mellanöstern

Arabiska vårens uppgång och fall för drygt tio år sedan försänkte åter Mellanöstern i mörker – diktatur, inbördeskrig, militärstyre, islamism, kvinnoförtryck, etniska konflikter. Överallt? Nej, en liten region i nordöstra Syrien försöker mitt i kaoset att bygga en slags frihetlig socialism. Med försök med direktdemokratisk gräsrotsmakt, självförsörjning, minoritetsrättigheter och kvinnomakt. Spännande!

Vi pratar om kurderna, liksom grannarna perserna i Iran ett indoeuropeiskt folk och språk. I början av seklet och tiden fram till slutet av andra världskriget fanns några kortvariga kurdiska statsbildningar.

Men efter första världskriget sveks kurderna. Enligt Versaillesfreden skulle imperierna upplösas och folken och nationerna få egna stater, nationalstater. Men kurderna – en av världens största “etni” (etniska grupp) utan en egen (national)stat – delades upp mellan fyra stater.

Fyrdelat Kurdistan

Norra Kurdistan fick Turkiet, östra Kurdistan gick till Iran, södra Kurdistan blev senare en autonom självstyrande region i Irak, och västra Kurdistan är idag de facto en självstyrande region i nordöstra delen av krigets Syrien – en region kallad Rojava. Vars manliga och kvinnliga soldater samarbetade med USA och andra för att besegra den islamistiska terrorgruppen IS. Och nu hotar NATO-landet Turkiet med invasion i Rojava!

Den militanta kurdiska marxist-leninistiska självständighetsrörelsen PKK:s grundare och ledare Abdullah Öcalan sitter sedan 1999 på livstid på en turkisk fängelseö, där han förvaltat tiden väl med att producera böcker med ett förvånansvärt radikalt nytänkande. Stort fokus på feminism, omdaning av mannen patriarkala könsroll, natur och ekologi, pluralism och mångkultur, gradvis övergång från feodalism och kapitalism till en lokal och småskalig samhällsordning. Goodbye Lenin!

Demokratisk ekonomi

Ordet socialism nämns knappt i den kortfattade boken “Det nya paradigmet – Den kurdiska frihetsrörelsens politiska ramverk” av Rojava-kommittéerna & Allt åt alla, och baserad på föreläsningar av den kvinnliga kurdaktivisten Havin Güneser. Men den socialistiska visionen är uppenbar i tanken på en gemensam demokratisk ekonomi, med fria och meningsfulla arbeten. Öcalan har vidare blandat anti-kapitalism med eko-anarkisten Murray Bookchins filosofi, och en mängd andra västerländska tänkare. Plus eget något snårigt nytänkande, och jämförelser mellan Europa och Mellanöstern (Nordafrika+Västasien).

Som boken själv tar upp finns det en uppenbar motsättning mellan individen och ledaren Öcalans centrala roll i den omtänkande, demokratiserade och “avdogmatiserade” kurdiska frihetskampen, och det kollektiva folkmakts-samhälle med daglig demokrati som rörelsen säger sig eftersträva. Och bränd av realsocialismens auktoritära “ledarcentralism” och kollaps på 1900-talet undrar man förstås hur djupgående “det nya paradigmet” är?

Kurdledaren Öcalan

Men det låter ganska bra, tycker jag, även om det inte är helt lätt att ta in alla politiska termer; demokratisk civilisation-modernitet-konfederalism-nation-autonomi-liv, kritik av marxismens arbetarfokus, ekonomisk autonomi, det fria partnervalet och viss kritik av familjen, självförsvarsstyrkor (YPG) istället för reguljär armé.

Bondsonen Abdullah Öcalan fick kritik från den traditionella turkiska vänstern när han lyfte fram de nertrampade och ofta föraktade kurdiska bönderna, och den etno-nationella “kurdiska frågan”. Han fick höra om proletariatets ledande roll i klasskampen, och anklagades för reaktionär nationalism.

Det är en debatt jag direkt känner igen från mina volontärår med urfolket (“indianerna”) i Bolivia. Och där röstade indianfolken & bönderna & fattiga mestiser fram en indianbonde-president, Evo Morales. Han lyfte den indianska “nationella frågan” under slagordet “Klass och Nation”. Idag är Bolivia en plurinationell stat med demokratisk socialistisk inriktning, och en ny indiansk stolthet.

Ingen kurdisk stat

Som jag förstår det blandar Öcalan element från frihetlig socialism, marxism, anarkism, syndikalism, federalism, “liberal” demokrati, kurdisk bondegemenskap, sekularism, “småskalig lokalism”, och en demokratisk gemensam ekologisk industri/ekonomi. Allra mest radikalt och överraskande är att han och kurderna i Rojava numera säger nej till staten och nationalstaten. Kurderna i Rojava vill frikoppla nationen från staten (alltså tanken på en kurdisk stat).

De eftersträvar alltså inte längre en egen kurdisk nationalstat!!! Vilket jag personligen tycker vore en rättvis och rimlig lösning på det hårda förtrycket, diskrimineringen, och ibland massakrerna av det kurdiska folket.
Rojava och YPG

Som jag tolkar det är Rojavas och YPGs tanke en rad olika samhällsnivåer, där den mesta makten ska ligga på geografiska och andra slags baskommuner (“frihetlig municipalism” eller “kommunalism”). Man kan vara med i flera identiteter och lokalsamhällen (“kommuner”) samtidigt, typ en lokal, en kvinnlig, en etnisk, en ekonomisk etcetera – och ovanpå det högre vertikala beslutsnivåer. Dessutom ska “kooperativen” (“kommunerna”) kunna samverka horisontellt sinsemellan. Allt för att sprida makten till såväl den kurdiska majoriteten som till de etniska och religiösa minoriteterna.

Hur man ska ro iland en sådan omvälvande samhällsförnyelse mitt i Mellanöstern, med dess politiska kaos och konstlade gränser är svårt att förstå. Och även Sverige är inblandad i problematiken. Sverige terrorstämplar PKK med grund i dess forna “kommunistiska befrielsekrig”, men vår regering har däremot ställt sig positiva till YPG och Rojava. Det kräver diktaturen i Turkiet att Sverige upphör med, plus att vi till Turkiet ska utlämna “kurdiska terrorister” som ska finnas i Sverige till den halvislamistiska diktatorn Erdogan, plus att Sverige ska sälja vapen till Turkiet (för kriget mot kurderna). Annars stoppar NATO-diktaturen Turkiet Sveriges NATO-ansökan.

Sveriges roll

Rojava har att balansera radikalism med ett fortsatt behov av den kapitalistiska marknaden, att balansera hoten från diktaturerna Turkiet och Syrien (Rojava är ju en icke officiellt godkänd syrisk region), att balansera “idealistiska” framtidsdrömmar med de (makt)realistiska kompromisser de tvingas göra (som med regimen i Damaskus), att balansera machoism och andra reaktionära tanke-kvarlevor med en revolutionär jämlik samhällsomvandling.

Den USA-hatande vänsterströmning som stödjer allt som är emot USA försvarar delvis den blodiga proryska terrordiktaturen i Syrien, och är därmed kritisk till den kurdiska “separatismen”. Liksom i fallet Ukraina sätter de inte sällan anti-amerikanismen före folkens “kollektivdemokratiska” rätt till nationellt självbestämmande.

Själv ser jag med positivt intresse på den framtida utvecklingen av (förhoppningsfullt) ständigt omprövande ideologisk debatt, och radikal deltagande direktdemokrati i Rojava. Lycka till säger jag. Och varför inte från Sveriges sida politiskt verka för kasta ut Erdogans ofria Turkiet ur NATO (och EU-medlemskap kan de bara glömma).

På “vänsterfronten” något nytt

Rojava ge hopp om något nytt på “vänsterfronten”. Och är det något den internationella socialistiska och radikalliberala vänstern behöver i dagens läge – så är det nytänkande, frihetliga, demokratiska, fantasifulla, alternativa, mångfaldiga, och enande visioner för framtidens globala ekosocialism. Kompatibla med forskarnas råd vad gäller klimat och miljö. Och med vad den nya evolutionsvetenskapen säger om människans natur. Rojava försöker visa vägen!

Hans Norebrink,
arbetare, journalistvolontär i “bondeindianska” Bolivia, “decentralistsocialist”, folkhemsnostalgiker.

# I det nya kurdiska paradigmet (tankesättet) är frågor om hierarki, dominans/hegemoni, makt och stat centrala debattbegrepp. De är ju alla potentiella verktyg för att bygga klassamhällen. Och likaledes viktiga att kontrollera i konstruktionen av klasslösa statslösa framtidssamhällen.

Liknande artiklar